Mönsterås Blues Band firar 50 år: ”Vi har aldrig varit så bra som vi är nu”

Tack vare en dagboksanteckning finns ett exakt datum: den 2 maj 1974. Dagen då Mönsterås Blues Band såg dagens ljus. Vid det laget var de dåvarande klasskompisarna Calle Engström, Mats Grönqvist och Peo Fahlström inte mer än i högstadieåldern.

Musikintresset kom tidigt för de tre bandgrundarna. För Calle började det med idolen Evert Taube och en grammofon som han fått i present. En The Beatles-fascination och pappas gitarr var starten för Mats, och för Peo var det pianot som hägrade.

– Vi hade en gammal tant i släkten som alltid spelade Svensktoppen och sådana låtar, och det tyckte jag var så häftigt så jag tog transistorradion hemma och satte den på pianot och försökte spela, säger pianisten Peo Fahlström och fortsätter.

– Så mina pianolärare tyckte att jag svävade ut lite. När jag fick en lärare, jag tror det var i årskurs åtta, sa hon till mig: ”Nu får du bestämma dig om du ska spela efter de här vanliga pianoböckerna eller om du ska hålla på med det där andra”.

Spoiler alert: det blev ”det där andra”. Åren tillsammans i Parkskolan i Mönsterås blev startskottet på en lång musikkarriär i bluesens tecken.

– Vi hade en musiklärare som hette Gunnar Eriksson som vi ofta stannade kvar med efter skolan och lyssnade på musik med. Han var faktiskt vår första basist, säger sångaren och gitarristen Mats Grönqvist.

Vad tonårspojkarna inte visste då var att bandet de just startat femtio år framåt i tiden skulle stå med 15 album och ett oräkneligt antal spelningar i och utanför Sverige i bagaget.

Det är mitten av juli och högsommarvärme när jag möter upp Mönsterås Blues Band vid deras replokal i orten som bandnamnet avslöjar. Det är kokande hett i det dunkla lilla rummet. Gardinerna vid fönstren är fördragna, på ena väggen sitter hyllor med kartonger fyllda av cd-skivor och man får passa sig var man sätter fötterna eftersom det på nästan varje liten yta står instrument och musiktillbehör utspridda.

– Här har vi repat en gång i veckan året om sedan urminnes tider, säger sångaren och gitarristen Calle Engström.

Lokalen ligger i en gammal nedlagd tändsticksfabrik och i byggnaden finns fler replokaler som används av andra band. Det påminner nästan om en ungdomsgård och skulle man se det utan att veta skulle man inte kunna gissa att ett av Bluessveriges största band huserar här.

Mönsterås Blues Band har haft flera medlemmar som kommit och gått genom åren. I dag består det av de tre grundarna, trummisen Tommy Medner och basisten Viktor Johansson.

Under de senaste 50 åren har de hunnit med en hel del. Spelat med internationella artister som Phil Guy, Thornetta Davis och Lazy Lester. De har tagit sig till scener i hela norden och flertalet runt om i Europa och när bandet firade 20-årsjubileum grundade de den numera välkända, årliga Mönsterås bluesfestival, som går under namnet Blues & Roots Festival.

Men trots stor framgång och vana inom genren kvarstår frågan: vad är egentligen blues?

– Det där handlar om ens egen uppfattning om ”vad är blues för mig?”. Det är ju så olika beroende på vad du har börjat att lyssna på, säger trummisen Tommy Medner.

– Det finns så många stilar. Zydeco som är den svarta versionen av blues och cajun som är den vita. Och så har vi jazz, New Orleans-blues, och country. Alltså det är ju en smältdegel utan dess like, förklarar Calle.

Bandets egen blues har gått igenom perioder av olika influenser och inslag. Även skiftet av musiker har haft en viss påverkan. Det är det som gjort att bandet satt sin egen ton på musiken.

– Vi blandar mycket annan musik i vår egen, i låtar som ibland låter lite rock, ibland lite funkigt, säger Mats.

