TV4-huset. Direktsändning. Nyhetsmorgon. Sveriges största morgonshow har flera hundra tusen tittare på lördagarna. Programledaren Jesper Börjesson har bjudit in Avantgardet från Nybro, som just släppt sin debutskiva.

Rasmus Arvidsson sitter i soffan och berättar om musiken och sina drogerfarenheter från England. Några meter bort, utanför bild, halar Patrik Åberg fram sin gitarr, sätter sig på en stol. Det är första gången han är i en tv-studio överhuvudtaget. Det är strax dags att spela live.

– Det var ju fruktansvärt. Man är ju som att man skakar. Jag hade aldrig varit i tv. Vi hade varit där jävligt tidigt och soundcheckat och provfilmat, så det kändes ändå ganska bra, säger Patrik Åberg.

När Rasmus Arvidsson är klar med intervjun ska duon köra låten ”Napoleon”.

– Jag hade med mig mer prylar än jag brukar ha. Ändå lyckades jag få tag på en kabel som liksom muckade med mig.

Duon hinner knappt dra igång låten innan Patrik Åberg känner att det är något som är vajsing. Det är glapp. Ljudet kommer, ljudet går. Ångesten i tv-studion går att ta på. Programledaren flackar med blicken.

– Det är helt svart. Jag minns inget av det. Det var hemskt.

Efteråt går Patrik Åberg med resoluta steg och kastar kabeln i en soptunna, Arvidsson filmar och lägger ut klippet – som blir viralt.

– Det blev en snackis. Det där slitna uttrycket, all publicitet är bra publicitet, du vet. Vi kanske fick mer uppmärksamhet tack vare den där grejen. Det gör ju också att ingenting blir jobbigt efter en sådan grej.

Har du sett klippet?

– Nej, nej, aldrig. Det kommer jag aldrig att göra.

Att den här intervjun ska ske i Nybro är bortom givet. Ännu mer givet är det att vi ska ses på Mejeriet, den lokallegendariska fritidsgården mitt i samhället.

– Det här är det viktigaste rummet i mitt liv, säger Patrik Åberg när vi kommer in i ett litet kyffe med en soffa, två fåtöljer och mängder av gamla affischer.

Han pekar ivrigt på affischer med Loosegoats, Rövsvett, Kurt Olvars Rebeller, Petter, Melody Club och The (International) Noise Conspiracy.

– Alla har spelat här. Tänk att få hit Dennis Lyxzén, liksom, det var ju skitstort. Eller när Eskobar spelade här första gången. Då var det kö ut på gatan.

Det var just som bandbokare Patrik Åberg gjorde sig ett namn i Nybro under slutet av 90- och början av 00-talet.

– Vi hade en liten arrangörsgrupp som bestod av ungdomar och personal här på Mejeriet. Rasslebygd i Emmaboda var ju stort då, så vi spanade in vad som var på gång där och så körde vi grejerna de hade, fast på vintern.

Kreddiga band och artister avlöste varandra.

– Petter var en riktig fullträff. Vi lyckades boka honom billigt innan han fick alla Grammisar och så var konserten efter Grammisgalan. Det blev ju slutsålt. Fan, jag ville ju att det skulle hända någonting i Nybro. Det är ju liksom grunden till allting.

Existerar någon form av livescen i Nybro idag?

– Alltså, det går ju att köra här, men det händer inte ofta. Det finns ingen kontinuitet. För att det där ska funka så måste det finnas en underbyggnad av band som repar, att det är kids som kör. Det finns inte många band här med medlemmar under 30 längre.

Efter gymnasiet fick han jobb på Mejeriet och kärleken till den gamla fritidsgården är snudd på oändlig, även om han inte arbetar där längre.

– Jag har fortfarande en fot kvar. Jag kommer aldrig att lämna det här huset. Det är ju här jag har fått förverkliga mina drömmar i det lilla. Jag har spelat i massor av olika band, men det har varit en ännu större tillfredsställelse när man har bokat ett band och det säljer slut, när kön ringlar ut på gatan.

