Jörgen Ström: En storhetstid som varade i 21 år – nu börjar en ny era

Jojolaget Kalmar FF jublade igen. Få anade då att den kvällen i Västerås var början på den mest framgångsrika epoken i föreningens historia. Ingen kunde då tro att Kalmar FF skulle stanna i högsta serien ända till 2024. Inget tydde på det i en tid när KFF kämpade med såväl ekonomi som organisation och självbild.

Samtidigt hade föreningens pendlande mellan olika divisioner skapat lärdomar. Kortsiktigt tänkande är sällan fruktsamt över tid. Det mejslades därför fram en strategi där Kalmar FF:s 2000-talsidentitet skulle bygga på långsiktighet och hållbarhet.

Redan inför säsongen 2003 i superettan hade Kalmar FF skrivit ett fyraårskontrakt med tränaren Nanne Bergstrand. En kontraktslängd som fick många att höja på ögonbrynen – men som var en tydlig signal om att det nu handlade om ett mer bärkraftigt framtidsprojekt än att bara överleva kommande året.

Med en liten organisation blev beslutsvägarna korta. Nanne Bergstrand, ordföranden Ronny Nilsson och föreningsstrategen Kjell Nyberg kunde bygga upp ett lag och sätta en identitet som skulle komma att sparka etablissemanget i svensk fotboll i rumpan.

.....

Bara IFK Göteborg (1977-), Elfsborg (1997-), Malmö FF (2000-) och Djurgården (2001-) har klarat att behålla sin allsvenska status längre i svit än Kalmar FF. Med KFF-mått mätt är det unikt. Historiskt sett var epoken mellan 1976 och 1982 (sju säsonger) den svit som länge stod som rekord för föreningen.

Ännu mer unikt blir det när man betänker att Kalmar FF under de 21 åren har gett staden ett SM-guld, ett stort silver, ett litet silver, tre bronsmedaljer, en cuptitel och en helt ny fotbollsarena. KFF har format allsvenska skyttekungar (Ari Ferreira och Patrik Ingelsten) och Viktor Elm, Rasmus Elm, Tobias Eriksson, Melker Hallberg, Calle Gustafsson och Johan Karlsson har fått känna på a-landslagsspel. En hel rad spelare har via KFF tagit steget ut i internationella ligor. Föreningen har sålt spelare för närmare 200 miljoner kronor och har importerat och utbildat spelare från mer än 20 olika länder varav bara Brasilien står för nästan 30 stycken.

Mer än två miljoner människor har besökt Fredriksskans och Guldfågeln Arena för att se allsvensk fotboll under den här tidsrymden.

Det är också unikt att Kalmar FF under den här perioden har överlevt ett ekonomiskt stålbad, klarat två allsvenska kval och sparkat tre tränare.

Utan att falla.

……

Nanne Bergstrand, den pudelkloke tränarnestorn som basade över laget under de tio första åren av epoken och som historiskt sett är en av allsvenskans främsta tränarhjärnor, har alltid sagt att SM-guldet inte är den största bedriften i Kalmar FF:s historia. Det är det faktum att man så länge varit kvar i allsvenskan.

Jag håller med honom om det. Den prestationen är i grunden starkare än den där magiska guldkvällen i november 2008 när allt föll på plats.

Guldet ska såklart inte förringas, det var en prestation som inte var en tillfällig lyckträff utan slutprodukten på en extremt målmedveten satsning – men faran med en så stor framgång för en så liten förening är att kravbilden blir skev. Allt jämförs och mäts mot detta. Den kritik som hördes mot Kalmar FF mellan 2010 och 2012 – när man ändå var ett relativt stabilt mittenlag i serien – var ofta inte nådig. Det var fiasko att sluta tolva, tränaren och styrelsen borde ställa sina platser till förfogande. Minnet är ofta kort, särskilt i känslostyrda supporterled.

