Christian Gustafsson: ”Bindgalen och dåraktig – Arjas tolkning räddar det här sömnpillret”
Den som följt mig i ”Så mycket bättre”-spalterna vet att jag är ytterst positiv till programmets nya gir, att man dras mot att folkbilda och gå en smula mer på djupet. Jag är också förtjust i att man släpper fram relativt okända artister som får chansen att upptäckas.
Förra säsongen var i mångt och mycket en pangsäsong med fräsigt färgstarka personligheter som Peg Parnevik, Lasse Holm, Ellen Krauss, Dogge Doggelito och – framför allt – Pär Wiksten.
Nu har ett nytt gäng intagit Grå gåsen. Om jag golvades i fjol, dåsar jag nu.
Louise Lennartsson är kul i någon minut, men jag orkar inte med att hon gapskrattar åt allt. Sophie Zelmani kanske vill vara på Gotland, men det verkar inte så. Peo Thyrén var en magisk låtskrivare, men brakar inte direkt genom rutan. Seinabo Sey är inte lika tv-mässig som sin syster. Simon Superti är så övertänd att man blir avtänd.
De två som gör hela programmet hittills är en rocker från Nässjö och en viss finsk 79-åring.
Jag har följt Dregens karriär med entusiasm sedan jag såg Backyard Babies på Café 12:an i Oskarshamn i början av 90-talet. Här berättar han frankt om den tuffa uppväxten på höglandet med pappans självmord och hur han sparkade Backyards första sångare – för att han lyssnade på Suzanne Vega. Dregen är bra i tv och att han är en av värdarna, som är på plats hela tiden, kan rädda den här skrala säsongen.
Det är onekligen fascinerande att lyssna på när Dregen, 51, ska förklara för Arja Saijonmaa, 79, hur man jagar Pokémons.
Arja Saijonmaa är som ett eget universum, hon kretsar kring sig själv, brister ut i finska märkligheter, lyssnar inte så noga på de andra.
Nu handlar det inte så mycket om henne den här veckan, men hon hamnar ändå i centrum – tack vare en helt bindgalen, vanvettigt dåraktig tolkning.
Om den är bra? Nja. Eller jag vet inte. Den är miserabel, usel, fantastisk och topp tunnor asknäpp på samma gång. En fjäder? Fem fjäder? Tja, jag vet inte. Det spelar mindre roll.
Arja Saijonmaa tolkar alltså Dregens sololåt ”Flat Tyre on a Muddy Road”. Den handlar om muntra saker som hans pappas självmord, barn som dör före sina föräldrar och en brutal våldtäkt med en flaska i Norrland.
I Arjas version har hon bytt ut det mot mer platta saker. ”I used to fight against dictators. Now they are everywhere, all these haters. Is there someone who can save us?”, sjunger hon bland annat och det är ju svårt att ta på allvar.
Men musikaliskt är det här en nipprig joyride. Det låter som ett igenbommat nöjesfält som spelar skräckfilmsmusik, det är spoken word-engelska med finsk brytning, det är pumpande piano från en finländare i ett hörn, det är en annan finländare på dragspel i ett annat hörn, det är en dunderpampig skräckfilmsrefräng som är både tango och hårdrock.
Det är bindgalet och något vi aldrig sett förut.
Kiitos, Arja!
• • •
Bortsett Arja Saijonmaas sinnesrubbade tolkning kommer höjdpunkten, paradoxalt nog, när avsnittet är slut och det ska puffas för nästa veckas program.
Då ska det handla om fenomenet Noice. En av de mest fascinerande och tragiska – halva bandet dog unga – historierna i svensk musikhistoria.
Peo Thyrén – Vad som än trodde trodde dom fel
Arja Saijonmaas kultlåt ”Vad du än trodde så trodde du fel” blir här en berättelse om Peo Tyréns liv i blixtformat. Han går i genom allt från Noiceåren till frälsningen. Texten drar åt det lökiga med rader som: ”Om du hör mig bror, här är vad jag tror” och Thyrén är onaturlig som frontman. Han tar liksom i för mycket, har det inte i sig. Men låten är catchy så in i...och den här uppdaterade versionen kan nog funka på listorna.
Hitpotential: God.
Sophie Zelmani – No more you
Att deppdrottning Zelmani sjunger en låt av flugviktarbandet Estraden (som Zelmani så klart aldrig hade hört talas om) är sådant som vi bara får uppleva på Grå gåsen. ”SZ” kör ”Aldrig mer vara du” i anglosaxkvarnen och ut kommer ”No more you”. Det låter, tja, Sophie Zelmani (stillsamt, countryaktikigt, milt gosplig kör, slut) och det blir sällan dåligt, men lyfter – nä, det gör det ju inte.
Hitpotential: Liten.
Louise Lennartsson – Jag borde gå
Estraden-Louise gör en svensk variant av Seinabo Seys ”Shores”. Den är väl inte så dum. Tänk: Mauro Scocco-soul för Spotify topp 50. Men det låter som väldigt mycket annat och jag har svårt att se hur det här ska sticka ut i bruset.
Hitpotential: Nja.
Arja Saijonmaas– Flat tyre om a muddy road
Arja Saijonmaa tolkar Dregens becksvarta och verklighetsbaserade låt om självmord och våldtäkter. Det är bisarr finskengelsk spoken word. Det är skräckfilmsmusik i en nöjespark. Det är en plattityddopad text om diktatorer och skolskjutningar. Det är dragspel, pumpande piano, tango, hårdrock och den pampigaste knasrefräng ni kan tänka er.
Det är helt enkelt topp tunnor asknas.
Om vi hört något liknande? Tveksamt.
Jag sätter en fjäder, det kunde lika gärna ha varit fem.
Hitpotential: Antingen landsförvisas Arja eller så blir den ny nationalsång.
Dregen – Alltid du
På tal om onaturliga frontmän. Det är ingen slump att Dregen haft sina sång-Nicke:ar – Borg och Andersson – i sina band. Han pratsjunger på sin höjd lite coolt, men det är svårt att ta på riktigt allvar. Texten är vad den är med festliga rader som ”kukar ur” och ”hjärter queen”. Känslosamt när Etta Zelmani kommer in och sjunger med i mammas låt. Det är den pampiga refrängen som är bossen här och när den drar in lyfter det rejält. En tolkning som sticker ut i grådasket.
Hitpotential: God.
Seinabo – Samma saga
Seinabo Sey gör Eric Gadd-soul av Simon Supertis ”Samma saga”. Den är ganska trogen originalet på gott och ont. Orden känns liksom inknökade i inte tillräckligt mycket musik.
Hitpotential: Hygglig.
