Marsha Songcome: ”Vi har suttit och gråtit på repetitionerna”
På lördag, den 22 september, är det premiär för Ringaren i Notre Dame på Göteborgsoperans stora scen. Nöjet fick en pratstund med Marsha Songcome, från Nybro, som syns i huvudrollen som Esmeralda.
– Vi är i full gång med sista repetitionsveckan med orkester, kör, kostym och makeup. Det känns fantastiskt bra. Det här är min första huvudroll på svensk mark, säger Marsha Songcome.
Hon är utbildad på Performing Arts School i Göteborg och har de senaste åren arbetat i Londons mest kända teaterområde West End. Där har hon haft roller i musikaler som Miss Saigon, Aladdin och nu senast Hamilton på prestigefyllda Victoria Palace Theatre.
Marsha Songcome beskriver sin medverkan i Ringaren i Notre Dame som kul och annorlunda jämfört med det hon gjort tidigare.
– Hamilton, som jag gjorde senast, är en poppig musikal. Den här föreställningen har mer klassiska referenser än något jag gjort tidigare.
Musikalen Ringaren i Notre Dame är baserad på Disneys tecknade film från 1996, som i sin tur bygger på Victor Hugos klassiska roman från 1831. I berättelsens centrum står den puckelryggige Quasimodo som efter att ha blivit övergiven som spädbarn lever sitt liv ensam i klocktornet i katedralen Notre Dame. När den romska unga kvinnan Esmeralda blir anklagad för stöld och tar skydd i katedralen möts de båda och berättelsen, som handlar om hat, våld och fördomar men framför allt om mod och kärlek, är igång.
”Det är en otroligt häftig föreställning för både barn och vuxna och man blir hjärtkrossad. Vi har suttit och gråtit på repetitionerna för det är en sorglig berättelse”
Vad hade du för relation till Esmeralda innan du fick rollen?
– Det är klart man känner till Ringaren i Notre Dame men jag hade inte sett filmen. Det jag tycker om med Esmeralda är att hon har så många roliga sidor. Det är verkligen en utmaning att gestalta henne. Men hennes bästa sida är att hon väljer att se det fina i alla. Hon ser det vackra i Quasimodo, trots att han ser otäck ut.
Vad kan publiken förvänta sig av föreställningen?
– Det är en otroligt häftig föreställning för både barn och vuxna och man blir hjärtkrossad. Vi har suttit och gråtit på repetitionerna för det är en sorglig berättelse men med det fina budskapet att alla får vara med. Det spelar ingen roll vilken hudfärg man har eller hur man ser ut. Alla är lika mycket värda. Quasimodo har en så fin replik där han säger ”Vem är ett odjur? Säg det någon som kan”. Det är så fint, för vem kan säga vad som är mer värt än något annat annat.
Musikalen, som framförs på svenska, har tidigare satts upp i Danmark, där den fått pris för bästa musikal och setts av omkring 160 000 personer. Mycket krut har lagts på scenografin som ska ge publiken känslan av att befinna sig i katedralen Notre Dame i Paris.
– Det här är något helt annat än vad publiken i Sverige varit med om tidigare. Publiken kommer att befinna sig mitt på scenen och tekniken med led-lampor som bidrar till känslan av att vara i Paris. De kommer bland annat få känslan av att som i en karusell åka uppåt i tornet i katedralen. Det är väldigt coolt men svårt att beskriva.
Marsha Songcome läste naturvetenskapligt program på gymnasiet hemma i Nybro, men höll även på med musik och dans och kände att hennes passion var att uppträda. Till London och West End kom hon via en agent. Hon fick en tid för audition inför en av musikalvärldens riktiga makthavare, Cameron Mackintosh. Efter audition blev hon så kallad ”understudy” (inhoppare) till en av rollerna, Gigi, i Miss Saigon. Sedan följde nästan fem år då hon jobbade på scenen sex dagar i veckan, två av dem med dubbla föreställningar.
– Jag tänkte att jag skulle vara i London i ett år eller så och var på väg hem efter Aladdin, 2016. Jag ville jobba på svensk mark och vara nära min familj och pojkvän. Men så kom erbjudandet om Hamilton, som var min stora dröm. Jag blev understudy för alla tre kvinnliga huvudroller. Ena dagen kunde jag få spela den ena systern och den andra dagen den andra systern. Det var väldigt krävande men oerhört roligt.
Hur skulle du beskriva tiden i London?
– Jag levde min dröm men livet handlade bara om att stå på scen, det fanns inte utrymme för något annat. Men det var den absolut bästa skolan. Det gav mig kött på benen och skinn på näsan. Jag tror inte jag hade varit där jag är idag om jag inte fått den här erfarenheten. Jag skulle gärna spela på West End igen eller på Broadway. Men då skulle det handla om ett kontrakt. Inte fyra på raken.
Marsha Songcome hälsar på hemma i Nybro så ofta hon kan.
– Nu när jag bor i Göteborg försöker jag åka och hälsa på min mamma och pappa och mina vänner så ofta som möjligt. Det jag gillar med att vara uppväxt i en småstad som Nybro är närheten och tryggheten man får som barn. Ville jag göra något så fanns det, tack vare eldsjälar, alla möjligheter. Inget stoppade mig. Jag fick stå på scen i Folkets hus och det var där jag kände att det var det här jag ville göra, säger hon och blir full i skratt:
– Jag minns när teaterledaren Mats Slättman tejpade fast min mygghållare med silvertejp på min mage. Det kändes ju smart för då satt den på plats. Men när vi skulle ta av silvertejpen gjorde det väldigt ont och då kändes det inte längre så genomtänkt. Men han var en av dem som fick mig att satsa på det här yrket.
