Malin Wollin: ”Att hålla på och mesa? Det är inte jag längre”
Det är inga problem att få till en intervjutid med Malin Wollin, men den blivande 40-åringen frågar nästan direkt om bilden: ”Vem tar den? Hur ska den tas?”
När undertecknad och fotograf Mats Holmertz sätter oss runt köksbordet i radhuset i Djurängen är det just bilden det första vi behandlar. Det börjar ganska simpelt, men frågan får snabbt ett lite större djup.
– Om ni hade kommit hit när jag fyllde 30, vilket ni inte gjorde, haha, då hade jag inte bett om att få titta på bilderna. Och hade jag gjort det och det sett ut som skit, så hade jag bara accepterat det. Inte nu. Nu är jag 40 och det kommer bara bli värre. När jag fyller 50 så kommer ni få ett målat renässansfoto, säger Malin och skrattar på nytt.
Så vad är det du försöker säga har hänt de här tio senaste åren?
– Jo, att jag har blivit fulare så det behövs mer kräm, antar jag, säger hon och fortsätter:
– Nej, men det är så skönt att inte bry sig och jag har känt det ganska länge nu. Ibland spårar det bara ur. Men det betyder inte att jag ska vara elak eller hänsynslös, att inte tänka på andras känslor och så där. Men att hålla på och mesa? Nej, det är inte jag längre.
Tio år betyder en hel del för självbilden?
– Ja, så är det väl. Det är väl en mognadsfråga också. Men det betyder ju inte att jag alltid är stark. Jag har till exempel fem barn som jag oroar mig för. Flera gånger om dagen är jag jättesvag och kan gråta för att jag tror att det har hänt något när de inte svarar när jag försöker nå dem – men det har å andra sidan inget att göra med att kräva sin rätt, det är två helt olika saker.
Journalisten, krönikören och författaren Malin Wollin är fortfarande kolumnist för Aftonbladet, något hon har varit sedan 2006. Hon krönikerar och bloggar för Må Bra och i fjol kom hon ut med sin tredje bok, Farmor dör. Nu är hon i gång och skriver på inte bara en bok utan tre samtidigt.
– Jag sitter och duttar lite här och där. Frågan är vilken bok som kommer först. Vad det är för böcker? Jag kan inte prata om det i det här skedet. Dels låter det bara dumt om jag gör det, dels har jag sagt det så går det inte att ta tillbaka. Jag hoppas bara att de blir bättre hela tiden, tänk om man har det bästa bakom sig? När jag släppte min krönikesamling så tyckte jag att det var bra men tänkte samtidigt att ”tänk om det här är det bästa jag skrivit?” Det är bara dumt att tänka så, det bästa är framför oss på alla sätt och vis.
På tal om att det bästa kan vara framför oss, hur reflekterar du över åldern nu när du når 40?
– Oj... Det är väl ganska mycket, egentligen. Jag gillar att prata med de som är äldre, många har ju koll, de äldre har erfarenheten och jag är en sådan person som vill veta bättre – och det gärna nu. Därför för jag ganska många sådana samtal och jag slukar även intervjuer med personer som är 10–20 år äldre än jag.
Din äldsta dotter är 16 år, tar du intryck från den yngre generationen?
– Absolut! Alltså, för det första, barnen tror ju inte att jag vet någonting. Jo, de tror att jag kan lite politik, betala räkningar och sådant. Men herregud, det är ju bara att inse att framtiden är deras, det är de som kommer att bestämma sedan. Vi kommer att vara de som fasas ut för att vi vägrar att hänga med och det här har jag lovat mig själv: Jag tänker alltid lyssna nedåt i åldrarna, det är de som har svaren, jag tror verkligen det är tricket. Det är nya tider och om man hänger med så klarar man sig. Så jag frågar alltid tjejerna vad de tycker, om allt. Sedan tar jag det med en nypa salt, visst är det så.
Hur är du som förälder?
– Det är klart att jag och Joachim spelar en stor roll i våra barns liv men jag tror samtidigt att vi i slutändan inte har så mycket att göra hur de blir som personer, vad de gör för val, vad de kommer att pyssla med. De tar sina intryck från kompisar, media, samhället i stort. Vi är ungefär som huset för dem, vi finns där och det är helt okej. När jag inser det så inser jag också att jag kan slappna av lite. Och då behöver jag heller inte hetsa upp mig.
Hur firar du 40?
– Vi skulle ha åkt till Köpenhamn förra helgen men jag började kräkas dagen innan så det blev inget. Plus att jag hade råkat bokat ett hotell där jag inte fick pengarna tillbaka och det brukar jag aldrig göra annars så det var bara att säga ”good bye” till typ 13 000 spänn.
Blir det något den här helgen?
– Ja, jag har bestämt mig för att jag inte skulle springa runt och skrubba toaletterna här hemma så jag har bokat en restaurang för min och Joachims släkt, vi blir runt 45 personer. Sedan är tanken en sommarfest på Skaftnäs för kompisarna i sommar.
Vad har du på önskelistan?
– Konst, gärna en Markus Åkesson, tack! Nej, men det är jättesvårt att önska sig något när man är vuxen. Och sedan är det svårt att säga en summa. Vad ska det vara? En hundring, 500? Ska man syna släkten på vad de kan komma upp med? Nä, jag hoppas de har gått ihop. Det är klimatsmart om inte annat.
Till sist, du heter Wollin i efternamn, Joachim heter Lantz. När ska ni gifta er?
Precis då vaknar Allan, 14 månader, i rummet bredvid.
– Nu hör jag Allan, så tyvärr, haha..., säger Malin Wollin och kommer tillbaka halvminuten senare.
– Nä, men så här är det: Jag har en kompis som tycker att det är förfärligt att vi inte är gifta. Och visst, jag kan gifta mig för festens skull, att få vara vacker för en dag. Men, alltså, det är bara juridik. Och om Joachim och jag delar på oss så har jag råd att köpa ut honom, haha...