Henrik Eriksson: Henrik Eriksson: ”Ett stort steg till på vägen – men Vikings måste bli bäst när det gäller”

Vi börjar känna igen syndromet.

Det är två raka säsonger där Nybro Vikings har fallerat i slutskedet, när allt ska avgöras. I fjol började det redan i playoff. Då satt Mikael Tisell i ett slitet litet omklädningsrum med förvånad blick efter första matchen mot Nyköping. Fabian Ilestedt hade visserligen fixat en övertidsseger, men spelet var inte alls likt det som hade presterats tidigare under säsongen. Tisell förstod att det där inte skulle räcka långt och även om man överlevde första rundan så tog det slut i nästa mot Hudiksvall.

Ett år senare såg det så mycket bättre ut, ett mer gediget lag, ett bredare lag, ett spetsigare lag, ett bättre lag. Ett lag som gnuggat sönder motståndare över tid, malt ner vad som än stått på andra sidan och gjort det som allra bäst i playoff-spelet. Ett lag med en grupp där det inte behövts sägas så mycket i omklädningsrummet, alla visste vad som krävdes i varje situation, på varje träning, i varje match.

Det laget, som med uppumpat bröst gick in i kvalserien och inledde den med 9–1 mot Mariestad, fallerade. Egentligen bara i 120 minuter, Hudiksvall och Troja borta, och det kan tyckas futtigt under en säsong som varat i 274 dagar.

Men något hände med det där laget och det får inte hända något. Så små marginaler handlar det om. Därför blir Vikings kvar i Hockeyettan. Spelarna själva säger att det plötsligt inte fanns någon geist, att det inte klickade i, att tajmingen försvann, att det är svårt att peka på vad som hände.

Jag tror att det sitter mentalt till stor del, att det låste sig för många igen när pressen och förväntningarna nådde klimax. Vissa lag är som allra bäst när det är vinna eller försvinna, när kniven känns mot strupen, andra faller.

Nybro föll – igen.

Finns det förmildrande omständigheter den här gången?

Ja, kanske.

Jag ramlade över några foton i vårt bildarkiv i veckan, från första träningen efter semestern. Vikings körde fystester i gymmet begav sig sedan till Åkrahäll för coopertest i löpning.

Det var den 30 juli. Men det känns som flera år sedan. Det har förmodligen med situationen världen befinner sig i och att den här säsongen i Hockeyettan, sett ur smittosynpunkt, varit som en lång, neverending, farsartad katastrof.

Då, i slutet av juli, var tanken kring Vikings lagbygge i stort sett helt klar. En förstakedja med Ryker Leer, Adam Persson och Eric Gustafsson skulle kompletteras av en stark andra med Matej Galbavy, Fredrik Strömgren och Sebastian Borg.

Leer fick hemlängtan tidigt, var rädd för coronan och åkte tillbaka till Kanada. Gustafsson fick det inte att stämma, hamnade i fjärdekedjan innan han valde att bryta och åka tillbaka till familjen i Tranås.

Andrakedjans skadefacit har sett ut så här: stora ryggproblem för Galbavy, bruten fot för Strömgren och brutet skenben för Borg. Dessutom så lämnade den amerikanske backen Derian Hamilton (någon som kommer ihåg honom?) efter bara en månad i Nybro.

Vikings har fått bygga om mycket i det här laget. Lägg till tre coronauppehåll under säsong som stört och gjort kommande spelscheman på gränsen till övermäktiga, och det blir ännu svårare att kritisera det Nybro trots allt har gjort.

Sett till målsättningen att cementera platsen som ett topplag i Hockeyettan och ta sig till en kvalserie så har man gjort precis allt det. 2020-2021 var ett stort steg till på vägen – men Vikings måste bli bäst när det gäller.

För laget levererade inte i riktigt i skarpt läge den här gången heller. Det med ett lag, kryddat med finsk spets, som blir svårt att behålla eller värva ihop igen. Känslan är att Vikings var det bästa laget i den här kvalserien och hade sin stora chans nu, en möjlighet som kanske inte kommer tillbaka på många år. För den här versionen av Troja/Ljungby var inget supergäng, ingen kan få mig att säga att det spelare för spelare är bättre än Vikings.

Men den här gången hade de precis alla marginaler med sig.

Som ett lag måste ha.

Men först och främst måste det vara bäst när det gäller.