Goncourtvinnaren imponerar med raffinerad dramaturgi och karismatiska huvudpersoner
Vaka över henne
Författare: Jean-Baptiste Andrea
Översättning: Ulla Linton
Förlag: Éditions J
En man ligger på sin dödsbädd. Runt omkring står munkarna i det kloster där han bott i flera decennier. Kanske hoppas de att han ska avslöja något om den hemlighet som han förknippas med: en mästerligt skulpterad pietà i marmor som trots sitt fromma motiv har väckt så starka och opassande reaktioner att den måste hållas inlåst.
”Vaka över henne” tar sin början 1904 då stenhuggarsonen med det högtidliga namnet Michelangelo ”Mimo” Vitaliani föds. Han blir tidigt faderlös och skickas ensam ut i världen, men i den lilla byn dit han kommer som lärling får han en vän för livet: rikemansdottern Viola som blir hans skola, hans bundsförvant och största kärlek.
Jean-Baptiste Andrea inledde sin karriär som filmskapare men har på senare år slagit igenom stort som romanförfattare och bland annat tilldelats Goncourtpriset. Hans känsla för visuellt berättande lyser igenom överallt i denna roman, men allra mest imponerar hans dramaturgiska raffinemang när han gör den undangömda statyn till bokens mörka hjärta och dolda budskap, mysteriet som vaktas ända till slutet.
”Det episka anslaget hade kunnat skapa en svepande berättelse utan tydlig personlighet, men så blir det inte alls – dels tack vare de karismatiska centralgestalterna och dels tack vare författarens förmåga att blixtsnabbt växla tempo och perspektiv.”
Lika skickligt som skulptören förvandlar stum marmor till levande uttryck bearbetar Andrea sitt eget maffiga material. Det episka anslaget hade kunnat skapa en svepande berättelse utan tydlig personlighet, men så blir det inte alls – dels tack vare de karismatiska centralgestalterna och dels tack vare författarens förmåga att blixtsnabbt växla tempo och perspektiv. Actionspäckade, effektiva avsnitt kan när som helst övergå i drömska utvikningar som bromsar tempot och ger skeendet liv.
Ulla Lintons svenska översättning har samma otvungna, fritt flödande prägel som originalet. Den sortens självklarhet kan bara uppstå genom en kombination av noggrannhet (omsorg om allt från ordens valörer till meningsbyggnadens variabler) och kreativitet.
Ett kort exempel är den dramatiska scen där Viola kastar sig ut från ett tak med en egenkonstruerad vingmekanism på ryggen, i hopp om att kunna flyga. Författaren beskriver fallet så här: ”Viola chuta d’un coup, Icare furieux tourbillonnant, plongea de trente mètres dans une masse de vert, vert Orsini, vert forêt, et disparut parmi les arbres.”
Översatt blir det: ”Viola föll direkt, som en virvlande ursinnig Ikaros störtade hon trettio meter rakt ner mot grönskan, allt det Orsinigröna, skogsgröna, och försvann bland träden.” Här har meningen varsamt byggts om men behållit sin komprimerade karaktär. Den ”gröna massa” som beskrivs motsvaras på svenska av både ”grönskan” och ”allt det gröna”. Med den sortens operationer kan en översättare åstadkomma en text som ligger precis lagom nära originalet för att den stilistiska effekten ska återskapas.
Violas flygförsök är en plågsam metafor för de begränsningar hon lever under som tänkande kvinna, men både hon och Mimo fortsätter att strida för sin rätt att uttrycka sig. Allra mest handlar deras berättelse om vad konsten och drömmarna förmår (eller inte förmår) mot en hård, oförstående omvärld.