– Jag tror att det är många som kanske skulle säga att vi inte är ett särpräglat bluesband. Men i mycket annan musik får man inte det här dansanta, svängiga som man lätt kan hitta i bluesen. Det har vi lyckats med tycker jag, tillägger basisten Viktor Johansson.

Men kärleken till det de fem bandmedlemmarna själva definierar som blues lyser alltid igenom.

– Vår egen musik är ju en produkt av oss och den är ju präglad av den här afroamerikanska musiken. Det är ett språk som man måste förstå som påverkar människor så starkt. Med svänget, med tonspråket, säger Calle.

– Man får ut sina känslor på ett så härligt sätt. Jag tycker det är sån ärlig musik. Det kommer från hjärtat, säger Mats.

Fast just bandnamnet, som hängt med i alla år, var egentligen inte menat. (Kanske är det också därför stavningen på bandnamnet varit svårt att greppa, eftersom det stavas olika var man än söker. För dem som undrar är det alltså den lite anglosaxiska särskrivningen Blues Band.) Det var inför bandets första spelning tillsammans som ett namn efterfrågades, och när det inte fanns något agerade arrangören namngivare. Sedan dess har det hängt kvar.

– Hade vi startat om nu så skulle vi inte ha kallat oss för Mönsterås Blues Band. Det skulle vi inte ha kallat oss över huvud taget. Vi har många gånger tänk försöka byta namn men det går inte, då får man ju lägga ner, säger Calle.

– Just namnet har ju placerat oss på ett ställe i musikstilsvärlden, på gott eller ont, säger Peo.

Då är den stora frågan: vad skulle ni ha hetat om ni inte fick namnet Mönsterås Blues Band?

– Engströms orkester!, utbrister Tommy och skrattar.

Även om själva jubileumsdatumet redan passerat, enligt Mats Grönqvists dagboksanteckning, är det den 26 oktober dags för bandet att slå på stort. Då släpper Mönsterås Blues Band sitt 16:e album på vinyl i en begränsad upplaga. Senaste gången bandet släppte ny musik var inför 40-årsjubileet.

– Jag måste säga att det här är nog kronan på verket. Det är ett material som inte är enahanda och det är definitivt inte tråkig blues, utan det är levande låtar med rätt så tuffa texter en del faktiskt. Jag är väldigt nöjd, jag trodde inte jag skulle kunna klara av att göra något så bra om jag ska vara ärlig, säger Calle och tillägger:

– Vi har aldrig varit så bra som vi är nu.

Samma kväll blir det fest på Kalmar Teater. Gammalt vävs ihop med nytt i en show som både blickar tillbaka i bandets historia och repertoar, men även framåt till det som är och det som komma skall. Såklart premiärspelar bandet sin rykande dagsfärska platta live.

Hemligheten bakom att bandet hållit så länge? Att de har roligt, både tillsammans och på scen.

– Det måste ju funka både på det sociala och på det musikaliska. Det är ju den kombinationen som ofta brister, säger Viktor och fortsätter.

– Man kan vara jättebra polare men man funkar inte musikaliskt, eller så kan man vara världens bästa musiker men kan man inte umgås...

– Då spricker ju bandet oftast, fyller Tommy i.

– När allting faller på plats, man spelar jättebra, alla är i rätt feeling, hela bandet mår bra och man har roligt – det är ju som heroin. Det är det man söker hela tiden. Och ju bättre man blir och ju mer man spelar tillsammans desto oftare hamnar man i den goa känslan, säger Viktor.

Men trots ett stundande 50-årsjubileum har Mönsterås Blues Band inga planer på att lägga av. Drömmarna inför framtiden fortsätter.

– Det man skulle kunna tänka sig är att man får ett erkännande lite mer nationellt, säger Tommy.

– Sen hoppas man ju på att en yngre publik hittar oss. Vi ser ju när vi är ute och spelar att många som lyssnar på oss är i vår ålder, men man blir ju jätteglad när man ser unga som kommer på våra konserter, säger Peo och tillägger:

– Och att vi är friska så att vi kan fortsätta spela.