Vintergatan

Tänk att vi är en hel generation som vuxit upp med att säga ”Fem fem fem fem” helt kontextlöst och att ropa ”Galaxer i mina braxer!” när det inträffar något stort. Peo, Mira, Henrik, Glen och Irina lämnade ingen oberörd när de gav sig ut på sina storslagna rymdäventyr. Sällan har jag varit så rädd som när någon gick vilse i det hisnande maskinrummet – eller när man plötsligt hittade en sten med texten ”Hattar med lam”.

”Vintergatan 5A” hade premiär som sommarlovsmorgon år 2000 och fick sedan flera uppföljare som sänts i olika omgångar fram till 2012.

Stadskampen

Staffan Ling och Sofia Wistam lyckades engagera ett helt land med sina bisarra utmaningar mellan 1997 och 2001. Därefter tog Peter Magnusson och David Hellenius över stafettpinnen. Själv satt jag alltid bänkad. Inte minst minns jag när Kalmar gick och vann hela balunsen 2005 – herregud, något lika stort har inte inträffat i den här staden sedan dess. Konceptet var tydligt: tv-teamet turnerade runt i Sverige och varje vecka direktsände de från en ny stad. Ett lag från varje stad tävlade, men det fantastiska var att tv-tittarna hade möjlighet att påverka resultatet. Vi blev nämligen utmanade att ta med vissa specifika saker till torget. Typ som en poängjakt. Bring back ”Stadskampen”, säger jag.

Rallyplaneten

Jag har lagt SÅ mycket tid på att lista ut vad det här programmet hette. Det enda man minns är de stora mängderna slajm som liksom dränkte hela tv-rutan, och det har onekligen etsat sig fast i minnet. ”Rallyplaneten” sändes 1997 och leddes av en ung Sofia Wistam och en ännu yngre David Hellenius – långt innan ”Masked singer” och ”Hey baberiba”. Det var ett tävlingsprogram där barn i ett rött, ett gult, ett blått och ett grönt lag skulle samla så mycket slajm som möjligt i sin behållare genom olika tävlingsmoment. Det sändes om helgmorgnarna och var en FRÖJD för mina små 90-talistögon.

Rummel och rabalder

Tekniskt sett var väl det här inte ett eget barnprogram, utan snarare ett väldigt älskat inslag i TV4:s ”Lattjo lajban” som började sändas 1997. Otroligt high tech var det i alla fall – tittarna ringde in och i varje avsnitt fick några lyckligt lottade satar spela ett spel genom att trycka på knapparna på sina föräldrars fasta telefon. Målet var att frakta rått-detektiverna Rummel och Rabalder genom olika banor på en flygande matta. Längs vägen gällde det att samla på sig ostbågar. Frågor på det? Nej, jag tänkte väl.

Richard Scarrys äventyrsvärld

En personlig favorit som håller än idag! Inbillar jag mig i alla fall. Fy fasiken vad mysigt det var att hänga runt i pittoreska lilla Sysselstad med katten Kalle, Herr Fumlig, Jan Banan och daggmasken Dagge som flög runt i sin ikoniska äppelhelikopter. Dessutom är signaturmelodin catchy så det förslår. ”Hör nu sången och skratten – håll nu hårt i hatten!” är en rad som alldeles för ofta dyker upp i mitt huvud. Programmet hade svensk premiär 1996.

Jakten på ökenguldet

Kanske är det bara jag som minns det här? Jag fick nämligen just veta att denna guldklimp till program (pun intended) endast sändes i en säsong, 1999. Själv minns jag det som igår. Typ. Harald Treutiger i safariväst, exotiska tävlingsmoment i 40-gradig hetta, Ing-Marie Carlsson som en mystisk spådam och förstås – de mäktiga, värdefulla guldklimparna som kändisarna tävlade om. Tydligen blev programmet en tittarflopp. Jag förstår inte varför.

Andra avenyn

Räck upp en hand om din främsta association till The Cures megahit ”Friday I'm in love” är vinjetten till ”Andra avenyn”. Här snackar vi riktigt, riktigt usel tv när den är som bäst. Minns ni att hela serien föregicks av ett par avsnitt med audition där skådespelarna valdes ut? Det hela utmynnade i karaktärerna Kim, Roxana, Liv och David som vi sedan fick följa i 185 avsnitt (!) mellan 2007 och 2010. Min tonår hade inte varit densamma utan ”Andra avenyn”, det är ett som är säkert. Samma sak säger nog Hollywoodskådisen Alicia Vikander som började sin karriär just här, i rollen som Jossan.

Bröderna Fluff

Här snackar vi om ett IKONISKT barnprogram. De två bröderna Järry och Pärry Fluff var två hårfagra detektiver som gjorde entré i tv-rutan 1997. Deras huvudfiende i staden Fönköping var Flint-Kalle som spelades av Johan Petersson, numera välkänd profil i Mörbylånga, och programmet var både larvigt, löjligt och spännande. Med andra ord – exakt så som man vill att ett barnprogram ska vara. Om du inte sett ”Bröderna Fluff” kan du omöjligt vara född under det svenska 90-talet.

Sikta mot stjärnorna/Småstjärnorna

Få inslag i svensk tv-historia har lämnat så stort avtryck som den magiska dörren med rökridå i ”Sikta mot stjärnorna”. Tänk – att man kan kliva in som sig själv för att sekunder senare komma ut som en kändis! Magi, om du frågar mitt 5-åriga jag. Jag älskade allt med det här programmet, som ju på sätt och vis var en föregångare till ”Idol” och alla andra musiktalangjakter. Allra bäst var förstås barnvarianten ”Småstjärnorna” som var exakt likadan förutom att man mimade till musiken istället för att sjunga live. Inte för att vi någonsin fattade det, men i alla fall.

Linus på linjen

Ursäkta, men vad var det här för program egentligen? Var det någon som gillade det? En vit liten streckgubbe med stor näsa gormade på ett obegripligt språk till tonerna av pianomusik. Var det till för vuxna eller barn? Ingen aning. Det enda jag vet är att det alltid sändes, och att det således lämnade stora avtryck i våra oförstörda 90-talisthjärnor.

De tre vännerna och Jerry

Var det något våra föräldrar hatade så var det när vi tittade på ”De tre vännerna och Jerry”. Det tecknade kompisgänget i mellanstadieåldern hittade på alla möjliga idiotiska saker och vi var förstås inte sena med att ta efter. Frank, Erik, Thomas och den smått utmobbade men ändå ständigt närvarande Jerry var sjukt störiga men ganska roliga. Hemma hos oss gick serien i alla fall varm när den sändes i slutet av 90-talet.

Lilla Sportspegeln

Hur sjukt är det inte att det är ROBYN som sjunger intromelodin till ”Lilla sportspegeln”? Själv har jag alltid varit en militant motståndare till allt vad sport heter, men jag tittade mer än gärna på tävlingsmomentet där ett barn skulle kasta en boll in i hål av olika storlekar. I potten låg saker som en ryggsäck, en basketboll, ett ridspö och en cykel och ärligt talat kändes det som att alla var rätt dåliga på att kasta. Jag hade förmodligen gjort det mycket bättre själv, tänkte jag där jag satt och dinglade med benen i tv-soffan.