Christian Gustafsson: CG: Därför borde IKO ha behållit Alex Hutchings
Säsongens slutade lite märkligt för Alex Hutchings. Kanadensaren flög mitt under brinnande SHL-kval, utan att någon utomstående hade en susning, hem till Kanada med sin sambo för att de skulle bli föräldrar för första gången.
Så klart anmärkningsvärt att en av lagets bästa spelare lämnar under sådana omständigheter. Men hela historien drunknade i IKO:s glädjerusiga SHL-avancemang.
Det ryktades att det fanns en schism på grund av hans plötsliga Kanadatripp, men jag har luskat runt i IKO-kretsar och så verkar inte ha vara fallet. Tvärt om verkar han uppskattad både av lagkamrater och ledning.
Det var ett rent sportsligt och ekonomiskt beslut.
IKO meddelade tidigt att de inte hade för avsikt att skriva nytt kontrakt med vare sig Alex Hutchings eller Nolan Zajac. ”Vi resonerade så att han (Hutchings) helt enkelt inte var aktuell. Det var en bedömning jag hade rätt tidigt. Varför behåller jag för mig själv”, sa sportchefen Daniel Stolt till Sporten.
”Jag blev extremt besviken över att jag aldrig ens var aktuell för en fortsättning då nästan varenda spelare erbjöds nya kontrakt”, sa Hutchings till HockeyNews.se.
Det är lätt att glömma hur vital han faktiskt var för fjolårs-IKO.
Han vann interna poängligan, vann interna skytteligan, gjorde tredje flest assister. Han kom till IKO med ett rykte att vara lite glidare. Det var precis tvärt om.
Alex Hutchings var ett explosivt Kinderägg. Bombade (gärna med ett knä i isen) in mål, spelade fram, gick i bräschen, visade attityd, hjärta och mod.
Spets och bredd i fadd förening.
Visst, han hade negativa sidor. Som att dra på sig onödiga utvisningar, men det är också något som kommer med den typen av känslospelare.
Ta bara hockeyallsvenska finalen. Där plockade Hutchings fram tjuvnyps-skillsen, gav jävelskapet ett skäggigt fejs och retade upp AIK-lägret så till den milda grad att de mest la fokus på att störa sig på nummer 90.
Särskilt minns jag tredje finalen. IKO vann på ett fullsatt Hovet. Alex Hutcings var jävligare än någonsin.
– Han är en gris, dundrade AIK:s poängkung Fredric Weigel efter matchen.
– Weigel? Jag vet inte vem det är. Är det en spelare? sa Hutchings och lade till ”Jag älskar att bli kallad gris”.
Det retade så klart upp AIK-arna ännu mer. Det står liksom ”slutspel” och ”vinnare” inbränt i pannan på honom.
Gissningsvis har Daniel Stolt resonerat som så att han tycker att Alex Hutchings är för svag för att vara en dominerande offensiv spelare i SHL, men samtidigt för dyr att ha i en tredjekedja.
Jag köper resonemanget – till hälften. Hutchings är nog inte spets i SHL, man jag är övertygad att han hade gjort enorm nytta i IKO.
I synnerhet som Stolt helt uppenbart kommer tvingas bygga det här laget på stark bredd, snarare än spetsig spets.
Hutchings kostar så klart en slant. Där ett etablerat SHL-lag som Örebro kan plocka in Hutchingslikvärdiga (sämre, om ni frågar mig), allsvenska spelare som Daniel Muzito Bagenda och Max Lindholm lägre ner i hierarkin, så måste IKO hålla i stålarna i jakt på spets.
Men hade jag varit sportchef hade jag ändå prioriterat (ska vi gissa max – max! – 75 000/månad i SHL) Hutchings.
Anledningarna är flera:
• IKO hade fått en tokmotiverad spelare. ”Mitt ultimata mål är fortfarande att spela i SHL”, sa han till Hockeynews i maj.
• Hans uppoffrande spelstil vore – ”även en kall och regnig tisdag i Stoke” som de säger i England – klippt och skuren för SHL.
• En förträfflig tredjekedja med Sveningsson, Piispanen (väl?) och Hutchings – som älskar att spela med varandra och var en av allsvenskans bästa kedjor – skulle vara färdigpackad och klar.
• Du får nog inte 40 poäng – som i allsvenskan – men väl kanske 15-20, vilket är gott nog.
• IKO spelar ett extremt avancerat spelsystem. I Hutchings får du en spelare som kan det utan och innan från dag ett.
• Till sist – och kanske framför allt – får du får något så ovanligt som en spelare som inte vill något hellre än att spela i SHL med just IK Oskarshamn.