Patrik Åbergs musikaliska bakgrund är lång och gedigen och helt och hållet knuten till Nybro. Han har aldrig bott någon annanstans och bara spelat i band från Nybro. Första bandet hette Salubrin.

– Då gick jag i femman. Det var en blandning mellan punk och Nirvana och så slängde vi in en och annan Toto-cover. En annan i bandet försökte få in en Peter LeMarc-låt, men då vägrade jag.

Den musikaliska karriären fortsatte sedan i Black Leather, Taggtråd, ¿Quién es? och – framför allt – Wayward Family. De släppte ett par egenfinansierade skivor och var ute och spelade live – till och med utanför länsgränsen.

– Jag kom med i Wayward Family på gymnasiet. Det var lite radiospelningar, någon uppmärksammade oss utomlands och det småbubblade lite. Men det gick aldrig längre än så.

Premissen för och ingången till det här samtalet är att Avantgardet ofta ses som något av ett enmansband, där frontmannen Rasmus Arvidsson är boogiecirkusdirektör för ett brokigt, folkrikt och kändistätt kollektiv. Vilka som är medlemmar, gäster eller något annat kan kännas diffust. Men faktum är att Avantgardet i originalsättning består av två personer: Rasmus Arvidsson och Patrik Åberg.

– Ja, vi två är originalsättningen. Kom ska jag visa er var vi träffades första gången. Jag minns exakt, säger Patrik Åberg och tar med oss till Mejeriets kafé.

– Jag stod här, Rasmus stod där. Han var rätt kaxig på den tiden och kom fram till mig med sina stora hörlurar, det var mycket hiphop då, och sa: ”Du ska hjälpa mig att göra musik”. Han var väl 12–13 och jag 17–18, det var i slutet av 90-talet. Sedan gjorde vi lite musikaliska smågrejer ihop och ingick i samma arrangörsgäng som bokade artister till Mejeriet.

2007 är nästa nyckelår i den här historien.

– Då börjar Rasmus och jag göra musik lite mer djupgående och på riktigt tillsammans. Vi hade någon form av popbandsambition, men inget bandnamn.

Det är ganska stor åldersskillnad på er, vad förde er samman då?

– Dels förenades vi av intresset för The Beatles. Sedan har jag alltid gillat Rasmus driv och hans vilja att göra saker. Han har blivit tokig på mig för att jag kanske inte är så produktiv, men på något sätt funkar vi tillsammans.

Bandet ska komma att bildas först 2015, men redan 2007 föds embryot till det som ska komma att bli Avantgardet.

– Musiken till ”Vita nätter” från första plattan är från 2007. Den låten är till största delen gjord i Rasmus etta här borta, fast med helt annan text på engelska, säger Patrik Åberg och pekar ut i den nybroitiska centrumvegetationen.

Det är också i den här vevan som Patrik och Rasmus tappar kontakten.

– Ja, man kan väl lugnt säga att vi går åt olika håll där 2008 eller 2009.

Rasmus Arvidssons historia är välberättad vid det här laget. Han lämnar Nybro för Belfast, London, missbruk, självmordstankar och slutligen en överdos, innan han återvände till Småland 2015.

Patrik Åberg blir kvar i Nybro och minns speciellt ett möte.

– Det var kanske 2012 eller 2013. Rasmus var hemma från England och vi möttes nere vid korvkiosken. Jag hälsade och kände direkt: ”Det där är inte den killen jag kände”. Han kände igen mig, men gick bara förbi. Det var filmiskt på något vis. Då kände jag: ”Det här står inte rätt till”.

Hade ni någon kontakt de här åren?

– Vi skrev lite, först på MSN, sedan på Facebook. Vi var ju inte supernära då, men har alltid haft någon form av telepatisk förmåga som är svår att beskriva. Man har sina vänner, som det räcker att man tittar på varandra så förstår man det roliga i en situation. Rasmus är en sådan.

• • •

Efter det filmiska korvkioskmötet dröjer det innan de två ses igen. Men Patrik Åberg minns hur kontakten återupptogs.

