17 säsonger i rad i högsta serien – och nästa år blir det, mot alla odds, också en 18:e. Under den här epoken har föreningen bärgat ett SM-guld, ett stort silver, ett litet silver, två brons, en cuptitel och ytterligare två finaler. Därtill Europaspel i fyra raka säsonger – med en ytterst sensationell 1–0-seger på De Kuip i Rotterdam mot stjärnspäckade Feyenoord som kronan på verket – och en helt nybyggd arena för en kvarts miljard kronor.

Den där regniga och kalla oktoberkvällen för 18 år sedan skvallrade om en helt annan utveckling, men fotboll är en märklig, och ofta oförutsägbar, företeelse där både tillfälligheter och lyckosamma beslut i bland kan få extremt vackra blommor att växa upp ur till synes torftig jord.

Sedan 2004 är det bara fem lag som konstant kunnat kalla sig allsvenskt. Kalmar FF är ett av dem – IFK Göteborg, Elfsborg, Malmö FF och Djurgården är de övriga fyra. Klubbar som AIK, Hammarby, Norrköping, Helsingborg, Häcken och Örebro har samtliga under denna tidsperiod tvingats stirra ner i superettans förlamande gap.

Det är lätt att glömma perspektiven när besvikelsen griper tag i supporterhjärtan och lagen om alltings oduglighet enväldigt regerar.

Den här historiska epoken har varit en sällsynt berg- och dalbana där hela paletten måste användas för att måla skeendet. Från vilsen nykomling via kaxig utmanare till laget som alla ville slå. Men också det ekonomiska förfallet, organisatorisk turbulens och sportslig kräftgång.

Här är några avgörande berättelser som format Kalmar FF:s 2000-tal.

Kalmar FF:s utgångsläge den där oktoberkvällen 2002 hade emellertid kunnat vara betydligt värre än det från början tycktes. Bakom den akuta besvikelsen över ännu ett havererat allsvenskt projekt fanns nämligen en förening som mådde förhållandevis bra.

Ekonomin var rent av mycket god. Både publiksiffror och marknadsintäkter hade vida överstigit den försiktiga budgeten som styrelsen lagt och det egna kapitalet var drygt åtta miljoner kronor vid utgången av året.

Styrelsen tog därför beslutet att underbalansera budgeten för 2003 för att bibehålla löner och övriga kostnader på allsvensk nivå. En viss chanstagning, förstås, men också en insikt om verkligheten och ett sätt att använda det ekonomiska kapital som successivt byggts upp sedan 1998.

Detta beslut gjorde att den befarade spelarflykten uteblev. Etablerade nyckelnamn som Petter Wastå, Dennis Nilsson, ”Bagarn” Rosengren, Jocke Lantz, Niklas Kaldner, Henrik Rydström, Lasse Johansson, Håkan Lindqvist och Lucas Nilsson aviserade tidigt att de skulle följa med föreningen ner i superettan. Till och med genombrottsmannen och den av andra allsvenska föreningar jagade Daniel Mobaeck stannade.

Däremot stod KFF utan tränare. Åtminstone utåt. Conny Karlsson hade misslyckats med uppdraget att hålla kvar föreningen i allsvenskan och det stod klart tidigt att KFF inte hade för avsikt att förlänga hans kontrakt, även om något officiellt beslut i frågan inte kommunicerades. Men redan dagen efter 0–5-matchen mot HBK kallade Kalmar FF till presskonferens i klubbhuset.

De uppgifter som Barometern redan tidigare avslöjat bekräftades då. Nanne Bergstrand satt på podiet och presenterades som ny chefstränare. För många var det ett kontroversiellt beslut eftersom hans avsked från KFF efter 1999 hade stänk av svek över sig. Redan på sommaren det året stod det klart att han skulle ta över mästarklubben Helsingborgs IF från och med säsongen 2000 – vilket gjorde att KFF:s svaga höst med slutlig kvaldegradering mot Gais av många supportrar målades upp som en frukt av Bergstrands agerande.

