Eva Bergquist Andersson: Eva Bergquist Andersson: ”Just kroppkakor innebär trygghet för mig”
– Usch, man känner sig inte så trygg numera efter att det här jäkla kriget började, fortsatte F och borstade bort några fröknäckebitar från sin tröja.
Vi pratade mer om kriget, om otrygghet och hur man ska kunna dra sitt strå till stacken. Känslan av att vilja hjälpa till på något sätt blir starkare för varje dag som går. Både vad gäller offer för kriget och Sveriges väl och ve. Vi ojade oss också över att vi inte ville vara några smitare, men att vi båda har tendenser åt det hållet på grund av en kombination av allmän lathet och fegispersonligheter.
– Man kanske borde gå med i Lottakåren, funderade F och tittade ut genom fönstret.
Det väckte omedelbart ljuva minnen från min barndom. Varje år vid höstmarknaden stod de nämligen utanför Metodistkyrkan på torget och sålde kroppkakor. Just kroppkakor innebär trygghet för mig och att lottorna återkom årligen med sina grytor kändes stabilt och bra.
En kö som verkade vara lika lång som ett maratonlopp ringlade sig alltid mellan knallar och marknadsbesökare fram till de åtråvärda grå klumparna och folk proppade i sig kroppkakor som om de inte ätit ett mål mat sedan den första runstenen i Sverige ristades.
Under mina första 15 år trodde jag att det här (kroppkakor, inte runstenar) var lottakårens primära uppgift och tänkte att det ju faktiskt var fantastiskt att det fanns en hel organisation, dessutom i något slags uniformer, som ägnade sig åt att tillverka och sälja denna delikatess.
Som barn hade jag inte en tanke på att de förutom kroppkakeservering även ägnade sig åt andra uppgifter i händelse av krig eller kris, men genom åren började det gå upp för mig att de även gjorde annat, även om det var tämligen oklart vad.
– Frågan är vad man förvänts göra nuförtiden som lotta. I dessa LCHF-tider kan väl knappast kroppkakor finnas högt upp på prioriteringslistan, sa väninnan F och googlade på Svenska Lottakåren.
”Som barn hade jag inte en tanke på att de förutom kroppkakeservering även ägnade sig åt andra uppgifter i händelse av krig eller kris, men genom åren började det gå upp för mig att de även gjorde annat, även om det var tämligen oklart vad.”
Där såg vi att man som lottor gör allt från att laga och servera mat i fält till att utbilda sig till gruppbefäl i det militära, hjälpa till med it-relaterade arbetsuppgifter, gå olika ledarkurser eller bli underrättelseassistenter och mycket mera.
– Undrar om det där verkligen är något för oss. Jag har svårt att se dig som gruppbefäl, du kan ju inte ens få pli på din hund. För att inte tala om det här med it. Du kan ju knappt skicka ett sms, sa F ogint.
Det kändes lite nesligt att beskrivas som kronvrak vad gäller lottakåren så jag hämnades genom att säga att hon som älskar att skvallra aldrig skulle kunna bli underrättelseassistent. En svensk tiger, du vet, och det klarar ju inte du, kontrade jag.
– Jag tror att jag väntar lite med att anmäla mig, sa F och tog en slurk kaffe till.
Samma sak tänkte jag. Men Lottakårens motto om att verka för ett säkrare och tryggare samhälle, känns ändå fint. Om nu Lottakåren fortfarande ägnar sig åt att tillaga denna maträtt, kanske jag kunde göra en insats. Jag bör nog hålla mig i bakgrunden. Mina julkroppkakor 2021 skapade snarare panik än trygghet på julbordet.
Fram tills att jag har bestämt mig huruvida jag ska bli lotta, fortsätter jag att skänka pengar till välgörenhetsorganisationer och leta i förråden efter sovsäckar att ge till insamlingar. Något måste man ju göra.
Men kanske ska jag våga mig på att koka kroppkakor i helgen. Och få pli på hunden. Man vet aldrig, kanske blir man gruppbefäl en vacker dag.
