Matilda Johansson: ”Tack för att ni visade vägen, Ingvar Hägg och Peter Antoine!”
Jag vet inte vad det är med starka karaktärer, men jag fullkomligt älskar dem. Kanske för att de inspirerar mig till att våga vara mig själv. Något som skolan misslyckades med. Eftersom att jag är en introvert person har jag sällan ”tagit för mig” i större sällskap. Och det fick jag veta tidigt var fel. På varenda utvecklingssamtal var det alltid samma harang: ”Du borde räcka upp handen och visa att du kan.”
Ursäkta? För det första är det väl bättre att räcka upp handen om något är oklart, och för det andra ser du väl på skriftliga prov att jag kan. Önskar jag att jag hade sagt. Och samtidigt det här budskapet om att man skulle vara sig själv, hur skenheligt var inte det? Istället borde man fått höra: ”Var du dig själv lilla vän, men håll dig för guds skull inom normens gränser”.
Under skoltiden visste jag tyvärr inte att 30–40 procent av mänskligheten drar åt det introverta hållet. Jag undrade därför länge vad jag skulle kunna bidra med i detta extroverta samhälle. Men så en dag träffade jag Ingvar Hägg, som jag hade betraktat på avstånd under hela min uppväxt. Att gå på stan i Kalmar på 90-talet betydde nämligen nästan alltid att man fick uppleva denne gatumusikant, med allt vad det innebar. Keyboardtrudelutter, kolsvart mustasch, med matchande peruk, och en basker som cherry on top.
Jag följde med min pappa som skulle hjälpa Ingvar Hägg med något i hans hem. Hägg satt i köket och undrade om jag kunde spanska. Ja, sa jag, men ångrade mig snabbt. Han började habla español snabbt som fan, jag förstod inte en tiondel av vad han sa. Sedan brände han av en spansk låt, som han hade knåpat ihop själv.
Efter en stund frågade han, på svenska tack och lov, vad jag skulle bli när jag blev stor och gav mig därefter ett livsråd: ”Militären flicka, satsa på militären. Där har du framtiden”.
Onekligen ett strategiskt bra tips. Jag följde det inte men upplevelsen att få möta honom var helt jävla amazing. När Filip och Fredrik senare besökte honom i programmet ”100 höjdare” insåg jag att i yrket journalist får man träffa intressanta människor.
En av mina första längre intervjuer var med Peter ”Tysken” Antoine. Den burduse fotbollstränaren, som runt millennieskiftet levde rövare i Tipsextra. Han hade inga som helst filter. Jag fick höra hela hans livshistoria samtidigt som han då och då skrek åt mig att äta fler av hans frus nybakade kakor: ”ÄT KAKOR FÖR I HELVETE”.
Häromveckan gick han bort och det gjorde mig ledsen. För det var hemma hos honom som jag insåg att jag hade hamnat rätt.
Hägg och Antoine var i princip varandras motsatser. Hägg den eftertänksamme musikanten och Antoine den frispråkige fotbollsfantasten. Båda djupt fascinerande för att de var så himla mycket sig själva. Det sägs att den populäraste reklam-myten är rebellen. Människor verkar alltså gilla sådana, och därför undrar jag varför man ska sträva efter att passa in. Jag hoppas att skolan är bättre i dag, än för 20 år sedan, på att uppmuntra barns olikheter. Jag önskar att jag hade fått höra att det finns platser för goda lyssnare också.
Tack till polstjärnorna ”Tysken” och Hägg som visade vägen.
