”Fallfrukt” är stor och viktig teater om barns utsatthet
Fallfrukt
Av och med: Monica Wilderoth
Regi: Martin Rosengardten
Scenografi: Julia Herskovits, Praktikant från Stockholms dramatiska högskola
Kostymdesign: Magnus Möllerstedt
Maskdesign: Lena S. Weinar
Ljusdesign: Casper Törneman, Praktikant från Stockholms dramatiska högskola
Ljuddesign: Martin Rosengardten
Skådespelaren Monica Wilderoth fick oss alla att sitta tillsammans längst fram. Så vi skulle komma nära. Jag ska inte dra in er i pjäsen, lovade hon.
Men det var just vad hon gjorde. Inte fysiskt men mentalt, med sin egen gripande monolog om missbruk och utanförskap. Man brukar tala om teaterns osynliga, fjärde vägg, den som vetter mot publiken. Den väggen rev Monica Wilderoth ner redan från början. Ibland gjorde hon det försiktigt, nästan obemärkt. Ibland bankade och slog hon in väggen, allt för att få oss att dra undan de skygglappar de flesta av oss håller oss med för att slippa se det svåra.
”Bilden av den lilla flickan som sitter alldeles stilla på den vita plaststolen hos socialtjänsten”Tina Jeppsson
Men nu kommer vi nära, vi är där tillsammans med den medelålders kvinnan i berättelsen. Hon som tagit sig ur sitt alkoholmissbruk och gjort en klassresa från social misär till en ordnad tillvaro med en tjänst på universitetet. Vi är med när hon får brev från sin mamma efter 33 års tystnad och minnena från det förflutna väller fram. Minnen om svek och utsatthet, misär och förnedring. Det är minnen av en självgod och oförstående läkare, som får representera en otillräcklig psykvård. Monica Wilderoth låter orden forsa fram av frustration och sylvass ironi över absurda behandlingsmetoder.
Men det är minnena från kvinnans barndom som etsar sig fast på näthinnan. Bilden av den lilla flickan som sitter alldeles stilla på den vita plaststolen hos socialtjänsten och hoppas att om hon inte rör sig, om hon bara visar att hon inte ställer till problem, så kommer hennes mamma att sträcka ut handen och ta med henne hem igen. Det gör den alkoholiserade mamman inte.
Naket och osentimentalt vittnar Monica Wilderoth om mammans svek, om tonårsflickans utsatthet och mäns övergrepp. Om skammen och självföraktet som följer med missbruket. Men också om vänners stöd och en talgoxes oväntade hjälp i uppförsbacken mot ett bättre liv.
Med Kalmarbördige Martin Rosengardtens lyhörda och tajta regi i ryggen, växlar Monica Wilderoth skickligt mellan de olika rollgestalterna för att då och då tala direkt till oss i publiken om samhällets missbruk, det av människovärdet. Hon gör det i ett genialt uppbyggt scenrum, upplyst av iskallt ljus från en lucka i taket. Det är kalt, gråvitt och förkrympt, en stark bild av ett samhälle där många människor inte får plats och där klass och kön bestämmer så mycket i ens liv.
Hur många chanser ska en människa få? undrar Monica Wilderoth. Och hur mycket får hon kosta? Svaren, så många och så mycket som det behövs, borde vara givna.
Styrelsen i Riksteatern Hultsfred är värd extra applåder för att de arrangerade föreställningen. Hoppas att många fler riksteaterföreningar gör detsamma framöver.