Att rensa fisk på en kylslagen ö med drygt hundra invånare och knappt något dagsljus låter nog inte särskilt lockande för de flesta. Nadja Ericson är av en annan uppfattning.

– Jag är väldigt taggad. Jag tycker om att stanna på ett ställe lite längre tid, då hinner man verkligen se hur livet där är. Det är det som är mest givande, säger hon och ler stort.

Att ön Qeqertaq blir hennes nya hem beror på en hastigt inskickad jobbansökan och en stor portion äventyrslystnad. Arbetsbeskrivningen i annonsen var kort och gott ”rensa fisk, sortera fisk och packa fisk”.

– Jag behövde något nytt att göra så jag skickade in en spontan ansökan. Ett par dagar senare fick jag ett mejl där det stod ”Välkommen till Royal Greenland”. Jag visste inte att jag typ redan hade tackat ja, säger hon och skrattar.

Bara resan till ön Qeqertaq, som ligger på den grönländska västkusten, tar tre dagar. För att ta sig dit från Köpenhamn krävs tre flygningar och en avslutande färjetur.

– Om jag har förstått saken rätt så tar jag den sista båten för året till ön. Vintertid måste man flyga helikopter.

Nadja har åtagit sig att bo och arbeta på ön i minst tre månader. Företaget hon arbetar för står för boende, men vad det innebär i praktiken är än så länge oklart.

– Men jag tänker att det löser sig. Jag är inte så knusslig, säger Nadja och fortsätter:

– Jag har varit i kontakt med några skandinaver som är där nu och jobbar och jag har fått lite tips på vad jag ska ta med mig. Varma kläder är såklart ett måste. Under sommaren har det varit mellan två till tio grader ungefär.

Äventyret på Grönland är långtifrån Nadja Ericsons första. Trots att hon ännu inte fyllt 22 har hon redan hunnit med att göra lumpen på helikopterflottiljen i Linköping, gått reseledarkurs i Sydafrika, bilat runt Centraleuropa samt bott i Wien i tio månader.

Vistelsen i Österrikes huvudstad möjliggjordes genom en volontärstjänst inom Svenska kyrkan.

– Det var en möjlighet att få bo utomlands och se något annat i nästan ett helt år, säger Nadja Ericson, som flyttade hem till barndomshemmet i Balebo i somras.

Församlingen i Wien är till för svensktalande i Österrike, Slovakien, Ungern och Tjeckien.

– Det finns förvånansvärt många tyskar och österrikare som bara har lärt sig svenska för att de vill det och för att de tycker om Sverige. Det var en härlig mix av folk i församlingen, säger Nadja Ericson och skrattar.

Var hennes äventyrslystnad och sug efter alternativa levnadssätt kommer ifrån vet inte Nadja Ericson. Under gymnasietiden deltog hon på inte mindre än fem utbyten.

– Det var väl det som öppnade mina ögon för kulturutbyten och gav en nyfikenhet på hur andra har det. Och när vi var små åkte vi aldrig på solsemester bara för att chilla, utan när vi åkte någonstans gjorde vi det för att se och uppleva saker, säger hon och fortsätter:

– Jag tror att man får en helt annan förståelse för andra människor om man testar att bo någon annanstans.