– Det var 2015. Jag fick ett meddelande. ”Nu är jag hemma, jag är ren. Jag vill göra musik, vi måste ses”. Så vi träffas en dag och det finns lite saker kvar från det vi gjorde 2007. Vi börjar skicka saker fram och tillbaka. Jag har aldrig skrivit texter, det ligger inte för mig, så det var ju jätteroligt att Rasmus ville göra musik med mig. Sätta text på melodier och göra färdigt låtar. Jag minns att jag tyckte det var väldigt stimulerande, men jag tänkte ju inte att det skulle ta vägen någonstans.

Under det kommande året växer låtar fram. Låtar som sedermera ska utgöra Avantgardets debutskiva ”För många dyra skor och döda ögon”.

– Bandet finns ju fortfarande inte, men vi känner att det finns någonting i det här. Att vissa nog kommer hata det, men att någon faktiskt skulle kunna gilla det. Vi fick snabbt känslan av att det här blir nog en liten vattenledare. Det finns ärlighet i musiken. ”Ut i natten” kanske man kan halvgilla, men de första skivorna är svåra att halvgilla. Som lyssnare får du göra ett tydligt vägval, tycker jag om det här eller inte?

Ungefär här får vi stanna och ta ett djupt andetag. Här tar nämligen historien en exceptionell vändning. Allt går i en hiskelig hastighet och snart ska inget vara som vanligt.

– Rasmus kommer till mig en dag och säger: ”Björn Olsson ska jobba med oss”.

Alltså den Björn Olsson. Legendaren som arbetat med Hurula och Mando Diao, som var med och grundade Union Carbide Productions och The Soundtrack of Our Lives, men som är mest känd som Håkan Hellströms vapendragare.

– Jag vet faktiskt inte hur det gick till eller vad som hände, men Rasmus kontaktade Björn och på den vägen är det.

Debuten ”För många dyra skor och döda ögon” släpps den 16 mars 2016. Albumet – som helt och hållet spelats in i Patrik Åbergs hemmastudio i ett uthus i Nybro – får ett strålande mottagande, kändisar skriver om det i sociala medier, recensionerna är översvallande och plötsligt är bandet från Nybro på allas läppar. Konsertarrangörer börjar höra av sig.

Åbergs Nybropolare Johan Offerlind (bas) och Mattias Täck (trummor) – båda numera fasta medlemmar – engageras som livemusiker. Debutspelningen sker på Oceanen i Göteborg på valborgsmässoafton 2016. Avantgardet är hux flux landets kanske hetaste popband.

– Allt går så otroligt snabbt. Det tog hus i helvete. ”Vad fan är det som händer?”, liksom.

Efter Oceanen väntar Far i Hatten i Malmö och ett kändistätt gig på Debaser Strand i Stockholm.

– I Stockholm var det speciellt. Det var väldigt mycket kändisar och kreddiga journalister i publiken.

Minns du vad du kände när ni var mitt uppe i den där centrifugen?

– Den starkaste känslan är att det gick att göra det otroliga på något sätt. Textarna var helt fantastiska, men det gick att nå ut med ganska undermåligt material rent ljud- och produktionsmässigt, och det gick att kasta in det i en tid när folk är ganska ängsliga och välpolerade. Har någon liksom väntat på det här? Vi tänkte: Det kanske funkar ett tag, att vi får väl lira på lite klubbar, men...det har bara rullat på.

På Way Out West sommaren 2016 eskalerar det ytterligare. Spelningen på Nefertiti blir kaotisk. Joakim Åhlund (Teddybears, Ceasars, Les Big Byrd) gästar iförd björnhuvud och ute i publiken står bland andra Aftonbladets recensent Markus Larsson.

– Han var där som privatperson, men han skrev något i stil med: ”Nu händer det för det här bandet”.

Patrik Åberg vittnar om en illuster tid.

– Det gick ju så oerhört fort. Samtidigt kände vi ju: ”Vi måste göra det här”. Mycket handlade om logistik, att parera allt annat i livet. Jag jobbade ju samtidigt som allt hände. Rasmus har gjort det här på heltid hela tiden och det har varit naturligt att han driver bandet framåt. Han har hela tiden varit flera mil före oss andra. Han sonderar ständigt terrängen och har berättat att till och med under gig kan han stå tänka på nästa gig. ”Hur ska vi ta det vidare?”. Han har ett driv som nästan ingen annan.

