Oscar Guermouche finner berättelser i språket

Alla känner till dem. Hulken. Rambo. Ibsens Doktor Stockmann. För Oscar Guermouche representerar dessa fiktiva figurer en och samma sak: den misslyckade hjälten. Eller rättare sagt, den misslyckade, manliga hjälten. Så länge han kan minnas har karaktärer som dessa inspirerat honom i hans konstnärskap.

– Rambo är en älskling för mig. Jag skulle kunna göra enbart Ramboverk. För på sätt och vis gör han ju helt rätt. Han tar värvning i början av Vietnamkriget, söker sig till ett specialförband och hamnar i en specialenhet inom specialförbandet. Han tillfångatas, torteras och flyr, och när han kommer tillbaka får han den finaste medaljen man kan få av presidenten. Han har gjort precis vad de lärt honom att göra – han har dödat som han ska och sedan kommit hem igen. Men den dekorerade soldaten är bara ena sidan av ett mynt, säger Oscar Guermouche.

För trots hyllningar från staten och presidenten återvänder Rambo som en mördare. Å ena sidan ses han alltså som hjälte – men å andra sidan har han begått fruktansvärda gärningar för att komma dit.

– De flesta i det civiliserade samhället ser dödandet som något monstruöst. Han får inget jobb och han får inte ens beställa mat i en hamburgersylta. Han känner sig utstött och börjar lifta genom USA. Vid ett tillfälle blir han tagen av polisen och hamnar i arresten. När de ska raka honom och han ser kniven får han en flashback till när han torterades under kriget. Han slår ner dem och flyr. Det skickas efter massa poliser och soldater och han dödar allihopa. Egentligen gör han exakt samma sak som när han flydde i Vietnams djungel och det hyllades han för, men nu är det plötsligt något jättedåligt. Det fascineras jag av.

Oscar Guermouche bor i Gårdby på Öland och har arbetat som konstnär sedan han tog examen från Konstfack år 2009. Men den trasiga, misslyckade hjälten fanns med honom tidigare än så. En av hans ingångar till temat är språket, och hur det direkt och indirekt är med och skapar monster av män som hade kunnat bli något annat.

– År 2016 gjorde jag ett väldigt stort, tillfälligt verk i Slottsskogen i Göteborg. Jag utgick från känslan av att vara hotad, sprungen ur språket som används i bland annat media. Hur skulle en man reagera utifrån att känna sig hotad? Språket som mannen läser, hör, ser och känner – vad får det honom att bli? Han har fått lära sig att män ska agera. Jag är väldigt svag för de männen.

Han ger ett exempel på hur språkbruket nästan omärkligt formar hur vi ser på andra människor.

– Känner du till podden ”Flashback forever”? Det är tre medvetna, pålästa, kloka kvinnor som har den, och i ett avsnitt pratar de väldigt nedlåtande om tygpåsen. Inte om dess funktion, utan om män som bär den. En man ska inte ha en tygpåse, han ska ha en sportbag. Och en sportbag signalerar förmågan att agera – en slags beredskap för egentligen vad som helst. Våld, sex... det är beredskapens estetik. Jag menar inte att jag är upprörd över det de sa, men det är intressant att det sitter så djupt rotat i oss att till och med upplysta, pålästa och feministiskt orienterade kvinnor uttrycker sig på det sättet.

Den här typen av omedvetna förväntningar finns insprängda överallt, menar Oscar Guermouche, och språket som omgärdar dem är med och bygger upp en berättelse. De män som inte känner av var gränsen går mellan vad man förväntas göra och vad man bör göra – det är de som till slut hamnar på gränsen mellan hjälte och monster.

– För några år sedan var det kö till en nattöppen snabbmatskiosk på Södermalm i Stockholm. Unga tjejer och killar väntade på att få beställa sin fyllemat. Då kommer det en råtta springandes. Den springer runt mellan benen på folk, och kvinnorna faller med en gång in i en roll där de skriker lite tafatt. Det är en handfallenhet, ett passivt uttryck för rädsla. Killarna däremot faller in i agerande. De börjar stampa efter råttan, men efter några halvhjärtade stamp slutar de. De har levt upp till själva bilden av agerandet, ett slags pseudoagerande, och är nöjda så. Men en kille slutar inte. Han fortsätter tills han träffar och stampar ihjäl råttan, varpå alla reagerar med avsky mot honom. Jag tänker på den killen, att han är som männen i mina verk. Han tror ju att förväntningen är att du ska agera, men egentligen ska du bara gå med sportbagen över axeln.

