”Älsklingarna” är en mästerlig tonårshistoria som berör och engagerar
Älsklingarna
Vad: Nyskriven föreställning för högstadiet av Byteatern Kalmar länsteater, fritt skriven utefter Elfriede Jelineks bok ”Älskarinnorna”.
När: Recensionen baseras på premiärföreställningen den 10 mars.
På scen: Agnes Hargne Wallander, Rasmus Johansson, Meera Ryan och Carita Ivanova.
Regi: Elin Skärstränd.
Manus: Kristian Hallberg.
Gittan är 15 år. Hon är klädd i knallrosa plyschdress, har glittriga hårspännen i luggen och vet precis vad hon ska bli när hon blir stor: hon ska bli kvinna. Och inte vilken kvinna som helst – hon ska bli Johannes kvinna. Nu har de varit ihop i två månader och det börjar bli hög tid att tänka på familjebildningen, tycker hon. Han är inte lika övertygad.
Så lyder en av grundpremisserna i ”Älsklingarna”, som hade premiär på Byteatern Kalmar länsteater under fredagskvällen. Föreställningen med Agnes Hargne Wallander i huvudrollen är nyskriven och fritt baserad på Elfriede Jelineks bok ”Älskarinnorna” från 1975, och tanken är att utforska den heterosexuella flickans väg in i vuxenlivet. Det gör ensemblen med den äran.
Manuset är rappt, rafflande och för hela tiden berättelsen framåt. Skådespelarna levererar sina repliker likt välkalibrerade projektiler, som letar sig in i och bort från varandra med en ursinnig kraft. Humorn finns där. Hela tiden. Trots att pjäsen är skriven för en högstadiepublik skrattas det friskt i de fullvuxna bänkraderna. Johannes (spelad av Rasmus Johansson) blir en slags ”comic relief” med sina framtidsplaner, som enkom och enbart kretsar kring att bli elektriker. Stundtals dras det kanske lite väl långt, men publiken är med på skämtet nästan varje gång.
”Den humoristiska inledningen mognar och mörknar under föreställningens gång, och tonårens alla kval dras till sin spets. Vem är jag? Vad vill jag? Klarar jag det här?”Frida Lindström.
Trots den magnifika scenografin och de fantastiska kostymerna är det något helt annat som är föreställningens största styrka – nämligen det elastiska narrativet. Karaktärerna flyter samman och isär, berättarrösten byter skepnad och trots det uppstår aldrig någon förvirring om vem som talar, eller varför. Det är ett imponerande manushantverk. Med små medel mejslas Gittan, Johannes, Penelope och Sozan fram, likt tidlösa gestalter som rör sig fritt mellan olika epoker.
Stundtals bryts illusionen av den tonåriga kvartetten, och det blir tydligt att skådespelarna är betydligt äldre än sina karaktärer. Något ordval som känns förlegat, något uttryck som blir malplacerat i en högstadietjejs mun – det räcker med några små avsteg för att verkligheten ska lysa igenom. Det är synd, men det rör sig inte om några längre stunder. Snarare om korta undantagstillstånd.
Den humoristiska inledningen mognar och mörknar under föreställningens gång, och tonårens alla kval dras till sin spets. Vem är jag? Vad vill jag? Klarar jag det här? Och framförallt: är jag redo? Dessa frågeställningar är måhända extra närvarande i högstadiet, men det råder inga tvivel om att även en medelåldrig publik kan relatera till dem. Föreställningen är skriande aktuell i alla årskullar.
”Älsklingarna” har med sina många ingredienser stor potential att beröra länets 15-åringar på djupet. Kombinationen av tempo, tajming och tankeväckande frågeställningar är närmast perfekt avvägd för att både engagera och underhålla den unga publiken.
Och det är det inte alla som kan.