Det är också nu som Avantgardet växer. Kända musiker kommer och går. Håkan Hellströms vapendragare och Broder Daniel-grundaren Daniel Gilbert, Franska Trion-sångaren Matti Ollikainen, Pelle Gunnerfeldt (Fireside), Jari Haapalainen (The Bear Quartet), artisten El Perro del Mar, Martin Hederos (The Soundtrack of Our Lives), Marcus Olsson (Ulf Lundell, Eldkvarn) och nämnde Åhlund. Henrik Schyffert regisserar en video, Peter Birro en annan.

– Det kommer och går folk hela tiden. Bandet har mer och mer blivit som ett kollektiv eller ett dragspel. Vi kan vara allt från fyra upp till åtta, nio. Ibland vet inte ens jag vilka som ska vara med och spela. Jag är ju ganska reserverad av mig som person, men det reder ut sig och har aldrig varit något problem. Den jag tyckte var störst att träffa var Nikke Ström från Nationalteatern och Nynningen. Han var med på en låt på skiva och gästade på Pustervik i Göteborg.

Daniel Gilbert kom med som gitarrist i bandet efter ett tag – du har aldrig känt något ”hot” från alla proffs?

– Tvärtom. Jag har alltid varit väldigt positiv till det. Daniel och Rasmus hade börjat hänga efter ”På spåret” och så var han med som gäst på Debaser. Vi behövde utöka bandet och plötsligt var han med. Och det är ju sjukt, att någon som var med och grundade Broder Daniel plötsligt är med i samma band som mig. Men för mig har bara varit en trygghet när de här proffsen kommer in. Det hjälper ju bandet. Sedan är det kul att lära känna dem.

Rasmus Arvidsson har offentligt sagt: ”Patrik är inte världens bästa gitarrist. Han är inte skolad och kan inte spanska skalor och sånt, men för Avantgardet är han världens bästa gitarrist. Ingen i världen är bättre. Han har egenskaper du inte kan träna eller köpa dig till”.

Hur bra skulle du själv säga att du är som gitarrist?

– Urusel. Jag kan inte spela med andra, bara med Avantgardet. Kanske skulle jag kunna vara med i något punkband. Ska man ha med mig får man ta min typ av lir. Jag är bättre på trummor och bas.

Nu är du lite väl självkritisk. Jag tycker du har ett häftigt och udda sätt att spela på.

– Tack. Det är väl för att det är hemmansnickat, kanske. Jag brukar säga till folk: ”Planka inte för mycket, gör er egen grej”.

• • •

I Avantgardets linda var Patrik Åberg med och skrev en del musik och arrangerade, på de två första plattorna står han till och med – på ett lite Lennon–McCartneyskt sätt – med som låtskrivare på alla låtar. Numera skriver Rasmus Arvidsson för det mesta både text och musik. Men det finns även mer sentida låtar som Patrik Åberg är stolt över att ha varit med och format.

– Som introt och Velvet Underground-arrangemanget på ”Walk of shame”. Sedan har du en låt som ”Smutsen jag kommer från”. Grunden till den låten gjordes i mitt pojkrum i Hanemåla i slutet av 90-talet. Det var en slags en postpunk-låt. Sedan arrangerade Rasmus om den och Pelle Gunnerfeldt la sin Bowie-touch på den. Den blev väldigt maffigt, det är det tyngsta vi gjort.

Nu släpper ni ert nionde (!) album på åtta år. Hur är det att jobba med en låtskrivare som Rasmus Arvidsson?

– För det första: han är otroligt snabb och har ett öra, han kan snabbt avgöra vad som är bra och inte. Han har väldigt hög självkritik, kanske för hög ibland. Men primärt handlar ju Avantgardet om texterna, man sugs in i rösten och berättelserna. Man hajar till, med småländskan och allt. Rasmus pratar för ganska många och belyser ett ämne som inte är så medialt. Man pratar inte om psykisk ohälsa, annat än i statistiktermer. Här kommer det plötsligt en som har upplevt det och berättar om det och är jävligt öppen med sin historia. Jag tror att det är en stor anledning till uppmärksamheten, att Rasmus sätter ord på de här frågorna.