Kalmar FF:s framgångsperiod gjorde att väldigt många tog allsvenskan för givet, högsta serien blev något som KFF med automatik ”borde” tillhöra, helst slåss om guldet varje år. Få, om ens någon, mindes krisen på 1990-talet med bortamatcher i Älmhult och Myresjö och en ständig kamp för överlevnad.

Föreningen själv bidrog delvis till den bilden genom att lansera sig som ett topplag med ambition att komma ut i Europa varje år. Ett visst mått av hybris drabbade även de styrande på kontoret vilket såklart spred sig ut på läktarna.

Med det sagt; 21 år i sträck i allsvenskan är en oerhört stark prestation. Särskilt mot bakgrund av att Kalmar FF alltid haft begränsade ekonomiska muskler och ett geografiskt läge i en gravt eftersatt infrastrukturregion.

Allsvenskan i fotboll är landets mest traditionsfyllda och eftertraktade idrottsserie. Många vill vara med, men få lyckas etablera sig på det sätt som Kalmar FF gjort i mer än två decennier.

Det ska vi inte glömma mitt i den stora besvikelse som nu breder ut sig i och runt Kalmar.

……

Sportsligt har Kalmar FF under den här perioden lyckats kräma ur det mesta av sina resurser. Starka ledare har varit fundamentet i det – alltifrån visionäre ordföranden Ronny Nilsson till skicklige klubborganisatören Svante Samuelsson, via benhårde strategen Kjell Nyberg, sluge taktikern Nanne Bergstrand, grovjobbaren Jens Nilsson, kloke Jörgen Petersson och nytänkaren Henrik Rydström. Ledare som trots de begränsade resurserna har format en tydlig väg framåt för både föreningen i stort och spelarna i synnerhet.

Förmågan att välja sin egen väg, en egen stil, har i stora stycken varit ett framgångskoncept för alla lag. Kalmar FF är inget undantag.

Etableringsfasen byggdes med en homogen grupp spelare med erfarenhet och fysik. Därtill adderades spets från Brasilien. Något som Kalmar FF då kunde hämta till vettiga priser eftersom korruptionen i landet gjorde att många spelare som höll hög nivå men som tidigare kunnat tjäna pengar i hemlandet nu sökte sig till Europa. Och eftersom KFF hade ett tight samarbete med nystartade agentfirman OML Group låg man länge i framkant i Sverige när det gällde brasilianska kontakter. Klasspelare som Dedé Anderson, Fabio Augusto, Cesar Santin, Ari Ferreira, Daniel Sobralense och Daniel Mendes plockades alla till Kalmar via OML. Även om det samarbetet så småningom klingade ut till följd av stigande priser, ökad konkurrens och en allt smutsigare agentvärld så blev det instrumentalt för Kalmar FF:s resa mot toppen under de första åren.

Den fysiska och tighta defensiven blev ett annat signum för KFF under flera år där konkurrenterna till och med talade om Kalmar FF som ”en fara för svensk fotboll”. Men som etableringsstrategi blev det ett framgångskoncept.

Den taktiska utvecklingen, kryddat med smarta spetsförvärv, ledde så småningom fram till att Kalmar FF låg i framkant i Sverige med sin tyskinfluerade fotboll med hög press, återövring (gegenpressing) och rappa attacker i djupled. Guldåret 2008 gjorde Kalmar FF 70 mål. Ett resultat som bara överträffats en gång sedan dess (Hammarby, 2019) i allsvenskan.

Spelstilen förändrades successivt de följande åren men ledde inte till fortsatt progression eftersom spelarmaterialet inte höll samma klass. Kalmar FF hade ändå byggt upp en stabilare grund, hade skaffat sig högre status, vilket gjorde att föreningen ändå länge kunde reda ut de kriser man ställdes inför.

……

Som så ofta handlar kontinuerlig framgång om ekonomi. Utan stora resurser är det över tid omöjligt att rekrytera tillräcklig kvalitet eller ens behålla den kvalitet man vill.

Kalmar FF har aldrig riktigt lyckats ta det nödvändiga ekonomiska språng som krävs för att på allvar ta upp kampen med etablissemanget i svensk toppfotboll.

