Den långa kampen mot viruset: ”En fot i graven”

– Har du varit på flygplatsen Charles de Gaulle i Paris, frågar Per Ålind och får ett skakande huvud till svar.

– Den är så stor. När vi landade där var den helt tom, bara ett fik och en gate som var öppen på hela flygplatsen. Jag var helt fascinerad när jag gick omkring där utan att se några människor.

Per Ålind, 68, var på en naturresa i Ecuador när pandemins utbredning blev känd och på bara några dagar stängde hela världen ned. Alla utlänningar blev omedelbart tvungna att lämna det sydamerikanska landet. Det kan ha varit den 20 mars, i alla fall runt det datumet slår Ålind fast, som han evakuerades från huvudstaden Quito och flögs med ett Air France-plan till Paris för vidare resa hem till Sverige och Kalmar.

– Jag tror att jag fick smittan antingen på flygresan hem eller på flygplatsen i Paris. När jag gick omkring där kan jag ha tagit på något räcke där jag kan ha blivit smittad.

Det märkliga var att ingen annan i resesällskapet insjuknade men det gjorde Per – efter några dagar på småländsk mark. Febern steg och dessutom fick han diarré. Efter att ha levt under enklare former utomlands misstänkte Per salmonella. Men det fortsatte snabbt åt fel håll och hustrun Lena ringde 1177.

– En sköterska ville prata med mig för att höra hur jag lät. Efter tio sekunder sa hon ”ge tillbaka luren till din fru”. Hon hörde att jag hade så ansträngd andning så de kallade in mig till infektion direkt.

Testerna visade inga tarmbakterier men istället testades Per positivt för covid-19. Andningen fortsatte att försämras och efter bara ett dygn på sjukhus skickades han vidare till intensivvårdsavdelningen, Iva.

– Och där blev jag kvar i fyra veckor.

Det finns dock otroligt många dramatiska detaljer innan Per kom ut på andra sidan. Vi backar bandet igen. I slutet av mars och början av april visste vi fortfarande väldigt lite om viruset mer än att det kunde vara förenat med livsfara för vissa riskgrupper. Per tillhörde inte någon av dem.

– Om jag var rädd? Nej, jag var helt väck när jag var på Iva.

På Iva sövdes nämligen Per ned, vid några tillfällen försökte personalen väcka honom men han kunde inte andas själv.

– Jag var helt dimmig i roten. Man vaknar, tittar in i ett ansikte som är en svart gasmask och på sig har de ett plastförkläde. Man kan ana ögon långt där inne i masken och någon pratar med dig. ”Hej, jag heter Ulla och vad heter du?” Jag var helt borta och visste knappt att jag hette Per men kunde stamma fram det. Sedan undrade de om jag visste var jag var. Jag hade den ena vansinniga drömmen efter den andra. Många riktigt otäcka men också helkonstiga där jag parade ihop grejer jag upplevt och fick ihop dem till en ny helhet som blev helt absurd. Jag kunde då svara, ”Mallorca”. ”Nej”, sa rösten. ”Du är på länssjukhuset i Kalmar och är jättesjuk”. Det är ungefär det jag kommer ihåg.

Till slut sattes trakeostomi in, vilket är ett ingrepp där man gör ett hål i luftstrupen nedanför stämbanden och genom det för en kanyl som kan kopplas till en respirator.

– Då började jag svara på syretillförseln, säger Per Ålind.

– Lite senare fick jag reda på att det inte var någon i läkarkåren som trodde att jag skulle klara mig. Jag är tacksam för personalen på Iva som skjutsade in och ut mig i respirator flera gånger. De gav mig en chans till, satte in strupsnittet. Att de trodde att jag kunde klara mig.

Till slut fick Per lämna Iva, vidare till hjärtintensiven och slutligen geriatriken. Han är också mycket tacksam mot personalen som hjälpte honom tillbaka till ett normalt liv där.

– Efter att ha legat i fem veckor försvann musklerna. Bara att hålla sig i en gåstol och ta sig fram blev styrketräning. Jag tror att jag tappade tio kilo vanliga muskler. Det är mödosamt att träna upp sig igen steg för steg. Samtidigt fick man släpa med sig en syrgasmask och syrgastub. Trots det fick jag stanna varannan meter.

– Det tog några veckor innan jag fick börja äta. I början längtade jag bara efter ett glas vatten och sedan nyponsoppa. Jag fick inte dricka någonting. Jag hade fortfarande en fruktansvärd hosta och det kom upp slem.

Givetvis var det en stor lättnad för familjen när Per var på rehab och på väg att bli frisk igen. Den 11 juni steg han över tröskeln i hemmet i Getingen igen. Samma dag som den äldste sonen Erik tog studenten.

– Jag trodde inte att det skulle vara möjligt att komma hem till dess.

Hur mycket tänker du på hur illa det kunde ha gått?

– Jag är ganska rationell. Jag inser att när det var som värst var det en fot ner i graven och en stortå på kanten med andra foten. Det var så pass illa. De värsta mardrömmarna hade jag nog då.

Personalen på Iva förde en dagbok där de regelbundet skrev hur läget utvecklade sig för Per.

– Jag är lite konstig för jag tycker att det är kul att läsa den. Det finns en bild när de körde ut mig på en balkong i april. Jag minns att jag var ute, kände den friska luften och såg solen. Men den miljön jag såg finns inte i verkligheten.

Per är så gott som återställd förutom att han är lite ”rosslig i rören” och att han ”inte kan springa uppför kullar”.

– Varför jag nu skulle göra det, säger han med ett leende.

Innan vi skiljs åt säger Per att han vill skicka med en nyårshälsning till läsarna.

– Ett vaccin är på gång. Samtidigt finns ett spirande vaccinmotstånd. Att inte vaccinera sig är som att spela rysk roulette med döden med väldigt dåliga odds. Det är baserat på min erfarenhet. Får jag tillfälle kommer jag att ta det direkt oavsett om jag har antikroppar. Aldrig mer en sådan här resa och jag skulle inte klara det igen. Det är inget som man vill att någon annan ska utsättas för.