Det var lördagen den 19 augusti 2006. Johan Persson var 32 år och hade knappt fem månaders erfarenhet som socialdemokratiskt kommunalråd.

Då slog nyheten ner som en bomb: En okänd kinesisk investerare och företagare vid namn Jinxing Luo ville genom sitt företag Fanerdun göra en miljardinvestering i Kalmar och bygga ett gigantiskt grossistcenter där kinesiska försäljare skulle möta europeiska intressenter. Till det ett stort hotell och många bostäder.

Nu, 15 år senare, är Johan Persson fortfarande socialdemokratiskt kommunalråd och vi sitter i hans ganska tomma kontor i stadshuset, han har jobbat hemifrån länge nu. Men då, för 15 år sedan, var det full fart på andra våningen i stadshuset.

– Vi satt här intill i KS-salen och förhandlade i flera dygn. Svenskarna åt pizza medan kineserna fick sin mat från Ping på restaurang Larmgatan 10, säger Johan Persson och tittar på bilden som togs av Barometerns dåvarande fotograf Maths Bogren.

Johan Persson sitter bredvid Jinxing Luo, och bredvid Persson sitter dåvarande moderate oppositionsrådet Göran Häggfors. Jinxing Lou har en tolk vid sin sida, och bakom dem står Magnus Gustafson, expert på Kinainvesteringar på Regionförbundet. Längst ut till vänster sitter centerpolitikern Anders Åkesson, som var ordförande för dåvarande Regionförbundet.

– Ja, herregud, jag säger som Anders Andersson. Förr var man både ung och vacker, nu är man bara vacker, säger Johan Persson och skrattar.

Sedan blir han lite allvarlig:

– Man måste komma ihåg stämningsläget då, både i Sverige och i Kalmar. Sverige låg efter och det gällde att främja utländska investeringar och fokus var inställt på Kina.

Staten inrättade myndigheten Invest in Sweden, ISA, som skulle främja internationella förbindelser och ragga utländska investeringar.

– Och här i Kalmar var vi utsvultna på investeringar. Vi hade haft många industrinedläggningar som Volvo och Bombardier, men vi hade fått Ikea.

Precis här kommer förre kommunalrådet Ingemar Einarsson (C) in i rummet. Då, 2006, satt han i flygstyrelsen och berättar nu att man diskuterade direktflyg till Shanghai på mötena.

– Ja, då var det varken klimatdebatt eller säkerhetspolitisk diskussion som nu. I dag skulle det inte vara möjligt, säger Johan Persson.

Mer om det senare. Nu försöker vi återvända till sommaren 2006, någon månad före valet.

Johan Persson fick först höras talas om Jinxing Luo:s intresse för Kalmar via Magnus Gustafson, som jobbade för ISA i Kalmar. Han hade haft kontakt med ett antal kineser och ville att Johan Persson skulle träffa dem över en lunch på Hamnkrogen.

– Så jag kom dit, och det var storslagna planer som presenterades. Det var väldigt spännande, något som vi i Kalmar verkligen behövde. Den stora frågan var bara hur vi skulle landa det. För redan från början gällde det att hålla isär kommunens och företaget Fanerduns roller, något som kineserna hela tiden hade svårt att förstå.

Snabbt drogs en grupp ihop, bland annat bestående av alldeles nyblivne näringslivschefen Thomas Davidsson, juristen och kanslichefen Ann-Sofie Dejke, kommunchefen Roland Karlsson, oppositionsrådet Göran Häggfors, och Regionförbundets Anders Åkesson.

– Jag kontaktade också Kai Hammerich, som var chef för ISA, och statssekreteraren på näringsdepartementet, och beskedet vi fick var att så länge ISA är med är det bara att köra. Håll dem i handen, var rådet vi fick.

– Grattis och lycka till, hördes överallt.

Var det ingen som varnade er?

– Nej, det var det inte, säger Johan Persson.