Man var på god väg under gulderan då det byggdes upp ett eget kapital på nästan 90 miljoner kronor och den nya arenan kom till som ytterligare hävstång. Åren efter guldet var Kalmar FF en av landets rikaste föreningar.

Men det ökade kraven och de högre ambitionerna öppnade också falluckor.

Rekryteringar gjordes från en högre hylla, men istället för att hitta en röd tråd i arbetet med att göra KFF till en maktfaktor i svensk fotboll blev det istället för spretigt. De tydliga spår som Kalmar FF jobbat efter under 00-talet och åren fram till guldet – med starka lokala profiler kryddat med brasilianska kvalitetsimporter – byttes ut mot rekryteringar från Senegal, Zimbabwe, Serbien, Costa Rica, Chile, Estland eller Nederländerna. Många av dem som kom floppade eller passade inte in – mycket för att det saknades en grundstrategi. Men också för att samhället förändrades, pengarna räckte inte till för att hålla i det man hade byggt upp.

Kalmar FF fick heller aldrig den snabba ekonomiska utveckling som kalkylerna visade för Guldfågeln Arena – omsättningen permanentades på mellan 60-70 miljoner under flera år trots att tanken från början var att snabbt spränga 100-miljonersvallen. Stödet från näringslivet har varit brett, men för svagt på toppen för att ge Kalmar FF tillräckliga resurser genom arenan. KFF blev så småningom omkörda av konkurrenter som lyckades betydligt bättre med att slå mynt av sina nya arenabyggen.

Inte heller spelarförsäljningarna hamnade på den nivå som föreningen kalkylerade med. Även om det gjorts ett antal större försäljningar så nådde man inte upp det till budgeterade målet på avyttring om åtta miljoner kronor per säsong som sattes som krav för eget ägande av arenan.

Men även om GFA blev ett präktigt ekonomiskt bakslag – och på allvar hotade föreningens existens innan kommunen tog över 2018 – så är jag övertygad om att Kalmar FF hade åkt ur allsvenskan betydligt snabbare än efter 21 år om man varit kvar på Fredriksskans.

……

Att Kalmar FF förr eller senare skulle ramla ur allsvenskan är såklart helt väntat. Alla epoker tar slut.

Men att det skulle ske just den här säsongen, när KFF tycktes vara på rätt köl både sportsligt och ekonomiskt, är kanske mer oväntat. Många har kallat säsongen 2024 för ett organisatoriskt och sportsligt haveri, och det finns säkert spår av sanning i det. Men säsongen är också ett bevis på hur lätt det är att trampa snett när man hela tiden balanserar på en smal ekonomisk lina – och hur svårt det är att komma ur en spiral som snurrar i fel riktning.

Här är mina olika förklaringar till misslyckandet:

1) En olycklig start. Kalmar FF kom snett in i säsongen. Premiärförlusten mot Hammarby var frukten av defensiva bjudningar och det följdes upp av en blytung stopptidsförlust mot Sirius. Den starten satte på nåt sätt tonen för laget som aldrig fick lugn och ro att utveckla sitt tänkta grundspel. Den defensiva tryggheten – att försvara med eget bollinnehav – rasade gradvis samman i spåren av tappat självförtroende.

2) Två svaga transferfönster generellt av Jörgen Petersson. Visserligen har det hämtats in starka namn på pappret men i Kalmar FF:s miljö har det inte flugit. Abdussalam Magashy, Samuel Brolin, Alex Gersbach, Ivan Inzoudine, Antonio Kujundzic, Max Svensson och Dion Krasniqi har ingen lyckats sätta avtryck eller haft djupa svackor under säsongen. Dino Islamovic är undantaget – men han har varit för ensam framåt. Vince Osuji är såklart en spännande talangvärvning, men ännu för ung och ojämn för att bära en defensiv.

