Massivt nej i norr

Det blev ett stabilt nej till att slå ihop Ölands kommuner. Starkast var motståndet i Löttorp. Här sade nästan fyra av fem röstande nej till en sammanslagning.

Mathias Karlsson har just handlat i Ica-butiken. Han är en av nej-sägarna.

– Jag tror att det hade kunnat bli mer avveckling här uppe. En centralisering. Som det brukar bli.

Banken i Löttorp har nyligen stängts, berättar han. Systemet har bara öppet på sommaren. Risken finns att till exempel skolor och äldreboende också skulle ha försvunnit om kommunerna slagits samman.

Han jobbar själv på just äldreboendet.

– Gamlingarna gillar sina socknar. De är nordölänningar, det finns en stolthet i det. Jag kanske har börjat tänka lite som dem, säger han.

Han flyttade till Löttorp från Malmö för något år sedan, berättar han.

– Det var lätt att bli kär i ön. Jag bor och jobbar här och vill inte flytta härifrån, säger han.

Ett ja hade betytt att makten flyttat söderut, tror Sonja Einarsdottir, som dricker kaffe med väninnan Elisabeth Bellman på uteserveringen vid Löttorps konditori.

– Det är långt hit från Färjestaden. Ingen kommer att vara intresserad av att ha kvar någon skola här, säger Sonja Einarsdottir.

Hon saknar någon form av vision från ja-sidan.

– Folk visste inte mer än att det skulle bli en kommun. Hade det varit uttalat innan hur det skulle vara kanske resultatet hade blivit annorlunda, säger hon.

Hennes vänner som jobbar i hemtjänsten var oroliga för att de skulle behöva jobba över hela ön.

– Det kanske hade gått att lösa på annat sätt. Men de var rädda för det i alla fall, säger Sonja Einarsdottir.

Ingemar Olsson tankar diesel i en röd plastdunk vid Högbystoppet, nära rondellen. Han måste få igång traktorn, förklarar han. Han gillar politikerna i Borgholm.

– Det är en bra kommun vi har. Jag tycker att de sköter den perfekt, säger Ingemar Olsson.

Därför röstade den pensionerade lantbrevbäraren nej. Från hans hemort Persnäs är det långt till öns södra delar.

– Det går inte att ha kommunhuset nere i Färjestaden, säger han.

Från Högbystoppet till Storgatan i Färjestaden tar det nästan en timme med bil.

Inte heller, här, i öns största centralort, var entusiasmen för en kommunslagning något vidare. När en inledande felräkning rättats till visade det sig att även centrala Färjestaden röstat nej.

Men en som röstade för är pensionären Gunilla Adin.

– Vi är Sveriges minsta landskap. Vi behöver inte strida om söder eller norr, säger hon på vägen ut från Coop-butiken mitt i samhället.

Dalya Barbakh, som väntar på bussen ett stenkast bort, röstade inte alls. Trots att hon bor i Färjestaden och pratar bra svenska hade hon inte förstått att det var folkomröstning. Men flyktingen från Palestina tycker att Öland är bra som det är.

– Jag vill att det ska vara två kommuner. Jag tror att de kan hjälpa folk bättre när de är två, säger hon innan hon kliver på den blå stadsbussen mot Kalmar.

De enda som sade ja till en sammanslagning var orterna i gränslandet. I valdistriktet Gärdslösa-Långlöt-Runsten röstade 61 procent ja.

I Störlinge, precis norr om Gärdslösa, bor kommunrevisorn och politikerveteranen Anders Marell, 82 år. Han hörde inte till ja-sägarna.

Folkomröstningen borde aldrig ha ägt rum, anser han.

– Den var helt onödig. Det tror jag att folk har känt.

De flesta ledande politiker var för en sammanslagning. Då borde de ha kunnat dra igång ett samarbete redan innan, för att visa vägen, menar Anders Marell.

– Men det har de inte klarat av. Då väljer man att försöka få till en form av tvång. Att folket ska säga att nu måste ni samarbeta. Man vill försöka skaffa sig ett yttre tvång för något man inte själv klarar av.

Slutsatsen är enkel. Det måste till ett fungerande samarbete mellan två fristående kommuner.

– Det är ett klart budskap till våra politiker att sätta igång och jobba tillsammans. Först då kan man få folkets stöd, säger Anders Marell.