Det mest anmärkningsvärda var emellertid att Nannes nyanställning i KFF var ett långtidskontrakt över fyra år. Därmed hade Kalmar FF tagit ett avgörande inriktningsbeslut – kortsiktighet med resultatfokus slopades till förmån för en mer långsiktig och hållbarare strategi mot allsvenskan. Bergstrand själv kallade projektet för ett strategiskt pussel. Där och då hade endast en bit att bygga med – erfarenhet i den meriterade truppen. Men han deklarerade att han ville skaffa en andra bit redan till säsongen 2003 – individuell skicklighet.

Planen var klar, han ville skaffa den andra pusselbiten genom ett samarbete med den nystartade svensk-brasilianska agentfirman OML som styrdes från Sverige av affärsmannen Oliver Cabrera men som hade svenske scouten Lasse Lindell samt gamle brasilianska landslagsspelaren Marcelo Goncalves på plats i Brasilien för att leta fynd.

Genom deras ögon och via egna scoutingresor till Brasilien, vars tillgång på kvalitet till lågt pris var stort vid tillfället, skulle Nanne Bergstrand hitta spetskompetensen han behövde. De första brasilianska kontrakten signerades på ett hotellrum i italienska Murcia i mars 2003. Dudu Silva och Daniel Mendes skrev på för säsongen i superettan. Det blev ingen supersuccé för duon – även om Mendes gjorde 14 mål – men kontrakten öppnade nya och större dörrar till det enorma fotbollslandet i Sydamerika.

Det brasilianska spåret blev en viktig hörnsten i Kalmar FF:s vandring mot toppen, åtminstone de första åren. Även om spåret genom åren har svalnat så har det aldrig slocknat helt. Totalt 27 brassar har spelat allsvensk fotboll i KFF till och med 2020. Långtifrån alla har emellertid tillfört spets.

En kall och kylig kväll på Arosvallen i Västerås hösten 2003 manifesterade nystarten av Bergstrands pusslande. Då stod det klart att Kalmar FF för tredje gången på fem år var klart för allsvenskan. Den här gången var man där för att stanna.

Tre oväntat starka säsonger, femma, trea och femma, hade stadfäst Kalmar FF som en etablerad allsvensk förening mellan 2004 och 2006. Organisationen hade växt, ekonomin förbättrats ytterligare och verklig spetskompetens hade skeppats över Atlanten från Brasilien. Namn som Fabio Augusto, Dedé Anderson, Cesar Santin och Ari Da Silva Ferreira var spelare som sannolikt aldrig hamnat i Kalmar om det inte varit för det täta samarbetet med OML.

Pusslet med erfarenhet och individuell skicklighet som grundbitar hade också kompletterats med fysisk styrka och bolltrygghet. Nanne Bergstrand utvecklade ett 4-2-3-1-system efter tysk förlaga som han var först med att införa i svensk fotboll.

Den otroligt skicklige Ari Da Silva Ferreira (antagligen den mest kompletta anfallare KFF någonsin haft) blev nyckelfiguren i spelsystemet som innebar att man inte längre enbart behövde lita till omställningar och fasta situationer för att göra sina mål. Kombinationsspel och mer tålamodsprövande bollinnehav gjorde verktygslådan mer komplett – även om det också kostade fler baklängesmål. Det var en tydlig kursomläggning mot etableringsåren 2004-2005 då Kalmar FF kallades för ”en fara för svensk fotboll” av både motståndare och experter. KFF:s låga försvarsspel och konstanta maskande retade många – men var också effektivt och en tydlig del av strategin att odla myten om bönderna mot etablissemanget.

Successivt hade Nanne Bergstrand nu börjat bygga bort den imagen. Ett måste för att kunna ta nästa steg mot det mål som föreningen satt upp – SM-guld. Men det handlade inte bara om spelkompetens, lika mycket gällde det att ställa om det mentala. Nanne Bergstrand pratade ofta om tilltro till framgång som en viktig faktor. Mental träning blev en ny byggsten där spelarna under många och långa övningar fick visualisera en väg mot Lennart Johansson pokal.

