Hornsö artrikaste området i norra Europa

Vår guide Olof Persson möter upp vid rastplatsen vid Lillesjön, Arbåga. Här fanns förr ett sågverk, men i dag brusar vattnet ostört nedför det lilla fallet.

Han är skog- och markförvaltare på Nybro kommun, men just nu är han föräldraledig och har därför sonen Alvar, 14 månader, med sig.

Vid rastplatsen möter vi också George Steij, som cyklat från hemmet i Värlebo en bit bort för att geocacha, en sorts ”skattjakt” med hjälp av koordinater.

– Det hjälper mig att orientera mig till fina platser. Det här är ju värsta superstället, säger han och tittar ut över sjön och fallet.

George Steij är den första, men också den enda turist som vi möter under dagen. För om sanningen ska fram är Hornsö ekopark inte särskilt känd för en större allmänhet, även om många menar att den har så höga naturvärden att den borde bli nationalpark.

– Ja, det anser vi på Nybro kommun, säger Olof Persson.

– Hornsö är det i särklass största skyddade skogsområdet i södra Sverige med extremt höga naturvärden, så det vore långsiktigt stora vinster med att omvandla det till nationalpark, säger han.

Hornsö ekopark ligger på gränsen mellan Nybro och Högsby kommuner och ägs och sköts av statliga Sveaskog. Det är ett väldigt stort skogs- och sjöområde, 9 000 hektar, från sjön Algunnen i väster till Hornsö i öster. Genom hela området ringlar sig två åar, Badebodaån och framför allt Alsterån, som binder ihop hela området.

Ekoparken innehåller flera olika naturreservat, som förvaltas av länsstyrelsen, och omgivande skogar av olika slag, som sköts av Sveaskog. Området är genomkorsat av massor av grusvägar, men också av två vandringsleder: Högsbyleden från söder till norr och Hornsöleden som ringlar genom området mer från öster till väster.

Hornsö ekopark är också insekternas landskap, här finns cirka 700 kända arter av vedlevande skalbaggar, varav mer än 200 är rödlistade. Så det är kanske därför som Olof Persson är så fascinerad, han är nämligen expert på just vedlevande skalbaggar och andra insekter. Överallt ser han spår av deras liv och framfart.

– Här kanske vi kan hitta timmermän, säger han när vi stannar vid ett stort antal stora stockar som ligger utlagda längs en grusväg.

Timmermän är skalbaggar med jättelånga antenner, men den här gången får vi tji.

– Men området är norra Europas artrikaste och viktigaste område för vedlevande insekter. Man får åka till södra Polen för att hitta något liknande, säger Olof Persson.

Anledningen till detta är att det är varmt och att det finns så många olika sorters skog, men framför allt att det finns gamla träd med mycket död ved.

– Sedan är området så stort att det finns plats för alla, säger Olof Persson.

Från Lillesjön/Arbåga kör vi norrut på en grusväg, mot det lilla samhället Böta kvarn. Strax innan ligger naturreservatet Bokhullet, som mest består av bokskog, men här och där växer också den mörkgröna idegranen.

Fågelsången är bedövande när vi stiger ur bilarna, och den ljusa grönskan gör att det mer känns som i Blekinge, Skåne eller Halland.

– Området är långt ifrån stenfritt, men här finns i alla fall lite jord mellan stenarna, säger Olof Persson.

– Men det är magert, så träden växer långsamt. De äldsta här är nog en 150 år, säger han.

Vi går längs stigen, som är en liten del av Högsbyleden, och kommer snart fram till Alsterån, som här rinner ut i pastorala hagmarker.

– Här växer saffsan, en ganska ovanlig ormbunke, säger Olof Persson och pekar på en sten i åkanten med minimalt växtutrymme.

– Alsterån är själva hjärtat i området, den tillför både näring och vatten, säger han.

Många sällsynta lavar trivs också på de gamla träden.

– Här har vi en rosa lundlav, säger Olof Persson och visar på några rosa, små prickar mot en blå bakgrund på en bokstam.

När vi kör vidare mot ett av naturreservaten vid sjön Algunnen hoppar plötsligt två svarta vildsvin över vägen. Men de försvinner så snabbt bland buskar och ormbunkar att fotografen inte hinner få upp kameran.

Grusvägarna är många och kringelikrokiga och passar både för vandring och cykling. Biltrafiken är långt ifrån tät, och här och var i gläntorna ligger små välskötta torp och sommarstugor.

Vi åker förbi Uddevallshyltan, mot Mjöshyltan, och stannar inte långt från Allgunnens sydvästra strand. Vi befinner oss i Allgunnens naturreservat, det största av de sju naturreservaten i Hornsö ekopark.

Utsikten över den långsträckta sjön är fantastisk. Här finns öar och halvöar, och gott om öring, gös och gädda.

– Här skulle vi kunna se både fiskgjuse och faktiskt havsörn, säger Olof Persson och spanar ut över sjön, samtidigt som han matar sonen Alvar med dagens lunch.

– Nu kommer det en havsörn, jag hör den, säger han, men den stora fågeln gäckar våra spanande ögon.

De omgivande tallarna är svedda och sotsvarta en bit upp på stammarna.

– Ja, det är glesare skog och här sker regelbundet naturvårdsbränning, eftersom många arter är beroende av att veden har brunnit, säger Olof Persson.

Ett exempel är mindre märgborre, som enligt Olof Persson är en nyckelart i området, men här finns också björksplintborre och stubbhornsoxe.

– Fram till 1800-talets början brann skogar var 20:e till var 50:e år, men här fortsatte bränderna fram till slutet av 1800-talet, säger Olof Persson.

Vi åker tillbaka mot mer bebyggda trakter, först till Arbåga, sedan mot Rugstorp. Vi möter inte många bilar på de slingrande grusvägarna, och en sak är säker: Vill man, så här i coronatider, slippa trängsel är Hornsö ekopark ett säkert kort. Här, i vår närmaste vildmark, se man fler djur än människor.