NEO är välklippt pop på engelska, skräddarsydd för radion med sina två minuter och 56 sekunder. Refrängen sitter redan efter ett par lyssningar och låten håller sig på mattan, så när som på den återkommande basslingan som ger en skön kontrast.
Kalmarduon nådde ut till familjen med ”Alien Boy” och kompisars kompisar med ”Soul for sale”. Med det här soundet skulle de kunna nå hela Sverige med lite klaff.

Wilhelm Askebring

Kalmarpunkarna Factums Punkorkester grundades redan 2006, då som Factum, men lades ner 2015. Nu har bandet – som kallar sig Kalmarband, men har rötter lite varstans, exempelvis i Strandabygden – kickats i gång igen.

Richard Andersson, Kenny Winchler och Rikard Ålund är inga duvungar, utan har lång erfarenhet från den lokala musikscenen.

Ep:n ”Bättre aldrig än sent” består av tre låtar och enligt sig själva spelar de ”modern anti-allianspunk”.

Det får man säga att de lever upp till. Första låten, ”Hoppa hopprep”, som funnits i åratal, men först nu spelats in, inleds med slagkraftiga orden: ”Rika bastarder på höga positioner, som leker med våra pengar”.

Det är inte alltid jag blir överväldigad av den lokala punken, men Factums Punkorkesters första släpp på 14 år lovar synnerligen gott.

”Hoppa hopprep” är en catchy, De lyckliga kompisarna-doftande dänga med barska ord och lyckligt sound. De övriga två spåren – ”Stolt?” och ”Vreda låten” – drar åt det ilsknare, men ändå melodiöst slagkraftiga hållet.

Andersson och Winchler spottar, med stringent Mart Hällgren-artikulation, ur sig textrader som: ”I det lilla landet lagom är missnöjet som störst” och ”...då åker offerkoftan på, då är den vite mannen kränkt”.

Oavsett vad man tycker om grundbudskapet, så är det befriande med band och artister som vågar vara politiska och säga och stå för vad det tycker. Factums Punkorkester – som nyligen, tillsammans med Hellwoxters, spelade inför ett snudd på fullsatt Söderport – gör det och skickar ut sina stringenta punkpilar med prydliga trallpunksmelodier.

Det landar läckert någonstans mellan DLK, Coca Carola och Strebers.

Christian Gustafsson

Ljudbilden i ”Kismet” är ett lapptäcke av musikaliska influenser. Det är tydligt att Maria Rylanders röst och formspråk bottnar i jazzen, samtidigt som de kvicka fiolerna, luftiga körerna och raka stroferna snarare för tankarna till svenska popunder som Frida Hyvönen och Jenny Wilson. Rösten är sval men intensiv, och rör sig sömlöst mellan de olika genrerna.

Men varför heter låten egentligen ”Kismet”? Ordet kommer från arabiskan och betyder öde eller livslott, och med den vetskapen i bakhuvudet blir titeln desto klarare. Textens tema kretsar kring ett ständigt aktuellt ämne – planetens och mänsklighetens överlevnad. Trots att den skrevs en natt för nästan tio år sedan är den lika – om inte ännu mer – gångbar idag. ”She's been somewhere between awake and asleep, trying to make sense of the world she sees”, sjunger Maria Rylander, och lite senare ”She wanders through the woods – or what's left of it”. Det hela känns som en smutsig framtidsdystopi som beklagligt nog inte är alltför långt borta, men likväl går att porträttera på ett vackert sätt.

Låten är en fullträff i så många avseenden, och tillsammans med producenten Vanessa Liftig – som tidigare jobbat med Wu Tang Clan – har Maria Rylander verkligen hittat ett eget sound. Det känns nytt och fräscht – avskalat men ändå detaljerat. När låtens avslutande fraser helt omärkligt övergår i svenska tillförs ytterligare en liten edge, och ”Kismet” blir ännu lite personligare. Det ska bli spännande att se vad denna öländska naturkraft har att bjuda på framöver.

Frida Lindström

I det stora hela är jag ett större fan av Myra Granbergs indieprojekt MAJRO där hon sjunger på engelska, än den svenska musik hon gör som signad artist under eget namn. Men när jag hör nya ”Äru min nu” får jag svårt att sitta still och refrängen fortsätter snurra i mitt huvud långt efter att jag stängt av musiken. Catchy är bara förnamnet, och att den Nybrofödda artisten har en otrolig fingertoppskänsla för både produktion och melodi råder det inga tvivel om.

Texten är en tonårsdoftande samtidsskildring av kärlek i en tillvaro där sociala medier är ett lika naturligt inslag i vardagen som luften vi andas. Referenser dras till Tinder, Instagram och Facebook, och trots att den nutida poppen svämmar över av liknande plattityder funkar det förhållandevis bra i Myra Granbergs musikaliska kontext. Det blir ett sätt att tala till målgruppen på deras eget språk.

”Äru min nu” kan mycket väl bli vårens anthem för alla oss millennials, men kanske framförallt för tonåringarna i Generation Z. Igenkänningsfaktorn är hög för den som upplevt osäkerheten i en begynnande kärleksrelation, och kanske får det även den äldre generationen att drömma sig tillbaka?

Frida Lindström

”Detta är min sista kärlekssång

Ett avslut, ett farväl”

Carl Jörneklint är inte direkt någon muntergök och ”Söndagsångest” är precis vad det låter som. Vet inte exakt alla detaljer, men en relation har tagit slut och det här är Oskarshamnskillens högst subjektiva sätt att se på saken.

Lägenheten är tom. Det enda som hörs är en akustisk gitarr och de dåliga tankarna som kryper nerför väggarna.

Enkelt, men effektfullt och klart mersmakande.

Wilhelm Askebring