Marianne Mörck gör den upproriska och ensamma Britt-Marie levande på scenen
Britt-Marie var här
Var: Forum, Oskarshamn.
När: Den 9 november 2021.
Med: Marianne Mörck.
Dramatisering och regi: Eva Dahlman.
Textdramaturg: Eva-Maria Dahlin och Lisa Lindén.
Scenografi och kostym: Sven Haraldsson.
Ljusdesign: Peter Stockhaus.
Mask- och perukdesign: Ulrika Ritter.
Nu måste Britt-Marie, 63 år gammal, för första gången söka jobb utanför hemmet. Det enda arbete hon kan få är ett vikariat som fastighetsskötare på en fritidsgård i avfolkningsorten Borg. Här är det mesta nedlagt utom pizzerian som samtidigt fungerar som vårdcentral och affär.
Skepsisen i Borg är total och ömsesidig när hon kliver in på den stökiga fritidsgården. Vad gör tanten här? Den blir inte mindre när några av barnen ber henne bli coach för ortens juniorlag i fotboll. En gammal tant som tränare? Det kommer aldrig att funka. Men med lite bikarbonat kan man lösa det mesta, det är Britt-Marie övertygad om. Och det gör hon förstås, precis som i Fredrik Backmans feelgood-roman som Riksteaterns föreställning bygger på.
Marianne Mörck gör Britt-Marie full rättvisa, både den jobbiga städtanten och den ensamma människan inuti, hon som tycks ha tappat bort sig själv. Med stor värme och underbar humor gestaltar hon den osynliga hemmafrun och drar fram henne i dagsljuset. Det är ett stycke underbar teater med den folkkära och fullfjädrade artisten och skådespelaren Marianne Mörck, som står ensam på scenen i närmare två timmar. Hon gör rollen till sin egen, och till sin mammas, har hon sagt. Och av alla skratt och undertryckta suckar i publiken på Forum att döma är vi många som känner igen både oss själva och våra förmödrar i Britt-Marie.
Hemmafrun är väl så gott som försvunnen idag, men bikarbonatet finns ju kvar, även om det tyvärr inte biter på mossiga kvinnoideal. Jag har själv flera burkar hemma i köksskåpet.
Så ger Riksteaterns uppsättning, som regisserats av Eva Dahlman, den så ofta föraktade tanten en slags upprättelse. Och Marianne Mörck gör henne levande. Med makalös mimik och ett fantastiskt kroppsspråk får hon inte bara Britt-Marie utan hela det avsomnade samhället och dess invånare att vakna till liv.
Medan hon rör sig fram och tillbaka på den grusplan som föreställer barnens fotbollsplan i Borg, eller sätter sig ner en stund på någon av de fyra, vita plaststolarna på den i övrigt nakna scenen, skapar hon ett myller av karaktärer. Allt ifrån maken Kent som en dag står där självisk och bredbent för att hämta hem henne igen, när otrohetsaffären är över. Till den lille rödhårige pojken som ger henne den kram hon inte fått på så länge och den fotbollsälskande flickan som både skäller ut henne och ber henne att inte lämna henne och laget i sticket. Det är rörande och roligt på en gång. Marianne Mörck får mig också att känna med den snälle, lokala polisen Sven, som blir kär i den egensinniga tanten och förklarar att man älskar fotboll precis som man blir förälskad.
Fredrik Backmans roman är egentligen en ganska osannolik historia som handlar mer om ensamhet och längtan efter att bli sedd och älskad, än om fotboll. Marianne Mörck gör berättelsen till fin underhållning men framför allt till en djupt mänsklig angelägenhet. För egentligen har vi väl alla, samtidigt som vi liksom Britt-Marie tål att skrattas åt, en liten kärlekstörstande tant någonstans inombords.