En som fick ändra sina planer med kort varsel var alltså kanslichefen och juristen Ann-Sofie Dejke. Hon var på väg till en konferens i Stockholm när kommunchefen Roland Karlsson sa: ”Kom med här, vi ska träffa en man från Kina, och du måste vara med”.

– Jag vet inte hur länge vi satt och förhandlade, men det var ett par, tre dagar, minns hon.

Hon beskriver en väldigt annorlunda situation, som handlade om att försöka reda ut hur kommunen kunde möta Jinxing Luos ambitioner och vilja att allt skulle gå väldigt snabbt.

– Så det gällde att tänka till. Men det var som en blixt, att plötsligt sitta i ett rum med ett antal kineser. Efteråt tänkte man; vad har vi gjort?

Vad var svårast?

– Det var nog kulturkrocken. Kineserna trodde att allt skulle gå snabbt och lätt, medan vi hela tiden fick förklara hur kommunen funkade, vilka lagar som gällde och att vi inte kunde pruta. Så det var mycket pedagogiskt arbete, man fick vara envis, säger Ann-Sofie Dejke.

Samtidigt menar hon att kineserna hade respekt för kommunens synpunkter och att det kunde ta lite tid. Hon beskriver det som att kineserna lyssnade och att alla frågor som kom upp togs på allvar, även om diskussionerna ofta var tuffa.

Förhandlingarna mynnade ut i ett ganska kort avtal, som enligt Ann-Sofie Dejke ändå ramade in affären.

Var du aldrig orolig?

– Jo, klockorna ringde ju hela tiden, och man funderade många gånger på om det var på riktigt, men både ISA och näringsdepartementet gav oss bra stöd. Och det var inte så att vi sprang på alla bollar, utan vi hade hela tiden lite sund skepsis, säger Ann-Sofie Dejke.

– Och vår viktigaste princip var att ”vi sköter vårt och ni sköter ert.”

– Men jag måste säga att det var roligt att jobba i en kommun som vågade, jag är glad att jag fick vara med om det och jag lärde mig väldigt mycket. Men det var en väldigt udda och konstig tid.

Johan Persson beskriver Jinxing Luo som en mycket driven person, som ville sätta igång och bygga direkt.

– Han var väldigt på och ville göra business som han sa, och hade ett stort entourage av medarbetare med sig. Vi försökte kolla upp honom så gott vi kunde, bland annat hans konto i Swedbank här, men också i Shanghai.

Förhandlingarna gällde bland annat markpriserna.

– Det gällde att få kineserna att acceptera svenska principer, alltså att vi enligt kommunallagen var tvungna att sälja till marknadsmässiga priser. Det brukar inte företagare tycka om, inte svenska heller.

– Vi fick tala om att vi följer likställighetsprincipen i kommunallagen, och att anslutningsavgifterna för vatten och avlopp inte var förhandlingsbara, utan fastlagda.

Enligt Johan Persson hade kineserna respekt för politiken, alltså för honom och Göran Häggfors.

– Om vi sa något, ja då var det så. Ändå fick vi stå på oss, och där hade vi väldigt stort stöd i Ann-Sofie Dejke och Roland Karlsson.

Så var det dags för den beramade presskonferensen lördagen den 19 augusti, när allt offentliggjordes och avtalet skrevs under. Barometerns ordinarie helgbevakare befann sig onåbar i en segelskuta ute på Kalmarsund, så reportern Mats Andersson fick hastigt och lustigt ringas in.

– Jag hade varit med om stora presskonferenser på mitt gamla jobb tidigare, men det här var en helt annan situation, det var verkligen spännande, säger Johan Persson.

Det beskrevs som en bomb som slog ned. Var det det?

– Ja, det är alltid roligt att kunna överraska, det tycker jag fortfarande, säger han och ser nöjd ut.

Den avsiktsförklaring som förhandlats fram godkändes i september av gamla fullmäktige. Samtidigt beslutades om markförsäljning för 12,2 miljoner kronor. Det nyvalda fullmäktige tog beslut i november om att sälja ytterligare mark i Snurrom till Fanerdun för 2,2 miljoner.

