Anna-Malin Andersson vill sätta stenen i centrum och samtiden

– Jag kan helt enkelt inte låta bli sten. Det kvittar om det är ett stycke Carraramarmor eller en liten oansenlig bit gotländsk kalksten. Jag måste se vad stenen gömmer. Vad som finns därinne och som jag kan blottlägga.

Vi kikar in i stenskulptören Oskarshamnsbördiga Anna-Malin Anderssons pyttelilla verkstad i Torp utanför Mönsterås. Här jobbar hon då och då med graniten från Vånevik. Sten hon fortfarande vill utforska och behärska. I ett hörn i trädgården ligger stora granitstycken, i en särskild träbox bitar av marmor.

Det krävs fantasi för att i de intetsägande bitarna se allt som Anna-Malin ser. Små mjuka djur, självmedvetna kvinnor och organiska former.

– Granit är tufft att jobba med, säger hon. Jag är mer bekant med den gotländska kalkstenen.

Det var också så det började. Den häftiga och omedelbara förälskelsen. Med ett stycke kalksten vid Gotlands konstskola i Visby. Och med skulptören och läraren Anders Thorlins magiska berättelser om sten.

– Han fick mig att se stenens gömda minne. Jag fick konstskolans stenstipendium. Tre veckors workshop vid Gotlands Kalkstensfabrik i Burgsvik. Plötsligt såg jag bara sten. Jag blev helt bergtagen. Så jag blev kvar i Burgsvik. Det är tio år sedan. I dag är det min arbetsplats.

Egentligen började det med en tävling 2008 för unga konstnärer i Kalmar län. Och ett förstapris.

– Mitt tävlingsbidrag var ett par gröna återvunna skor. Med blommor och blader. Ett retroverk för miljön. Skor för en kvinna i karriären utan tid att gå ut i naturen. Nu kunde hon helt enkelt stoppa fötterna i grönskan.

Redan då hittade Anna-Malin Andersson uppenbarligen sitt konstnärliga språk - en mix av humor och fantasi med en knivsudd allvar och blick för tidens aktualiteter.

Förstapriset bekostade hennes år på Gotlands konstskolas skulpturlinje.

Stendammet yr genom berättelsen. Orden formas av vinkelslipen. Det är en berättelse om passionen för sten.

– Jag ser material överallt. Sten jag måste plocka hem. Till min skattkista, till mitt lager av möjligheter. Det kan vara en natursten i skogen, en perfekt bit marmor, eller en bit granit i ett stenbrott. Jag vet inte alltid vad stenen eller jag vill, säger Anna-Malin Andersson och plockar upp en liten bit ljus marmor. Varje sten gömmer sin egen hemlighet.

Arbetsprocessen är spontan.

– Jag skissar sällan men har en idé i huvudet. Det är ett samspel mellan mig och mitt material. Och jag är otålig. Jag är en frihandsskulptör. Sätter sågen mot stenen och tar bort överflödet. Jag vet ju att den form jag söker finns där inne, inne i stenen. När jag har hittat grundformen kan jag jobba vidare med mejslar och hammare. Blottlägga mina figurer.

Anna-Malin Andersson är i grunden kock och jobbade under några år på olika restauranger i Sverige och utomlands.

– När jag började skulptera i sten var det naturligt att göra vackra uppläggningsfat men sedan var det roligare och helt enkelt mer utmanande att skulptera maten.

En rosa varmkorv, ett överjäst hamburgerbröd, en flaska Puck, några lökringar. Allt ser så äkta ut. Rent av ätbart. Med små medel och varliga händer lockar hon fram strukturer, färger och personlighet ur stenen.

– Jag skissar sällan, säger hon. Sätter hellre såg och mejslar i stenen och arbetar varsamt i det hårda materialet.Ibland bestämmer jag mig för en uppgift. För något år sedan skapade jag en hel svit starka kvinnor till en utställning i Oskarshamn.

Därifrån var steget inte långt till Sara Danius knytblus som väckte så stort uppseende på fjolårets Vårsalong på Liljevalchs.

– Knytblusen var en självklarhet, säger Anna-Malin Andersson.

– Jag hade ett stycke vit marmor och jag såg bilderna på Sara Danius. Så rakryggad och stolt. Blusen blev en symbol för allt hon stod för. Ett tecken i tiden.

En vanlig täckjacka och en sjal fick agera modell. Den sidenblanka ytan slipade hon försiktigt fram.

– Men det blev så fel, konstaterar hon. Marmorn ville inte alls vara blank och slinkig. Jag fick skapa en mattare yta. Då fanns uttrycket plötsligt där. Mjukhet och styrka i ett.

– Jag var överlycklig när min ”Knytblus” valdes ut till Vårsalongen. Den såldes som första objekt under utställningens första minuter. Till summan av Sara Danius personnummer minus nollan i mitten. 62 405 kronor.

Knytblusen har en mjuk rundhet och ser litet prinsessaktig ut.

– Ja, jag gillar tecknade figurer. Mina objekt är ofta lite bulliga, lite lekfulla i uttrycket. Nästan lite barnsliga. Numera känner jag mig hemma med mitt material. Jag vet hur jag ska slipa och hugga för att locka fram stenens färger och karaktär. Jag gillar att hugga små djur och lekfulla skulpturer men det är också fascinerade att få hugga något som talar om vår egen samtid.

Just nu jobbar hon med två skulpturer, en som ska påminna om vår klimatpåverkan och en som ska symbolisera corona-året. Greta finns förstås med och jag har också porträtterat min egen skyddsmask i marmor. Skulpturen 2020 är en påminnelse om något vi helst vill glömma. Både hotfull i sin strama precision och symbol för skydd och trygghet.

Hur ser framtiden ut?

– Jag drömmer om att få skapa en riktigt stor skulptur. I dag är sten ofta fundament för andra material och andra skulpturer. Jag skulle vilja skapa en riktigt stor och maffig skulptur. En skulptur som precis som stenen själv, bär alla känslor. Något som sätter stenen i centrum.

Läs de andra delarna i ”Livet med konsten”: