Eva Bergquist Andersson: Doc Martin hjälper mot nya fobier i coronatider

En annan dotter har fobi för sniglar; en sådan fastnade på hennes tumme i treårsåldern (hennes treårsålder, inte snigelns) och nu kan hon inte ens se dessa djur på bild utan att bli spattig. Det finns även andra fobier i familjen såsom fobi för att städa, byta toarulle när den gamla är slut, hänga upp jackan, plocka undan tallriken efter sig när man ätit och liknande. Jag avstår från att redovisa vem som har vilken fobi.

Själv har jag i dessa coronatider utvecklat en helt ny fobi, nämligen nyhetssändningsskräck. I hela mitt vuxna liv har jag älskat att höra och se varenda nyhetssändning som passerar men nu stänger jag av så fort jag hör Ekots vackra klang i radion eller den skräniga vinjetten till Rapport och Aktuellt. Precis som så många andra vill jag inte höra fler dödssiffror eller otäcka rön om att man inte kan bli immun/blir dödssjuk/får konstiga bestående men i resten av livet av viruset och liknande, deprimerande besked.

Denna fobi är synnerligen olämplig om arbetar som journalist och kanske kan likställas med att ha mjölallergi som bagare, vara taxichaufför utan körkort eller jobba som hjärnkirurg om man är blind. Hittills har jag bara lyckats tygla fobin genom att leta rätt på ett nytt program i radio eller teve så fort en nyhetssändning dyker upp.

I detta tröstlösa letande i tablåerna råkade jag en dag blippa fram en serie kallad ”Doc Martin”. Först trodde jag det handlade om något helt annat; den känga som generationer av musiker, punkare, skinheads och andra suspekta typer i generationer har gjort till ett hett modeattribut. Snart insåg jag dock att jag helt blandat ihop bokstäverna eftersom detta skomärke som uppfanns av en tysk distriktsläkare på 1940-talet heter ”Dr Martens”. Så kan det gå när man googlar, vilket jag just gjorde.

Men åter till Doc Martin som i sig är en synnerligen bisarr serie som handlar om en läkare på engelska landsbygden med ett minst sagt gravt socialt handikapp. Det yttrar sig bland annat genom att han aldrig någonsin ler och är allmänt burdus mot alla som dyker upp i hans värld, på ett hatiskt, lågmält sätt. Han klär sig i kostym som han aldrig tycks ta av och rör sig som en robot. Konstigt nog tituleras serien som komedi, trots att det enligt mig borde vara science fiction eftersom läkaren inte fått sparken och dessutom avlar ett barn med en helt normal, snygg kvinna i byn där han jobbar.

Jag har googlat även på Doc Martin och lärt mig att den började rulla 2004 och har sänts i 70 avsnitt. Någon gång ska jag väl hitta den episod där doktorn avlar barnet, vilket är det som förvånar mig allra mest. Liksom att jag blivit beroende av att se minst ett avsnitt per dag för att hålla coronaångesten stången. Men det hjälper, inte minst på grund av den oerhört häftiga vinjettmusiken.

En annan fobi jag utvecklat är att se mig själv i spegeln, mycket på grund av att frisyren blir allt märkligare ju längre tid det går sedan jag, som tillhör riskgruppen, sist besökte en frisör. Just nu är jag på god väg att transformeras till den forne ryske konståkningsstjärnan Jevgenij Plusjenko (googla om du inte minns), det vill säga med en blandning av pottfrisyr, hockeyfrilla och debattlugg toppad med en råttgrå utväxt i mittbenan.

Det är i och för sig ett mindre problem eftersom jag knappast träffar någon annan människa ens på jobbet numera.

Nu ska jag ta en kopp kaffe och se till att min ensliga fikastund inte förstörs av någon nyhetssändning i radio. Sedan ska jag kolla TV-tablåerna och leta efter nya avsnitt av Doc Martin, min nya fobi-kur.