3) Kantproblemen. Tajmingen att både sälja David Olafsson till polska Cracovia och låna ut Axel Lindahl till Häcken blev inte bra. Särskilt som tänkta högerbacken Johan Karlsson samtidigt blev långtidsskadad. Värvningen av Alex Gersbach drog dessutom ut på tiden på grund av transferstrul från MLS – och när australiern väl var på plats behövde han både integrationstid och blev också skadad. Paniklösningen med Ivan Inzoudine under sommaren löste inga problem.

4) Skador på nyckelspelare. Calle Gustafsson fick opereras och missade sin andra raka säsong. Ett monsteravbräck som visade sig bli tyngre än många trott. Utöver det missade Johan Karlsson hela våren – och andra bärande spelare som Robert Gojani, Lars Saetra och Simon Skrabb har dragits med småskador till och från.

5) Tungt tapp. Försäljningen av Jakob Trenskow till Heerenveen var kanske en ekonomisk vinstlott – men man sålde samtidigt sin viktigaste poängproducent och den enda spelare som hade fart och teknik att på egen hand bryta mönster i matcherna. Han lämnade ett stort tomrum efter sig.

6) Bristen på karaktärer. När Kalmar FF tidigare varit i knipa har det funnits karaktärsspelare att luta sig mot – som Viktor Elm, Erik Israelsson eller Douglas Bergqvist. Några sådana spelare – med både fysisk och verbal uppsida – fanns inte i årets spelartrupp.

7) Daterat spelsystem. KFF:s possessionspel blev delvis sönderläst av att allt fler motståndare gick över till man-man-försvar. Det orsakade Kalmar FF större problem i speluppbyggnaden.

8) En orutinerad tränare. När ”problemet” Henrik Jensen löstes genom att han såldes till engelska Burnley flyttades U19-tränaren Stefan Larsson upp. Med facit i hand blev det ingen lyckad förändring eftersom Larsson saknade erfarenhet av krishantering under press. Han hade behövt stöd av en mer rutinerad kraft.

Ovanpå alltihop har det också varit tydligt att harmonin i truppen varit stukad – även om ingen har sagt det utåt. Det fanns visst missnöje i gruppen redan under Henrik Jensen och Stefan Larssons inträde förändrade inte det. En rad tv-intervjuer med riktade giftpilar mot spelares ageranden samt taktiska direktiv kryddat med öppna bråk under både matcher och träningar har bekräftat den bilden.

……

Den stora frågan är såklart vad som händer nu? Finns det muskler och kraft i föreningen att ta sig tillbaka?

Jag är övertygad om att det gör det.

Historiskt har Kalmar FF alltid rest sig efter tunga bakslag. Även om det ibland tagit lång tid.

Efter degraderingen 1955 tog det 20 år innan Kalmar FF var tillbaka i allsvenskan. Det var en tid där Kalmar FF kämpade med mycket små ekonomiska medel och saknade tydlig målinriktning – men också en period där man definitivt tog över som folkets lag i regionen. I det svenska folkhemmets Kalmar blev KFF en naturlig samlingspunkt och ett flitigt samtalsämne vid köksbord och på arbetsplatser. Varumärket stärktes – även om Kalmar FF under lång tid var en ganska risig förening som ofta fick slåss för att rädda sin existens i näst högsta serien.

Det sportsliga förändrades först på allvar när Lars ”Laban” Arnesson tog över som tränare 1970 och professionaliserade och moderniserade hela föreningen. ”Labans” särpräglade tränings- och taktikstrategier byggde en spelargrupp som 1975 mer eller mindre på frihjul kunde ta sig tillbaka till högsta serien och starta föreningens första storhetstid. En storhetstid som under en tioårsperiod gav ett litet silver, ett brons och en cuptitel.

Efter den oväntade degraderingen 1986, som i vissa stycken påminner om årets, kastades Kalmar FF in i en kris som på allvar hotade föreningens existens. Ekonomin var så svag i början på 1990-talet att styrelsemedlemmar fick ta personliga lån för att rädda KFF undan konkurs.

Det tog den gången tolv år innan man var tillbaka igen. Visserligen följde ett antal år av jojoåkande – men med en stärkt ekonomi som grund i kombination med starka ledarprofiler med tydlig målinriktning fanns möjlighet att bygga något mer långsiktigt och bärande. En strategi som på sitt sätt lade grunden till de 21 åren vi nu bevittnat.