Innan Oscar Guermouche blev konstnär gjorde han militärtjänstgöring som jägarsoldat inom försvarsmakten. Två vitt skilda världar, kan tyckas, men för honom var det ett helt naturligt steg.

– Det är inte så långt där emellan egentligen. Jag upplever det som väldigt självständigt. Som bildkonstnär lever man i någon form av parallellitet till resten av samhällsstrukturen, och så är det med jägarsoldaten också. Du måste agera själv, tänka själv och hantera saker själv, säger han.

Sedan har vi det där med estetiken. Att det estetiska är en stor del av konsten kan nog de flesta skriva under på, men enligt Oscar Guermouche gäller samma sak inom det militära.

– Det handlar om allt från hur du klär dig, hur du talar och hur du hälsar till hur du rör hela din kropp. Allt är en del av det visuella. Om funktion och estetik ställs mot varandra så kommer estetiken i första rummet. När man exempelvis gör rent vapnet gör man det på ett sätt som får det att se finare ut men som gör att det fungerar sämre.

Men hur kom det sig egentligen att han blev konstnär? En stor och komplicerad fråga, kanske man kan tro, men för Oscar Guermouche är svaret enkelt.

– Jag såg en kille i en bar som jag tyckte såg så jävla cool ut, och så fick jag höra att han gick på Konstfack. Då bestämde jag mig för att det ska jag också göra.

Vad var det som var så speciellt med honom?

– Han var solitär och satt där i kostym. Han hade en aura av självklarhet runt omkring sig. Jag tänkte att sådan ska jag också bli.

Blev du det då?

– Njaa... jag blev ju konstnär i alla fall. Jag tog reda på hur man skulle gå tillväga och sedan gick jag tre år på förberedande konstskola innan jag kom in på Konstfack. Det tar fruktansvärt lång tid att bli konstnär. Man har gott om tid att ångra sig och ändå hoppar man inte av. Det är väldigt märkligt. Först efteråt kommer man på att det kanske inte var så smart.

Har du känt så?

– Varje dag. Du måste hela tiden prestera. Man är den evige frilansaren och det finns utmaningar i det. Till exempel vinterskor till barnen. Jag kan tröttna på mig själv ibland, också. Mina egna tankar. Det blir väldigt egocentriskt. Som nu – här sitter jag och pratar om mig själv.

Om man söker på Oscar Guermouches namn får man en hel drös med träffar. Ett ord som är återkommande i de artiklar som skrivits om hans konst är ”provocerande”. Bland annat valde han att plocka ner ett verk på Himmelsberga år 2015, efter en lång och infekterad debatt som slutade med att museets verksamhetschef lämnade sin post. Men själv identifierar han sig inte alls med ordet.

– Jag tycker det är tröttsamt. Och ledsamt. Jag har aldrig gjort någonting med avsikt att provocera. Tvärtom, faktiskt. Jag försöker bara utföra mitt arbete och har aldrig kunnat förutse att någon skulle bli provocerad. Det tror jag är omöjligt.

Men när du skapar ett verk om ett laddat ämne, slår det dig inte att det kan finnas personer som bli provocerade?

– Jag tänker så här, att om du som journalist skriver en krönika till exempel, då ger du uttryck för en åsikt. Och man vet lite vilka åsikter som är provocerande just nu. Men låt oss säga att du skriver ett porträtt, kanske den här artikeln, och den väcker provokation. Då är det kanske inget du har räknat med. Det är där jag är. Jag är ingen debattör på det sättet. Jag tycker inte – jag försöker bara formulera någonting.

Vissa hävdar att bra konst måste provocera, men Oscar Guermouche delar inte den uppfattningen.

– Det finns många som ska försvara det, men vad är det om? Måste den provocera? Varför då? Jag visste inte att den skulle det. Men det beror ju också på hur man ser på ordet. Provocera som i att utmana föreställningar – ja, absolut. Provocera som i att reta upp och förarga – nej, inte alls.