På sommaren 2007 kunde emellertid inte Kalmar FF behålla Ari längre. Utländska klubbar hade under våren haft klippkort till Fredriksskans för att kartlägga den fysiskt explosive och målfarlige brassen. Holländska AZ Alkmaar betalade till sist 41 miljoner kronor för den unge brassen varav KFF och OML kunde dela på pengarna enligt den överenskommelse de hade i avtalet som skrevs när Ari togs till Kalmar.

Ekonomiskt var det givetvis ett klipp för Kalmar FF, men sportsligt blev tappet av Ari kortsiktigt ett rejält bakslag.

Två augustimatcher 2007 avslöjade hur mycket den 21-årige brassen betytt för det spelsätt som Bergstrand implementerat. Ideliga bolltapp offensivt och kontringar emot sig gav två rejäla smällar som skakade om föreningen rejält – 0–5 hemma mot IFK Göteborg följt av samma siffror på Olympia i Helsingborg. Nu ställdes de mentala krafterna på spel på allvar liksom förmågan att omorganisera den taktiska dispositionen.

Bortamatchen mot Djurgården i omgången efter blev en vattendelare för hela KFF-projektet. Nanne Bergstrand slopade det inarbetade 4-2-3-1 och satsade på ett rakare 4-3-3 med tidigare bänkade David Elm som uppspelspunkt och med löpstarka duon Cesar Santin och Patrik Ingelsten på varsin kant.

Det blev en succé. Kanske inte enbart för Elms inträde utan för att laget i ett slag hittade rätt balans igen. Den mentala tilltron till framgång blommade upp på allvar och jag vill påstå att just den matchen – 3–1 på stadion i Stockholm – blev den enskilt viktigaste händelsen i det som ett drygt år senare skulle leda fram till SM-guldet.

Faktum är att Kalmar FF sannolikt spelade sin bästa fotboll någonsin under hösten 2007. På de sista nio matcherna vann man sju och spelade två oavgjorda. Man gick från ett vingligt mittenlag till att bli ett sylvasst topplag med guldchans in i sista omgången. Även om det inte räckte ända fram den gången (IFK Göteborg höll undan) så hade föreningen skaffat sig en insikt om att den ultimata framgången var möjlig.

Redan 2004 hade planer lagts fram på en ny fotbollsarena i Kalmar. Tanken var först en rejäl upprustning av Fredriksskans, men ganska snart ställdes siktet in på en nybyggd arena. Oklarheter kring bygghöjd och var KFF skulle spela under byggtiden gjorde planerna med Fredriksskans svårgenomförda.

Kommunen ville dock inte ta kostnaden för ett nybygge utan Kalmar FF fick driva projektet själva tillsammans med fastighetsbolaget Sveafastigheter som ägde marken vid den gamla Volvofabriken där arenan planerades att byggas. Det blev en segdragen och vacklande process som inte fick sitt definitiva avgörande förrän 2009 då alla kalkyler och tillstånd var på plats – ett par år senare än ursprungsplanen. Dock hade Sveafastigheter under processen hoppat av som byggherre vilket tvingade Kalmar FF att på egen hand både bygga, äga och driva arenan. Som kompensation för avhoppet fick KFF marken gratis.

Drygt 250 miljoner kronor kostade arenan, men Kalmar FF ansåg att man hade råd att ta den kostnaden även om det skulle kosta 19 miljoner om året. Som etablerad toppklubb i allsvenskan räknade föreningen med att lyfta intäkterna till omkring 100 miljoner kronor om året med nya arenan.

Ganska snart visade det sig vara en grov felbedömning.

Visserligen blev premiäråret på nya arenan, 2011, en framgång med ett litet ekonomiskt överskott – men den egentliga sanningen sminkades över av att ytterbacken Mattias Johansson såldes till Alkmaar för 12 miljoner kronor. Inte ens 8 094 åskådare i snitt och rejält höjda marknadsintäkter var tillräckligt för att täcka kostnaderna av driften.