– Båda besluten var enhälliga, till och med Thoralf Alfsson som var nyinvald sade ja, säger Johan Persson.

Klicka här – läs sidorna från 2006 och 2007 i pdf-format.

Intresset och nyfikenheten bland Kalmarborna var på topp och bara några dagar senare hölls ett informationsmöte för allmänheten i Kalmarsalen, som fylldes till sista stol.

– Det var allmän hallelujastämning, folk applåderade vad Luo än sa, säger Johan Persson och återkommer till läget då, 2006.

– Det var inte så positivt här i Kalmar. Jag uppvaktade alla kanaler jag hade, men tongångarna var inte särskilt positiva.

– Men den här storsatsningen gav självförtroende, och även om den inte genomfördes har vi nytta av den än i dag, säger han och nämner främst det ökande antalet detaljplaner som möjliggjorde det omfattande byggandet under åren som följde.

Fanerdun köpte råmark av kommunen, som planlades. Men eftersom Fanerdun aldrig betalade för marken runtomkring, tog kommunen så småningom tillbaka den. Och då var den planlagd.

Men var du inte orolig för att det skulle gå åt pipan?

– Jodå, det började ju gunga ganska snart, men internt sa vi att även om bara 25 procent skulle bli av, så var det jättebra.

Redan från start försökte kommunen på olika sätt ta reda på Jinxing Luos bakgrund och ekonomiska muskler. Och bara några dagar efter den första presskonferensen reste bland annat Ann-Sofie Dejke och näringslivschefen Thomas Davidsson till Kina.

– Vi tittade på Jinxing Luos företag, och hur en sådan marknad som han ville bygga i Kalmar fungerade. Vi träffade mycket folk i många oväntade situationer, och SVT följde oss i spåren, berättar hon

Bygget av den enorma utställningshallen i Snurrom påbörjades, och det mesta, både byggnadsmaterial och arbetskraft, hämtades direkt från Kina. I februari 2007, ett halvår efter den första presskonferensen, var det dags för en första invigning. Då var näringsminister Maud Olofsson (C) på plats.

– Det var väldiga diskussioner om vem som skulle stå bredvid Mr Luo, och jag sa att det fick hon gärna göra. Men senare, när det började gunga och vi kontaktade näringsdepartementet för att få stöd, då var det ingen som återkom, säger Johan Persson lite bistert.

På våren 2007 började problemen växa sig stora. Framför allt handlade det om arbetsmiljön på byggarbetsplatsen i Snurrom. Arbetsmiljöverket och olika fackförbund var inkopplade och krävde bättring.

– Ja, det började pysa, och jag hade många väldigt allvarsamma samtal med Jinxing Luo, där jag sa att det inte funkade. Men det gick inte hem, säger Johan Persson.

Under tiden reste flera stora kommundelegationer till Kina, bland annat för att på nära håll se Fanerduns verksamhet i landet och förre Flextronicschefen Ronny Nilsson var en av dem som tidigt kopplades in.

– Han var min rådgivare och var oerhört värdefull, säger Johan Persson.

– Vi gjorde två resor till Kina, och det kändes som en befrielse när vi inte hittade några oegentligheter, för det var många hemma som hade börjat ifrågasätta hela affären.

När ni märkte att det började gunga, hade ni möjlighet att tacka nej?

– Vi ställde oss den frågan, men kände att vi skulle bli idiotförklarade om någon annan kommun, som Karlskrona, skulle få möjlighet att landa en så stor investering i stället för oss.

– Inom politiken måste man våga chansa ibland, säger Johan Persson och drar parallellen med Linnéuniversitetets etablering i hamnen i Kalmar.

– Det hade aldrig gått att bygga det på Fredriksskans, med tanke på siktlinjer mot Domkyrkan och annat, det hade helt enkelt inte fått plats, och det sa vi.

– Det är alltid lättare att inte ta risker, det är bekvämt och man slipper kritik. Men om man vill framåt måste man ta risker, summerar han.

