”SD hålls borta till priset av en sprängd allians”
Ett år sedan valet. I rikspolitiken ett av de mest turbulenta år svensk inrikespolitik har upplevt. Eftersom svenska folket inte gav något parti eller någon av koalitionerna mandat att leda Sverige uppstod en oerhört förvirrad situation efter valet.
Under en historiskt lång period, för att vara svensk politik, var det talman Andreas Norlén som totalt dominerade den politiska scenen. Det var fikamöten, allvarliga samtal och krav på samarbeten från den 25 september då riksdagen avsatte Stefan Löfven till 13 januari 2019 då uppgörelsen mellan regeringspartierna S-MP och stödpartierna C och L, den så omtalade Jöken, presenterades. Åtta dagar senare tillträde, med motvilligt stöd från V, regeringen Löfven II.
De knappa månader som gått sedan regeringsförklaringen har präglats av två saker. 1: Att den nya regeringen tvingats rätta sig efter den budget som M och KD med stöd av SD fick godkänd av riksdagen. 2: Januariöverenskommelsen, eller 73-punktsuppgörelsen,som slöts av regeringen med C och L för att försäkra deras stöd.
Det är med andra ord först om några dagar som vi har en regering som lägger fram ett eget budgetförslag. Då kanske den politiska verkligheten stabiliseras något, då får vi besked om vilken politik Löfven II tänker driva. Det blir spännande.
Ett av de främsta målen för det blocköverskridande samarbetet mellan S, C och L var att hålla Sverigedemokraterna borta från allt inflytande, åtminstone på riksplanet. Det har hittills lyckats, även om det skedde till priset av en sprängd Allians efter tolv års samarbete. SD, med partiledaren Jimmie Åkesson i spetsen, har gjort vad de har kunnat för att komma till tals, men det är stor skillnad mot förra mandatperioden, trots välbevakad lunch med KD:s Ebba Busch Thor.
Samtidigt var valet en klar framgång för Sverigedemokraterna, som ökade från 12,9 procent till 17,9 procent i riksdagsvalet. I Kalmar län var siffrorna ännu större, där nådde SD 20,6 procent.
I Högsby försökte SD skaffa sig inflytande via en valkupp, men efter ett antal juridiska turer revs besluten upp. I Kalmar tog kommunalrådet Johan Persson (S) strid med högprofilerade SD-ledaren Thoralf Alfsson. ”Det står mellan honom och mig”, sade Persson tidigt i valrörelsen.
Partiet gick visserligen fram till 12,5 procent, men det var helt klart en besvikelse sett med SD-ögon. Uteslutningen av Alfsson i december har försvagat och splittrat partiet i två falanger. Numera är han politisk vilde, även om han inte vill kallas för det, och framträdandena i fullmäktiges talarstol har blivit allt sällsyntare.
Mattias Bäckström Johansson har stärkt sin redan stora makt om partidistriktet, men ifrågasattes internt när partiet i somras skakades av ytterligare en skandal. Då uppmanades en företrädare att lämna sina uppdrag eftersom personen misstänktes för ett grovt brott.
Även i regionstyrelsen har SD marginaliserats. De har hittills inte bjudits in till något synligt samarbete med det som återstår av Alliansen.
Miljöpartiet gjorde däremot ett riktigt dåligt val. Partiet fick visserligen fortsätta i regeringen, men raderades nästan ut i länets kommuner. I region/landstingsvalet var det ännu värre, partiet klarade inte 3-procentsspärren och ramlade ur helt, vilket bland annat banade väg för en ny, blocköverskridande majoritet.
Nu har MP mandat kvar bara i fyra länskommuner, Västervik. Kalmar, Mörbylånga och Emmaboda. I Västervik blev man stödparti till S och C, men i Kalmar halverades mandaten från fyra till två. Och även om företrädarna är pålästa och debattglada, har de numera svårt att få något som helst inflytande.