Nanne Bergstrand, som själv varit starkt drivande av arenans tillkomst, muttrade nu om att arenabygget hade tagit för stort fokus från den sportsliga utvecklingen. KFF hade tvingats spara på rekryteringarna och fick leta för långt ner på kvalitetshyllan, ansåg han.

Topplaget Kalmar FF, som under flera år varit drivande i utvecklingen av svensk elitfotboll, blev omkört av flera konkurrenter. Arenan – som skulle bli det slutliga språnget in i framtiden och ut i Europa – blev en ekonomisk kvarnsten som slukade stora pengar. Det blev en snabbt nedåtgående spiral där Kalmar FF:s attraktionskraft dalade vilket i förlängningen gjorde KFF:s spelare svala på den europeiska transfermarknaden.

Enda vägen ur knipan skulle vara en sportslig satsning mot toppen, ansåg styrelsen. De goda åren, med flera tunga försäljningar, hade skapat ett eget kapital på närmare 90 miljoner kronor. Dessa pengar var man nu tvungen att börja använda även i humankapital för att vända utvecklingen. Det gjorde också att lönekostnaderna började skena.

Inför 2012 sköt föreningen med hagel och plockade in en handfull dyra etablerade nyförvärv från olika delar av världen. Från Costa Rica hämtades landslagsmannen Jonathan McDonald, från Bulgarien kom senegalesen Papa Diouf och från Zimbabwe anslöt talangen Archford Gutu. Alla med rykten att hålla hög klass. I Norge hittades ytterbackarna Jörgen Skjelvik och Mats Solheim och till slut skrevs också kontrakt med den gamle serbiske VM-spelaren Nenad Djordjevic som spelat ett par år i ryska ligan men vars fru bosatt sig i Nybro. Även den av halva allsvenskan jagade talangen Sebastian Andersson valde ett lukrativt KFF-kontrakt.

Kvaliteter fanns onekligen i spelarna, men i en miljö som vänts från vinnarkultur till frustrerad besvikelse kunde inte heller dessa nytillskott få fart på Kalmar FF. Tränarteamet hittade ingen formel för att få alla utländska inslag att fungera som en enhet. Den starka stommen av egenfostrade karaktärer fanns inte längre. Det gnisslades både i truppen och på läktaren. Nanne Bergstrand fick öppet kritik både för felrekryteringarna och spelmodeller som ständigt förändrades och sällan gav effekt. På sommaren 2012 gjorde han också klart att säsongen 2013 skulle bli hans sista i Kalmar FF.

Bergstrands avskedsår blev emellertid en framgång – även om det krävdes en rejäl återgång till ett mer cyniskt och försvarsinriktat spel. På sommaren 2013 lyckades KFF värva hem David Elm från Elfsborg och med honom som offensiv centralfigur gjorde KFF en stark höst och bärgade överraskande bronset. Många hoppades att det var början på en ny storhetstid när eran med klubbikonerna Bergstrand/Rydström nu tog slut och nya krafter skulle ta vid.

Vindarna som blåste i föreningen inför 2014 var inledningsvis varma. Den nya styrelsen, med gamle pingisbasen Anders Nyblom i spetsen, hade satt upp SM-guld senast 2018 som målsättning och den nye sportchefen Thomas Andersson-Borstam hade hämtats in från Listerlandet som arkitekt för nysatsningen.

Från Falkenberg rekryterades Hasse Eklund som ny chefstränare. Den Mönsteråsfödde tidigare skyttekungen hade sensationellt tagit FFF till allsvenskan 2013 men lockades nu av högre lön och storslagna målsättningar i Kalmar. Spelmässigt kastades Nanne Bergstrands 4-2-3-1-spel i papperskorgen för ett mer traditionellt 4-4-2.

