Krönika: ”Allt jag ville var att vintern skulle ta slut – jag visste inte vad som väntade”
När jag var liten var vintrarna vita. Inte nödvändigtvis just på jullovet, men alltid under årets begynnelsemånader. På väg till skolan blev kinderna röda, fötterna blöta och håret elektriskt under en stickad mössa med stor tofs som ständigt föll ner över ögonen. Jag minns snoret i näsan. Köldspruckna händer. Jag minns det ljudliga skrapandet när sulorna hasade över Lindsdals grusade cykelbanor, och hur lärare och föräldrar och fritidspedagogen Benke alltid sa åt mig att lyfta på fötterna. Jag minns att jag inte lyssnade, för jag tyckte det kittlade så skönt under hälarna.
Jag minns den syntetiska värmen mot huden, den sorten som bara uppstår i lager på lager av jumprar och jackor och termobyxor som korvar sig i midjan. Jag minns glipan på magen när tröjan gled upp, och hur snön nästan brände när den lirkade sig in. I tamburen luktade det tungt av torkskåp och våta overaller, på golvet låg förskoleklassens kängor huller om buller i pölar av smält snö, som hur man än gjorde var omöjliga att undvika när tunna strumpefötter banade sin väg in mot klassrummet.
På rasterna fick man vara på sin vakt. Två klasser över mig gick en pojke som hette Jonas, han var nästan alltid arg och en gång kastade han en snöboll rakt i mitt ansikte trots att vi aldrig pratat med varandra. Inte för att de andra pojkarna var bättre. Den stora snöhögen på Sjöängsskolans skolgård förvandlades till ett berg, och alla som var tillräckligt modiga slet och rev i varandras kläder i hopp om att få äran att titulera sig herren på täppan. Jag var aldrig med. Trots min tjocka vintermundering stod jag huttrandes med blåa läppar och trulig uppsyn, alltid lika butter över att barnen måste vara utomhus när de vuxna fick mysa i lärarrummet. Allt jag ville var att vintern skulle ta slut. Jag visste inte vad som väntade.
Vi befinner oss i slutet av januari och året är 2020. Ännu har gradantalet knappt tangerat nollan och den krispiga luften från min barndom har bytts ut mot en tung, våt filt. Marken är jämnt cementfärgad och jag går i mina slitna gymnastikskor över Kvarnholmens kullersten utan att frysa. Inget grus skrapar under fötterna. Trots att min barndoms vargavinter stundtals kändes outhärdligt lång, är det ingenting mot den allt större grånad som smetar ut sig över våra årstider. Men livet har sin gilla gång. Man äter en skinkmacka till frukost. Tar bilen till jobbet. Nätshoppar något fånigt på lunchen, vet att man kommer returnera det dagen därpå. Tar bilen hem igen. Bokar en resa till Madeira. All inclusive. Ät tills du spyr. Skål, älskling. Sedan somnar man skönt på soffan som snart ska bytas ut till en nyare modell.
Kanske drömmer man om vintern. En årstid det finns barn som ännu aldrig sett. Som ett avlägset sagoväsen. Som ett mytomspunnet fenomen. Någon gång kanske jag får en egen dotter. Inte en sådan i termobyxor och mössa med tofs, utan en sådan med anorak och sandaletter. När vi bläddrar bland gamla fotografier är det möjligt att hon frågar: Vad är allt det vita, mamma? Och då är det möjligt att jag blir tyst, tänker efter en stund och sedan svarar: Det var ett jävla helvete, men jag saknar det ändå.