Enligt Persson förlorade inte Kalmar kommun särskilt mycket trots att hela Fanerdunprojektet gick åt skogen, eftersom man inte tog några ekonomiska risker utan sålde icke planlagd mark. Det var snarare tvärtom, att självförtroendet trots allt växte och planberedskapen fick fart, menar han.

– Men det är klart, hade vi gått in i ett gemensamt fastighetsbolag med Fanerdun, då hade vi varit helt körda.

Såhär i backspegeln: Vad skulle du ha gett dig själv för råd?

– Man måste värdera allt, men i dag hade jag sagt nej. Det är ett helt annat säkerhetspolitiskt läge med en helt annan syn i klimatfrågan. Läget är helt annorlunda nu, till och med ISA lades ner efter detta och ersattes av Business Sweden. Dessutom har vi numera ingen råmark att sälja.

– Sedan kom ju finanskrisen 2008. Den kunde inte Jinxinbg Luo rå för, men har var kraftigt skuldsatt. Och för Kalmar kommun innebar den att vi tappade 100 miljoner i skatteintäkter på tre, fyra månader.

Men då, 2006, var det inte bara Sverige som ville ut i världen och leta investeringar, i Kina var synen likadan, säger Johan Persson och berättar om hur han och Jinxing Luo bjöds in till kungamiddag när Kinas dåvarande president Hu Jintao var på statsbesök i Sverige.

– Det om inte annat visade att Jinxing Luo var accepterad av Kinas högsta ledning, säger han.

Var ni naiva?

– Den diskussionen fanns inte då, utan det handlade om avrustning, att tona ner konflikter, att se till internationella investeringar. Nu är det precis tvärtom.

– Men visst var det svårt att förhandla, herre gud, vi mötte ju en helt annan affärskultur, säger Johan Persson och berättar om hur det kunde gå till vid middagarna.

– Vi bjöd ju bara på ett glas vin till maten, och det var de inte nöjda med. Så jag gick själv och köpte en flaska whisky, så att de fick några rejäla glas före middagen.

I efterhand, när det blev allt mer uppenbart att hela projektet var på väg att gå i kvav begärde kommunen en opartisk granskning av det egna handlandet, för att se om man hade gjort fel.

– Den kom fram till att vi hade gjort det vi skulle och kunde göra. Hade vi däremot blandat ihop våra påsar, då hade oppositionen varit mycket mer kritisk, säger Johan Persson.

Han anser att hela Fanerdunhistorien, trots att den helt misslyckades, ledde till många bra saker för Kalmar.

– Till exempel lämnade inte SAS Kalmar, vilket var på gång under finanskrisen 2008. Men det vågade de inte, kineserna hade kunnat bli en vinstlott, så det blev en bestående effekt.

Men framför allt menar han att Kalmars framtidstro började växa här. Innan Kinasatsningen hade Kalmar och Kalmarborna dåligt självförtroende, men det som hände de här åren innebar en vändpunkt.

Så egentligen var misslyckandet med Fanerdun bra?

– Inte affärsmässigt, men för Kalmar som plats och kommun var det bra. ”Det gaur inte”-andan fick sig en rejäl smäll. Och inte blev det sämre av att Kalmar FF vann SM-guld 2008 och visade att ”det gaur” även i en småstad, säger Johan Persson.

I dag är Snurrom en stor stadsdel i norra Kalmar, där hyreshus och villor står på rad. Fastighetsbolaget CA köpte fastigheten med det gamla chokladlagret redan 2009, medan kommunen tog tillbaka den då planlagda marken, som Fanerdun aldrig betalade för. I dag har området runt tusen bostäder, och mer är på G.

Äventyrspark med flumeride och igloohotell, konstgjorda öar i skärgården, F1-bana för 80 000 besökare och en jättelik häxpark vid E22. Det har inte saknats visioner för Kalmar län, men ibland har de inte hållit hela vägen. Barometern-OT har djupdykt i arkivet och gjort nya intervjuer med huvudpersonerna.