En av kvällstidningarna målade till och med upp Kalmar FF som guldfavorit inför säsongen – baserat på insatsen säsongen före och med ”den spännande” Eklund nu vid rodret. Men det tipset kom snabbt på skam även om KFF, trots miserabla spelmässiga insatser, vann en hel del matcher under våren. 18 juli spelade man rent av seriefinal på Guldfågeln Arena mot Malmö FF inför nytt publikrekord (11 929). Även om matchen slutade 1–1 med mersmak blev den signifikativt nog också början på en lång nedåtgående trend. Skador kom och Eklunds spelmodell krackelerade så småningom också defensivt. Hösten blev så eländig att Kalmar FF på allvar riskerade nedflyttning i slutomgångarna, men laget tog sig samman och redde ut problemen med kniven mot strupen.

Hasse Eklund fick kraftig intern kritik för tråkiga träningar och lättläst spelsystem och Kalmar FF valde att avbryta kontraktet med honom efter endast ett år. Klubbchefen Svante Samuelsson erkände att Eklund var en felsatsning och tog på sig ansvaret.

In kom istället Thomas Andersson-Borstams gamla parhäst från Mjällby, Peter Swärdh, som gjort ett bra jobb i mindre klubbar i allsvenskan. Återgång till 4-2-3-1. Eklunds långbollar och tidiga inlägg skulle bytas ut mot ett hållbarare spel efter marken, sades det.

Spelet förändrades möjligen, men resultaten gjorde det inte – trots att föreningen inför 2015 värvat hem guldhjälten Viktor Elm från Holland och också fått tillbaka lillebror Rasmus Elm från proffslivet, dock svårt skadeskjuten av sjukdom och långt från matchform. Anfallsförvärvet Marcus Antonsson visade sig däremot vara en oväntad succé med tolv gjorda mål vilket blev huvudanledningen till att KFF undvek superettan det året.

Swärdh hängde löst men fick förnyat förtroende 2016 och en tillfällig andhämtning fick föreningen under året då Rasmus Elm kom i speldugligt skick och bildade ett briljant innermittfält med brassarna Ismael och Romario. Viktor Elm skolades om till mittback vilket också blev en balansmässig succé. Dessutom räddades ekonomin när Marcus Antonsson såldes till Leeds för en bra summa.

Sjätteplatsen gav vissa förhoppningar – men falska sådana, visade det sig.

Peter Swärdh fick sparken i juni 2017 efter blott åtta poäng på tolv matcher. Som ersättare plockades Nanne Bergstrand tillbaka efter att han fått lämna Hammarby några månader tidigare. Nanne fick också en ”påse pengar” att värva för av den nya styrelsen. Mikael Dyrestam, Harmeet Singh, Philip Hellquist, Jonathan Ring och inte minst meriterade Erton Fejzullahu anslöt i sommarfönstret. Bergstrand fick arbeta med en trupp som på pappret var något helt annat än den Peter Swärdh hade till förfogande under våren.

Det räckte för nytt kontrakt nu också, bland annat tog laget fyra raka segrar under en period vilket inte hänt sedan 2009 – men de ekonomiska marginalerna blev allt snävare. De röda siffrorna lyste konstant i bokföringen och den enda räddningen var att låta kommunen köpa Guldfågeln Arena och upprätta ett hyresavtal. Den affären lyckades till slut genomföras efter långa politiska diskussioner. Men inte heller utan den stora ekonomiska lättnaden lyckades Kalmar FF komma på rätt köl.

Turbulensen fortsatte när Nanne Bergstrand sjukskrev sig under sommaren 2018. Då fick hans assistent Henrik Rydström rycka in. Samarbetet mellan Bergstrand och Rydström hade gnisslat under våren, men nu fick den tidigare kaptenen möjlighet att utarbeta sina egna spelidéer fullt ut. Trots en flygande start med en imponerande 2–0-seger på Tele 2 mot Djurgården så kom inte lyftet nu heller – och internt pyrde missnöjet vidare i föreningen. Rydström var – och är – kontroversiell, och det fanns tydligt två läger kring honom i truppen och i styrelsen. Vissa ville göra sig av med Rydström eftersom han ansågs vara ett ”arbetsmiljöproblem”.