Sedan genombrottet 2016 har Avantgardet tagit steg hela tiden. Tv-framträdanden och Grammisnomineringar har varvats med spelningar på Grammisgalan, Allsång på Skansen och tillsammans med Veronica Maggio.

Hur var det att spela inför 1,5 miljoner tv-tittare i på Allsång på Skansen?

– Det går ju inte att runda att Allsången var väldigt viktig för oss. Men då hade jag kommit till en nivå där jag var bekväm med den typen av grejer. Det var maffigt och roligt och ett jävla genomslag.

Men glamouren mixas också upp med spelningar på thairestauranger i Eskilstuna och mer eller mindre folktomma lokaler ute i landet.

– Man måste vara beredd på att bråka med nån vaktmästare på ett Folkets hus i Skövde eller få lirka upp nåt lås för att nån arrangör inte har dykt upp. Man kan inte komma och jobba med oss för att tjäna pengar, det måste finnas en annan drivkraft bakom, säger Patrik Åberg och resonerar om favoritspelningar.

– Pustervik i Göteborg är speciellt, men nu har vi gjort Pustervik många gånger. Då blir det lyckorus i Oskarshamn i stället. Som när vi spelade på Parkfestivalen där nyligen. Det var kallt och regnigt och vi spelade sent och hade absolut inga förväntningar och så kom lyckoruset där i stället. Vi var jävligt nöjda med den spelningen.

Lasse Brandeby frågade Patrik Sjöberg en gång vad det lägsta är han hoppat – när spelade ni inför minst folk?

– I Örnsköldsvik tror jag. Det kändes som ett gig här på Mejeriet. Det var knappt att Rasmus kunde crowdsurfa. Ibland går det skitbra, Stockholm och Göteborg funkar nästan alltid, men man får inte bli besviken om det blir halvfullt. Det blir ofta jättekul ändå.

Är ni ett konfliktfritt band?

– Ja, väldigt konfliktfritt. Jag har förstått att andra band är avundsjuka på oss. ”Va, är ni inte bara ute och spelar? Kan ni grilla ihop också?”. För mig är det bara ren och skär energitillförsel att vara ute med bandet. Det här är ju mina bästa vänner.

Ni är inte jättelångt från nästa steg. Att kunna spela på större arenor, att hela bandet kanske kan leva på det?

– Jag tänker inte den tanken. Det borde nästan ha hänt i så fall. Vi har snarare stabiliserat oss på någon slags nivå. Skulle det komma en efterfrågan på det får man ta ställning till det då. Jag är jättenöjd med nivån vi är på nu. Att man får göra något större varje år, det roligaste är att harva runt. Det är en hobby som går runt och det är ju jättefå förunnat. Kan jag köpa någon gitarr för gig-pengar, så jag är supernöjd med det.

Du har ”harvat” på en fritidsgård i Nybro hela livet, knappt lämnat 50-skyltarna. Plötsligt exploderar allt. Du får vara i tv, umgås med kändisar och stå på stora scener. Hur var det att bli popstjärna i, så att säga, yngre medelåldern?

– Ja, det var ju...märkligt. Det här har ju hänt för oss när vi kommit en bit upp i åren. Jag känner en otrolig tacksamhet.

Du blir aldrig avundsjuk på att rampljuset oftast hamnar på Rasmus?

– Nej, nej. Tvärtom tycker jag att det extra skönt att jag inte behöver fronta, utan kan glida med. Jag suktar inte efter någon uppmärksamhet. Vi har som band fått otroliga omnämningar för något jag är delaktig i. Man ska vara ödmjuk och jag är supernöjd som det är. Jag slipper också bråka med skivtryckerier i Tyskland, som Rasmus får göra, och kan bara vara med på det guttigaste. Han har full koll. Jag kan arbeta med arbetsmarknadsfrågor på kommunen och sedan hoppa in i bussen och åka med ut och lira på helgerna. Det är lite räkmacka.