Så bra var premiären på ”Krusen” – Petersson och Forssmed briljerar i höghastighetsfars

En situation leder till en annan som leder till en tredje – som leder åt helsicke.

Gång på gång på gång.

Pjäsen är – som typ alla andra farser – skriven av Ray Cooney och sattes upp i England första gången redan 1988. Den har spelats i Sverige förut, bland annat med Björn Gustafson, Inga Gill och Mona Seilitz i huvudrollerna.

Kortfattat går handlingen ut på att Doktor Ljung (Thomas Petersson) står inför sin livs viktigaste dag. Han ska hålla föredrag inför 250 kirurger – och sin fru – på Kalmar länssjukhus. Hans karriär står på spel.

Just före han ska kliva upp talarstolen dyker en gammal flamma upp och meddelar att hon blev gravid efter deras kärleksnatt för 18 år sedan och födde en son.

Nu står nämnde son nere i receptionen i full färd att söka efter pappa doktorn.

Därifrån eskalerar det.

Första akten blir stundvis aningen seg, eftersom det är så evigt många relationer och personer och lögner som ska etableras. Men det är anmärkning i marginalen och för varje minut som går blir föreställningen spänstigare och mer vrickad.

Visst finns det mer välskrivna farser, ”Pappor på prov” når kanske inte riktigt upp till Cooneyklassiker som ”Kuta och kör” eller ”Hotelliggarens” finess. Men det man tappar på finesskarusellerna tar man igen på tempo- och tajming-gungorna.

Det här är en bra föreställning, ofta i ett ursinnigt tempo. Det vimlar av flippade referenser som Iggy Pop, Veronica Maggio-låtar och de mitellaförsedda sjuksystrarna Lili och Sussie och det är sanslöst underhållande.

Kredd också till regissören Edward af Sillén, som syr ihop föredömligt och har satt sin popkulturella prägel på pjäsen.

Det är också något så ovanligt som relativt – ja, vi måste slänga in ett stringent ”relativt” här – rumsrent. Inte så att det är tillrättalagt eller fegt eller oekivokt, men det är, så att säga, på rätt sida bältet.

Snusk med stil.

• • •

Det är rakt i genom starka skådespelarprestationer, även om Sussie Eriksson närmast har en biroll, vilket är synd på en av landets vassaste komedienner.

Men i ärlighetens namn är alla bifigurer till föreställningens två stora stjärnor.

För det här handlar om Thomas Petersson och Ola Forssmed.

Duon bjuder – inför ögonen på flådiga premiärgäster såsom Carina Lidbom, Mi Ridell, Jan.Olov ”Gossen” Andersson och ”Adde” Malmberg – på farsshow i absolut toppklass.

Jag har sett båda i otaliga föreställningar genom åren, men aldrig bättre än de är i Kalmar sommaren 2023.

• • •

Thomas Petersson befinner sig på scen i stort sett hela föreställningen, som inklusive 20 minuters paus landar på två timmar och 30 minuter.

Hans roll måste vara en av de mest avancerade som någonsin gestaltats på en svensk farsscen. Peterssons repliker är snudd oräkneliga och lögnerna han vecklar in sig i lika många. Han snor in sig i historier om Brunei och Bromölla, mördarhästar på Böda och påhittade teologie doktorer.

Det är klassisk fars – på speed med extra allt. En höghastighetsfars som skulle kunna falla platt om det inte vore för den lysande ensemblen med Petersson och Forssmed i styrhytten.

När man inte tror att det går att vrida allt ett varv till, så trycker Petersson och Forssmed på turbon.

Forssmed har främst två förtjänster. Dels sin kirurgiskt förfinade perfektionstajming, dels sin omtalade kroppshumor. Han vrider och vänder kroppen på ett sätt som får cirkusakrobater gröna av avund.

Ola Forssmed är vad Gösta Ekman var med Herr Gunnar Papphammar för 40 år sedan.

Att kalla någon geni eller genial är ofta en överanvänd överdrift. Jag brukar undvika det. Men i farsfacket, i den här sommarteaterkontexen är jag så frank att jag säger som det är: Thomas Petersson och Ola Forssmed är farsgenier.