Frida Lindström: Frida Lindström: ”Hamburgarna står oss upp i halsen”
I början av veckan kom beskedet att ännu en hamburgerrestaurang etablerar sig i Kalmar. Uppskattningsvis den 750:e i ordningen, men vem räknar. Inget ont om just det här haket, maten är enligt hörsägen god och portionerna förhoppningsvis väl tilltagna, jag undrar bara hur det kunde gå så fort. Vad har vi gjort för att hamna här?
Kanske har min kollega Jonatan Nilsson svaret på den frågan. Detta skenande snabbmatståg går nämligen att härleda hela vägen tillbaka till en högsommardag 2017 då han i en så kallad ”God morgon”-spalt undrade varför det inte fanns någon renodlad burgarrestaurang i Kalmar – tillsynes omedveten om vilken makt just ”God morgon”-harangerna har i lokalsamhället. Naivt, kan tyckas, men då får vi inte glömma bort att vi på den tiden levde i en stad med akut burgarbrist. Jonatan ställde en viktig och relevant fråga och kunde omöjligen förutspå det som sedan skulle hända.
Fyra år senare står vi nämligen mitt i ett brinnande inferno där hamburgarna, sötpotatispommesen och tryffelmajonnäsen attackerar från alla håll. Grilleriet, Bastard Burgers, Mister York, Shady Burgers, Jureskogs och snart även Brödernas. Utöver detta har vi förstås Burger King, Max, Mc Donald's, Sibylla, Frasses och alla vanliga pizzerior och sportbarer med hamburgartallrik av varierande kvalitet på menyn. Frågan är vem som ska äta alla dessa burgare. Hur många burgare klarar en stad med 70 000 invånare av utan att försmäkta? När ställer sig kalmariterna på barrikaderna och förkunnar att de har fått nog?
”Frågan är vem som ska äta alla dessa burgare. Hur många burgare klarar en stad med 70 000 invånare av utan att försmäkta? När ställer sig kalmariterna på barrikaderna och förkunnar att de har fått nog?”Frida Lindström.
Parallellt med burgarboomen ser vi nämligen hur andra typer av restauranger lämnar staden. På Kvarnholmen finns inte längre någon indisk mat att tillgå, inte heller någon libanesisk eller vietnamesisk. En stor sorg för undertecknad, som vanligtvis förtär minst en nudelsallad och två palak paneer i veckan. Det finns så många spännande kök i världen, med smaker och kryddor som alltför få i det här landet haft förmånen att lära känna. Eritreansk, indonesisk och persisk mat, autentisk thai och riktig tapas. Gud, så gott det är. Kalmar kanske inte är redo för alla dessa restauranger, men om åtminstone ett av burgarhaken byttes ut mot något annat skulle i alla fall jag jubla.
Inte för att jag på något sätt är en burgarmotståndare – tvärtom. Jag trycker gärna en dubbel med lökringar och extra ost när andan faller på, men har svårt att förstå att det skulle vara tillräckligt ofta för att alla dessa syltor ska gå runt. Hamburgarna står oss upp i halsen, och om jag känner min samtid rätt är det bara en tidsfråga innan trenden vänder. Då är risken stor att de konkurrerar ut varandra, och plötsligt står vi åter med Big Mac och Whopper som enda alternativ.
Men vad vet jag. Kanske borde jag hålla tyst och lära mig av Jonatan.
Be careful what you wish for or you just might get it.
