Med ”This is water” talar Byteatern allvar – på ett underhållande sätt

Teatern skriver i presentationen att ”This is water” handlar om civilkurage, att ha modet att våga stå upp för det man tror på. Den sjuttio minuter långa föreställningen spelas inne i en vacker vit kub av plastskärmar och består lika mycket av rörelse som text. Fyra rollfigurer utan namn och klädda i vitt söker utföra handlingar, inleda dialoger och pröva påståenden, men hejdas ständigt i rörelsen eller förslaget av något som liknar tvekan och skam. Eller så avbryts och påverkas de av samtalspartnern eller en plötslig förändring i ljuset på scenen, som har en bärande dramaturgisk funktion. De försöker sätta sig eller ställa sig upp men stannar ofta i hukande positioner, tvungna att gå omkring och se ängsliga ut.

Rekvisitan består ett antal enkla vita stolar och en bunt pappersark som redan i början av föreställningen kastas upp i luften och hamnar i oordning på golvet. Föreställningen innehåller mycket suggestiv musik och rentav ett sexigt dansnummer, som tar en oväntad vändning på slutet. Det är ofta roligt, en scen med en kaffeautomat som väsnas och nästan tillintetgör ett skört samtal liknar ett slapstick. Samtidigt kunde ämnena för dialogen inte vara mer allvarliga. Efteråt är det svårt att komma ihåg vad som egentligen har sagts, men en ordlista i programmet ger en hint: klimatet, demokrati, nödläge, köttko, maktlös, drunkna. De fyra rollfigurerna tar upp dagsaktuella teman: kriget i Ukraina, flyktingfrågan och vardagsrasism.

En av inspirationskällorna är en unik antologi som i början av 1990-talet delades ut till Stockholms niondeklassare av Stockholms läns landsting, i en kampanj signerad Roy Andersson. Boken ”Lyckad nedfrysning av Herr Moro” innehåller texter som bibelns bergspredikan, Orwells outhärdliga novell ”Hängningen”, FN:s deklaration för mänskliga rättigheter, texter av Simone de Beauvoir, Nelly Sachs, Kafka, periodiska systemet, en erotisk novell ur ett kvinnligt perspektiv och mycket mer. Texterna samsas med oförglömliga bilder ur mänsklighetens fotografiska skattkista.

Men den fysiska gestaltningen i ”This is water” konkurrerar ofta med texten om min uppmärksamhet. Dialogen har i stora delar arbetats fram gemensamt av ensemblen och ett skäl till att texten tycks försvinna är att den är relativt vag, inte vass nog, som fallet ofta är med kollektivt författad text. Jag känner igen fenomenet från en uppsättning regissören Åsa Kalmér gjorde redan 1999 av Svetlana Aleksijevitjs ”Bön för Tjernobyl”, där ensemblen – på ett liknande sätt som Byteaterns ensemble inspirerats av sin antologi – tagit så starkt intryck av författarens arbetsmetoder att de gjort egna intervjuer i Aleksijevitj-stil som de blandade in i dramatiken, men som inte alls hade samma skärpa som Svetlanas egna.

Monica Wilderoth tar, både som regissör och konstnärlig chef för Byteatern Kalmar länsteater, strid för konstens plats i det offentliga samtalet med beundransvärd beslutsamhet. Förutom tidningsartiklar och en debatt före valet där regionpolitikerna (med all rätt) pressades på svar om sina partiers kulturpolitik, låter hon urpremiären av sin första produktion som regissör på Byteatern äga rum inte i teaterhuset utan i Madesjöskolans gymnastiksal i Nybro. Riktningen är tydlig: Trots svenska mörkertider för både demokrati och kultur ska Byteatern ut i samhället och tala allvar, fast på ett underhållande sätt.