Styrelsen gick till slut på kritikernas linje och valde efter säsongen att lyfta bort Henrik Rydström från tränarposten. Nyheten om detta beslut överhördes på en bilfirma där ordförande Johan Assarsson i telefon meddelade en annan styrelsemedlem att Rydströms 25 år i föreningen var räknade. Ett klantigt agerande som skapade stora negativa rubriker kring Kalmar FF på nytt.

Detta utlyste också ett uppror bland rasande supportrar som ansåg att den inkompetenta styrelsen hade behandlat klubbikonen som en dörrmatta. Supporterfalanger från olika håll organiserade sig för att få till en förändring och ett stopp på galenskapen. Protestlistor skrevs för att utlysa ett extra årsmöte. Assarsson avgick men den interimstyrelse som bildades beslutade sig ändå, när värsta stormen bedarrat, för att sidsteppa Rydström och istället gå all in på ett helt nytt koncept.

De sista slantarna i kassakistan lades på duon Magnus Pehrsson och Jesper Norberg som fick fria händer att sportsligt forma en förening som skulle blicka uppåt i tabellen och börja generera lukrativa spelarförsäljningar igen. Externa finansiärer skulle bidra till både köp och sälj, var tanken.

Resultatet? Ett nytt diametralt misslyckande.

Flera av nyförvärven blev direkta floppar, i något fall också föremål för kontraktstvister. Och på planen rasade Pehrssons och Norbergs offensivsvaga bygge ihop under hösten för att eskalera i samband med förlusten mot Falkenberg i sista omgången vilket skickade ner KFF på kvalplats. Magnus Pehrsson och ett antal supportrar hamnade då i hätsk ordväxling efter matchen vilket ledde till att Pehrsson valde att hoppa av dagarna före första kvalmatchen.

Utvecklingschefen Jens Nilsson klev in och räddade KFF kvar i allsvenskan via seger över Brage, men trots det räddade kontraktet som gav tillgång till ett nytt lukrativare tv-avtal stod det klart att Kalmar FF stod inför ett gigantiskt ekonomiskt stålbad. Mellan 15 och 20 miljoner kronor skulle sparas. Värvningskranen ströps, kontrakt omförhandlades och huvuden rullade både i truppen och på kansliet – bland annat sparkades klubbchefen Mattias Rosenlund.

På nytt kallades Nanne Bergstrand in, nu frisk efter sin utmattningsdepression. Den gamle guldtränaren fick uppdraget att, åtminstone på kort sikt, bringa reda i den stora soppan och staka ut en ny väg.

Utgångsläget var tufft och trots en lovande försäsong och inledning på allsvenskan blev 2020 ett nytt ångestår. Skadeproblem och flera olyckliga slutminutsförluster tärde successivt på den tunna truppen. Taktiskt hittade inte heller mäster Bergstrand rätt i sitt hårt pressande 3-4-3-spel. Med sex omgångar kvar var KFF jumbo och allt talade för att storhetstiden nu definitivt var över.

Men en sista desperat omläggning av spelstrategin till ett cyniskt försvarsspel och full fokus på fasta situationer framåt blev vändpunkten. På de sex sista matcherna höll laget nollan i fyra och via ett par turliga hörnmål lyckades KFF krångla sig upp på kvalplats. Väl där hade tuppkammen och tryggheten växt sig så stark att Jönköping Södra aldrig blev något rejält problem – trots den virriga starten på Stadsparksvallen med ett tidigt baklängesmål.

Kalmar FF kan nu börja planera för en 18:e säsong i svit i allsvenskan, mot alla odds för en månad sedan. Nanne Bergstrands hjältegloria är intakt och supportrarna får fortsätta drömma om en ny storhetstid.

