– Du kan parkera här, bakom bussen. Det är så lerigt nu så man kan inte ställa sig var som helst.

Vi spatserar över gårdsplanen och in i den vita trävillan. Här, på gården byggd under 1870-talet, spenderade Anna Gunnarsons sambo alla barndomens somrar. Hans morföräldrar bodde nämligen här, och för några år sedan tog paret över huset.

– Från början var tanken främst att vara här på sommaren och vissa helger, men vi märkte att det blev svårare och svårare att åka härifrån. Då började tanken att gro: tänk om vi skulle kunna bo här permanent? Först tänkte vi att det inte skulle gå – för vad skulle vi jobba med? Men sedan kom pandemin och vi satt i en lägenhet med en liten bebis. Vi bestämde oss för att hyra ut lägenheten i Stockholm och flytta hit på prov. Sedan blev vi kvar.

Anna Gunnarson visar mig runt i den ståtliga byggnaden. Sedan de tog över har de arbetat hårt med att återställa huset till sin forna sekelskiftesprakt. Plastmattor har slitits ut, plankgolven putsats upp, vinröda medaljongtapeter täckts över och originalfönster tätats. Men än är de långt ifrån klara. Snart ska det slitna köket ersättas av ett mer tidstypiskt och för närvarande är familjen i full gång med ett tämligen avgörande projekt; att isolera vinden.

– Vi insåg snabbt hur kallt det blir på vintern när man tar bort alla plastmattor, haha. De har väl lagts in för att skydda mot drag. Efter första året sa jag; inte en vinter till! Men nu har vi snart levt igenom vår fjärde. Nästa år är förhoppningen att ha en bebodd övervåning. Isoleringen av taket gör väldigt stor skillnad.

Renoveringssnacket tuffar på ett tag, och jag slås snart av de tvära kasten i Anna Gunnarsons liv. Till vardags lever hon här – där marken är lerig och plankgolvet drar – medan vi andra är vana att se henne i helt andra sammanhang. I tv-serier som ”Solsidan” och ”Ambassadören”, till exempel. Eller som Rektor Ruby i det omåttligt populära barnprogrammet ”Spookys”. Kanske har några även stött på henne i lokala föreställningar så som den årliga lucköppningen på Teatervallen i Kalmar – eller succéuppsättningen av ”Pang i bygget” på samma scen.

Hur är det att bo här när man jobbar i din bransch?

– Jag tycker att det är skönt. Jag gillar kontrasterna och lugnet. I början var jag lite rädd för hur det skulle bli och frågade min agent vad hon trodde – skulle vi verkligen våga säga att jag flyttat till Öland? Då kanske det inte blir aktuellt att fråga mig om uppdrag eftersom jag är så långt bort. Så vi flyttade utan att säga någonting, haha. Nu upplever jag att fler och fler letar sig ut mot landet och att det inte är några problem. Sedan pandemin har det blivit vanligare med ”self tapes” – att spela in sig själv – vilket gör det enklare med auditions.

Det tog dock ett tag att vänja sig vid den nya tillvaron. I början gick Anna Gunnarson runt i byn med sin barnvagn utan att se en levande själ. Pandemin gjorde norra Öland ännu ödsligare än vanligt och det fanns inga naturliga kontaktytor för en nybliven mamma som ville lära känna nya människor.

– Men när barnen började på förskolan i Södvik hittade jag ett sammanhang. Där fanns det människor att prata med! Och barn! Innan hade vi knappt sett ett enda barn sedan vi flyttade hit. Det är inte så att vi börjat umgås så mycket med de andra föräldrarna men bara att veta att de finns där är en trygghet.

På tal om barn – vi måste förstås prata mer om Anna Gunnarsons roll i barnprogrammet ”Spookys”. Denna SVT-serie utspelar sig på en spökjägarskola där hennes karaktär Rektor Ruby är en av de centrala figurerna.

– Den har blivit jättepopulär. Faktiskt har jag varit gravid två gånger medan vi spelat in serien. Jag fick ha stora kavajer på mig och gå med en väska framför magen. Sedan när mitt andra barn föddes fick hon följa med på inspelningen. Alla i teamet var så gulliga: ”Då bryter vi, Anna måste amma!”, minns hon.

Vad blir du mest igenkänd från?

– Det är ”Spookys”, absolut. När jag skulle skola in min son här borta på förskolan så kände pedagogen igen mig – och det var ett barn som såg mig och blev helt förvirrad, typ ”nej, hallå, vänta... det här är konstigt, varför är du här?”. Jag har ofta håret på ungefär samma sätt privat som i serien, så jag kan förstå att han kände igen mig.

Anna Gunnarson fortsätter:

– Annars ser jag inte mig själv som en känd person. Jag har aldrig haft drömmar om Hollywood eller några ambitioner om att slå igenom stort. Det här låter lite töntigt – men jag vill bli erkänd, inte känd. Jag vill kunna jobba med det här och försörja mig. Jag vill göra röstjobb, scenjobb och tv-jobb och känna att jag gör det bra. Det är jag nöjd med.

Men hur kommer det sig egentligen att Anna Gunnarson blev skådespelare? Faktum är att resan tog fart på riktigt just här på Öland för nästan 20 år sedan. Då var hon en av de allra första eleverna på Ölands folkhögskolas nya musikteaterlinje – och det blev en minst sagt utvecklande tid.

– Jag minns hela den perioden med värme och tyckte att det var jättehärligt att bo där. Den formade mig väldigt mycket. Vi var unga och alla ville så himla, himla mycket så vi nöjde oss inte med utbildningen så som den var. Därför startade vi en teaterförening. Vi gjorde våra egna julshower, spelade på Giraffen och på Ölands köpstad. Målet var att samla in pengar för att sätta upp vår egen musikal på Kalmar teater. Det blev en himla stor apparat.

Dessvärre blev deras lärare sjukskriven – vilket innebar att de fick leda sitt arbete på egen hand. Helt utan styrning började de snickra på sin föreställning. De skrev manus, komponerade musik och gick runt på stan och affischerade. Till slut hittade skolan äntligen en ersättare, och det var då Tomas Forssell – bland annat känd som Häjkån Bäjkån och från bandet Nynningen – kom in i bilden.

– Då hade vi styrt vår egen skuta ett tag så det var otroligt skönt. Han tog över som regissör och blev som en pappa för hela klassen. Jag är så tacksam att han och de andra lärarna bejakade vår idé. De hade ju kunnat komma in och säga ”nej, nu ska vi återgå till den ordinarie undervisningen”, men det gjorde de inte. Istället blev det en del av kursplanen.

Anna Gunnarsons klass kom att göra stora avtryck på skolan. Faktum är att musikteatereleverna sedan det året alltid sätter upp en musikal på Kalmar teater. Årets föreställning är en version av Shakespeares ”En midsommarnattdröm” med premiär den 22 mars.

– Det känns väldigt kul att vi fick vara med och skapa den traditionen!

När jag frågar Anna Gunnarson vilka skådespelardrömmar hon ännu inte uppfyllt kommer svaret snabbt:

– Jag hade gärna spelat polis. Typ i någon kriminalserie. Sverige är väldigt bra på det, ”Tunna blå linjen” är fantastisk.

Men det finns en sak till på henne ”bucket list”:

– Jag drömmer om att göra min egen föreställning. Helt solo med bara jag själv på scen. Jag har ännu inte landat i exakt hur jag vill göra, men tänker mig som en soppteater som är enkel att turnera med. Det vore så himla roligt.