Frida Lindström: Frida Lindström: ”Jag är inte slarvig – jag bara prioriterar”
Mitt skrivbord ser ut som ett bombnedslag. Min dator är ett enda kaos av namnlösa filer och planlöst placerade mappar. Hemma dammsuger jag kanske en gång i månaden. Alltså, på sin höjd. Kläder ligger huller om buller i garderoben, pappersåtervinningen är ständigt översvämmad och mitt liv känns ibland som ett enda långt sökande efter min förlagda mobiltelefon.
Eftersom jag är uppfostrad av en smått pedantisk mamma har det här naturligtvis givit upphov till en del konflikter genom åren. När jag var tonåring utspelade sig samma högljudda ordväxling morgon ut och morgon in i den lindsdalska enplansvillan:
”Vem fan har tagit min mössa!?”
”Det är ingen som har tagit din mössa.”
”Jo! Den ligger ju inte här! Ta fram den!!!”
”Vi har inte tagit din mössa, Frida!! Håll reda på dina grejer.”
”Aha, här var den. Hej då.”
Det var en morgonrutin lika etablerad som att läsa Barometern till frukostmackan. Mamma tjatade ideligen om att slå igen köksskåpen, att inte påbörja ett pussel på vardagsrumsgolvet och sedan gå därifrån, att dricksglasen inte ställer sig själva i diskmaskinen och att plattången MÅSTE stängas av. Till sist fick hon införskaffa en timer.
”Samtidigt blir jag förstås omåttligt trött på mig själv. Periodvis lägger jag så mycket tid på att lokalisera borttappade grejer att jag bara vill lägga mig ner och gråta.”Frida Lindström.
Ändå skulle jag inte beskriva mig själv som slarvig. Jag skulle rentav vilja påstå att jag har ett ovanligt välutvecklat sinne för detaljer. Därför måste jag sålla. Hjärnkapaciteten behövs på annat håll. När det kommer till mitt skrivande, till exempel, är jag närmast nitisk. De gånger det smyger sig in ett korrekturfel i någon av mina texter (tro mig, det är ofrånkomligt när man jobbar som journalist) grämer jag mig å det grövsta. Under processens gång kan jag vrida och vända på en formulering in absurdum. Jag smakar på ett ord och spottar ut det. Stoppar in det i munnen igen. Tuggar och tuggar tills jag känner om det verkligen är det jag menar. Känslan måste vara rätt.
Samma sak gäller mitt hem. Jag må vara dålig på att städa det, men jag är tamejfan en världsmästare när det kommer till att fejka. Det spelar ingen roll om det är rent, bara det ser snyggt ut. Dammråttorna myser under soffan, den översvämmade återvinningen trivs bra bakom köksluckorna (även om det krävs ett visst mått av våld för att stänga dem) och gruset i hallen är lätt att dölja genom att lätt och ledigt sparka in det i hörnet där ingen ändå fastnar med blicken.
På jobbet förundras vissa av mina kollegor över oordningen vid min plats och de har förstås rätt i att mitt liv skulle bli enklare om jag utarbetade någon form av system. Jag har försökt flera gånger, men tyvärr sitter röran för djupt rotad i mitt dna. Redan efter några dagar har strukturen övergått i kalabalik och jag börjar inse att kraftansträngningen som en städning innebär sällan är mödan värd.
Samtidigt blir jag förstås omåttligt trött på mig själv. Periodvis lägger jag så mycket tid på att lokalisera borttappade grejer att jag bara vill lägga mig ner och gråta. Jag ställer skor i kylskåpet (jobbkylen, olyckligtvis), fastnar med byxorna i cykelkedjan (två gånger på en vecka, olyckligtvis) och orsakar översvämning i duschen (det rann ända ut till vardagsrummet, olyckligtvis).
Men jag börjar närma mig 30, och det är nog dags att cut myself some slack. Jag må vara en rörig jävel, men jag är faktiskt inte slarvig. Jag bara prioriterar. Och vill jag få något vettigt gjort under min korta tid på denna jord är det nog bäst att jag fortsätter med det.