Men trots att skillnaden mellan allsvenskan och superettan är mellan 10 och 15 miljoner kronor bara i tv-pengar och trots att klubbchefen Markus Rosenlund berättat att det värsta stålbadet nu är över så är det en oviss framtid som Kalmar FF nu går till mötes.

Kassakistan ekar tom och föreningen har en lång period av turbulens och misslyckanden bakom sig. Varumärket är skadat och förtroendet bland sponsorer och marginalsupportrar är just nu lågt. Svensk fotboll har dessutom skiktat sig betydligt de senaste åren – storstadsklubbarna har sprungit ifrån ekonomiskt.

Nanne Bergstrand har vid flera tillfällen sagt att ”det är ingen självklarhet med ett allsvenskt fotbollslag i Kalmar”. Ett uttalande som av många ansetts som ett bevis på uppgivenhet, men som egentligen betyder något annat. Nämligen att om Kalmar FF ska fortsätta vara ett allsvenskt fotbollslag så måste man på många plan göra saker lite bättre än konkurrenter med större plånbok. KFF måste ha en tydligare plan, bättre scoutingverksamhet och ha lite skickligare ledare som är beredda att utföra jobbet som krävs.

Är en ny storhetstid för Kalmar FF därmed utopisk?

Nej, inte alls. Har man en gång bevisat att man med tom plånbok, småländsk tjurighet och smarta beslut kan ta sig från bakgården till toppen så finns det inget som säger att man inte kan göra det igen. Kulturen, traditionerna och intresset finns i den här bygden.

Att hitta en allsvensk stabilitet med sikte på övre halvan kommer inte bli enkelt, det är andra klassiska föreningar som hamnat snett klara bevis på. Öster har famlat efter en ny identitet i 20 år, Gais har trots stora ekonomiska ansträngningar inte hittat en vinnande väg, Halmstad, Åtvidaberg, Örgryte och Landskrona är andra föreningar med stolta traditioner som haft och har stora problem att hitta tillbaka.

Kalmar FF kan naturligtvis också hamna i det sällskapet, men föreningen kan undvika de tydligaste fallgroparna om den inser vad det är som byggt upp den kultur som tusentals supportrar genom åren lärt sig att älska.

Tre saker är för mig centrala.

För det första måste Kalmar FF bygga upp en identitet som rimmar med ambitionerna. Vilket varumärke vill man sälja in till sponsorer, supportrar och resten av fotbolls-Sverige? Är det på nytt bönderna från landet som vill käfta med etablissemanget, eller är det klubben med möjligheterna, den fina arenan och med pokaler i prisskåpet? Den frågan måste besvaras först.

För det andra. 2002 och åren därefter fanns flera starka krafter i och kring föreningen. Den skicklige och drivande affärsmannen Ronny Nilsson var ordförande, den tjurigt envise och taktiskt slipade Kjell Nyberg gjorde det sportsliga fotarbetet och Nanne Bergstrand byggde en trupp och en spelidentitet som tog allsvenskan med både charm och nytänkande. Andra måste nu kliva fram och ta det strategiska ansvaret över en längre tid. Styrelserummet och sportkontoret får inte vara den cirkusmanege som varit fallet de senaste säsongerna.

För det tredje – och det kanske viktigaste. Under 2010-talet så ”glömde” Kalmar FF bort sin närmiljö. Breddrekryteringar gjordes från hela världen och många av dem var både kostsamma och för dåligt scoutade. En lovande talang från Oskarshamn behöver nödvändigtvis inte vara sämre i en småländsk kontext än en från Rio de Janeiro eller Dakar. Om man ska bygga upp en ny föreningskultur med sikte på allsvensk stabilitet måste grundstommen för detta hämtas från Kosta, Långasjö, Mörbylånga, Torsås, Listerby eller andra orter i närmiljön.

Det var den filosofin som byggde storhetstiden på 1950-talet, den var fundamentet också i Kalmar FF:s starka 1970-och 1980-tal och den var minst lika central i den epok som under 2000-talet gjorde föreningen bäst i Sverige.