……

Skillnaden mot 1986 är att Kalmar FF nu åker ur allsvenskan på fötterna. Efter den ekonomiska bottenkänningen på vintern 2019-20 har KFF idag byggt upp ett eget kapital som, efter årets försäljningar, bör ligga kring 30 miljoner kronor. Även om det sannolikt kommer bli betydande besparingar i kommande budget så har jag svårt att se att det finns något lag i Superettan som har bättre ekonomiska möjligheter eller bättre organisation kring sporten än Kalmar FF. Det har den långa tiden i allsvenskan format.

Även om superettan är en tuff serie, enklare och på många sätt mer cynisk än allsvenskan, så har flera lag som ramlat ut visat att det går att studsa tillbaka om man tänker och gör rätt. Degerfors har gjort det i år, Halmstads BK har gjort i närtid och även större klubbar som AIK, Malmö FF och Djurgården har kraftsamlat och gått upp direkt efter degradering.

Nyckeln kommer att handla om ledarna.

Det gäller att hitta tränare, sportchef och styrelse som drar åt samma håll, som vill samma sak. Som också vågar sätta ut bröstet och kommunicera vart man vill gå. En personlig reflektion är att Kalmar FF de senaste säsongerna intagit en lite för defensiv hållning utåt. Till viss del förståeligt med tanke på krisen 2019-20 – men föreningen har nästan i överkant målat upp en bild av man får stå med mössan i hand. Det har blivit ett mantra som lagt sig som en våt filt över verksamheten. Det egna självförtroendet har fått sig en törn – och attraktionskraften har delvis urholkats.

När Kalmar FF lyckats som bäst har man vågat sticka ut hakan, kaxat till sig i rekryteringarna, byggt en bönderna mot etablissemanget-aura utan att för den skull tappa fotfästet med verkligheten. Den delen har jag saknat lite de senaste säsongerna där det blivit lite för strömlinjeformat.

Kloka beslut utanför planen blir extremt viktiga nu. Sportsliga ledningen måste rekrytera rätt och utbilda unga spelare från regionen i en stil som är Kalmar FF:s.

Börjar man skjuta med hagelbössa igen, chansa vilt på kortsiktig framgång, så är risken stor att Kalmar FF likt många andra jämförbara föreningar ramlar in i ett mörker som är otroligt svårt att ta sig ur. Helsingborgs IF är ett exempel på det, Östers IF ett annat, Örgryte IS ett tredje, Örebro SK ett fjärde.

…..

Hur spelartruppen kommer se ut i Superettan återstår att se, men det är ändå troligt att man får behålla åtminstone ett tiotal spelare från årets trupp. Många sitter dessutom på kontrakt – även om jag tror att namn som Alex Gersbach, Johan Karlsson, Robert Gojani och Dino Islamovic knappast är intresserade av en lägre nivå. Utgående kontrakt som Simon Skrabbs, Jonathan Rings, Max Svenssons och Kevin Jensens lär knappast heller vara aktuella för förlängning. Vince Osuji lär troligen säljas i vinter.

Däremot borde det inte vara omöjligt att Kalmar FF får behålla namn som Samuel Brolin, Rasmus Sjöstedt, Lars Saetra, Rony Jansson, Abdussalam Magashy, Calle Gustafsson och Melker Hallberg. Kanske kan också superveteranen Romario, som fortfarande är en vital spelare, få ett nytt kontrakt. En erfaren stomme att bygga kring. I superettan kan det också vara större chans att spelare som William och Wilmer Andersson, Arash Jafarpour, Antonio Kujundzic, Ville Nilsson, Casper Andersson och Leon Isa får större chans till kontinuerlig speltid.

Spetsat med några vettiga nyförvärv, en klarsynt strategi och en vilja till ännu hårdare arbete så bör framtiden för Kalmar FF, trots allt, se ganska hoppfull ut.