Frida Lindström: Frida Lindström: ”Jag hoppas att det tar ännu längre tid att bli gammal”
I skrivande stund sitter jag på ett av mina favoritkaféer i Stockholm. Här är stolarna mjuka och rummen avdelade med tunga, röda sammetsdraperier. Ljuset från de dammiga kristallkronorna är dunkelt och internetuppkopplingen lämnar en del övrigt att önska. Konsten på väggarna är ömsom abstrakt, ömsom naturalistisk och mannen bakom disken bär en hög, svart hatt vilket får honom att påminna om en forntida cirkusdirektör.
Utanför fönstret pågår huvudstadslivet i oförändrad hastighet – bilar tutar ilsket åt varandra, stressade mammor med dyra barnvagnar går mot rött och medelålders män i marinblå kostymer susar förbi på sina elsparkcyklar. Kontrasten mot Kalmars och Kvarnholmens lugna kullerstensgator är förstås slående, men kaféet fungerar som en grotta mitt i smeten – ett litet rävgryt där jag kan krypa in och andas ut.
Jag söker mig ständigt till den här typen av miljöer. Insuttna, luggslitna kulisser redo för mig att kliva rakt in i. Här får jag känna mig som en karaktär i en film. Det blir ett sätt att se på mig själv utifrån, att kasta nytt ljus över min egen tillvaro. Ett slags meditationsövning som inte innefattar obehagligheten i att känna efter hur andetagen rör sig genom kroppen. Sådant ger mig bara ångest.
För några år sedan gick jag i gruppterapi ett par kvarter härifrån. Jag har alltid varit problemtyngd, haft hjärnan full av spöken som stundtals utmanövrerat alla andra delar av mig. Jag minns att jag inför en psykolog beskrev mig själv som ett träd med fyra friska grenar och en sjuk. Beroende på hur ljuset föll och från vilket håll vinden blåste syntes den sjuka grenen olika mycket, och i just den stunden överskuggades både stammen och hela lövverket.
När jag flyttade till Stockholm var jag 20 år. Sedan blev jag en människa. Jag vet inte hur det gick till, men någonstans mellan alla elvatimmarspass i chokladhjulet på Gröna Lund och mina första stapplande steg in i universitetsvärlden började jag ta form.
”Vi lurade en stackars Djurgårdssupporter tillika hyresvärd på hans fina cocktailglas genom att referera till dem som ”tjejglasen”. Det var måhända ett moraliskt tvivelaktigt sätt att bygga upp sitt bohag, men utan tvekan effektivt.”Frida Lindström.
Jag följde drömmar och fick dem krossade. Hånglade i rulltrappor, spydde i tunnelbanevagnar och somnade utmattad på nattbussen hem. Flyttade från lägenhet till lägenhet, en gång med hjälp av en kundvagn som vi körde rakt genom spärrarna och pressade ombord på pendeltåget. Att betala för en flyttfirma fanns inte på kartan.
Vi lurade en stackars Djurgårdssupporter tillika hyresvärd på hans fina cocktailglas genom att referera till dem som ”tjejglasen”. Det var måhända ett moraliskt tvivelaktigt sätt att bygga upp sitt bohag, men utan tvekan effektivt. Stockholms bostadsmarknad är en smutsig spelplan, om du följer alla regler blir du inte särskilt långvarig.
Man kan säga att jag lärt mig allt jag kan av den här staden, bortsett från de där fundamentala grejerna som hör barndomen till – språket, balansen och multiplikationstabellen. Resten har jag Stockholm att tacka för.
Varje gång jag kommer tillbaka påminns jag om det. Hur mycket av min egen historia som trampats ned i asfalten på Odengatan. Hur stor del av min framtid som tar spjärn mot beslut jag fattade på bussen mellan Kungsholmen och Roslagstull. Att jag har ett hem på en plats där jag inte längre bor, och inte heller längtar tillbaka till, men som alltid välkomnar mig med öppna armar.
Allt det här rör sig i mitt huvud där jag sitter under den dammiga kristallkronan och skymtar storstadspulsen mellan de röda sammetsgardinerna.
Jag tänker på Håkan Hellströms bevingade ord. ”Det tog så lång tid att bli ung”. Han hade verkligen rätt.
Jag hoppas att det tar ännu längre tid att bli gammal.
