”När allt är klart med Brexit kan Boris ta en tripp till Högsby”
Odiskutabelt är dock att en biljett till någon av hans julkonserter förmodligen blir årets julklapp. Eller biljetter till båda, om man råkar känna en Lundell-nörd som gärna lägger två kvällar på detta för att kunna anteckna på nagelbanden vilken låtordning han hade respektive kväll och en mängd andra helt orelevanta fakta.
Det finns rätt många som skulle mörda för att få ett dylikt paket av tomten. Ulf Lundell-fans verkar ju vara besatta av att se så många spelningar som möjligt av denne artist och därefter göra listor på allt från vilken låt som var bäst till vilken färg han hade på strumporna.
Det finns folk (läs män) som säger sig ha besökt varenda en av hans spelningar sedan 1960-talet. Dålig fantasi, kan man tycka. Kanske är det dags att öppna upp för någon mer artist, men vad vet jag. Jag själv är ju besatt av TV-programmet ”Barnmorskan i East End, till exempel, och har sett varenda avsnitt. Lika nördigt det, nästan.
Själv har jag inte brytt mig om Lundell rent musikaliskt sedan han gjorde den där låten där han sjunger om Norrköping. Den har vi haft mycket nytta av i vår familj. Varenda gång vi passerat denna stad har jag vrålat ”Du-kanske-tycker-Norrköping-det-är-en-jävla -stad? Då-har-du -inte-gått-på-stadens-södra-promenad!”, samtidigt som de stackars barn som befinner sig i bilen skriker i panik att de hört detta 1000 gånger och inte vill höra det en gång till. Ungefär som när Lundell ljuger om att han gjort sin sista spelning, typ.
Själv brukar jag alltid undra om jag sjunger rätt. Är det verkligen ”stadens södra promenad”? Det kanske är ”norra”? Spelar ingen roll, det är roligt att plåga barnen med detta i alla fall.
Jag och några väninnor brukar gotta oss i att vi lyckats undvika att se Lundells konserter i hela våra - numera ganska - långa liv, vilket känns så skönt som motvikt till Lundellknarkande vita medelålders män. Ända tills jag kom på att det är en livslögn.
Jag HAR ju faktiskt varit på en konsert med Uffe, även om jag inte tittade på framträdandet utan gick och åt korv i stället. Det var i Oskarshamn för några somrar sedan, rätt många tror jag, där Lundell spelade på evenemanget Latitud. En väninna hade av någon anledning fått fribiljetter och i stället för att sitta och dricka kaffe på sommarstugan tog vi bilen till storstaden Oskarshamn för att se lite folk (inte Lundell).
Och det fick vi verkligen göra. Se folk alltså. Mest såg vi ryggarna på dem eftersom vi stod och åt korv ganska långt bak, men det var ändå trevligt som om växling till det relativt ödelagda sommarstugeområde vi lämnat för en stund.
Ulf Lundell vet jag inte om vi såg alls, och i så fall var det på så långt håll att det hade kunnat vara vilken scentekniker som helst som hoppade omkring däruppe i strålkastarskenet.
Någon man däremot ser var och varannan dag just nu är Storbritanniens premiärminister Boris Johnson. Gudskelov inte på någon scen med en gitarr, utan au naturel i TV och tidningar.
Jag är visserligen inte först på bollen, men kan någon förklara hur karln tänker när han står framför spegeln på morgnarna? (Möjligen ”Det var länge sen jag såg min kam, men skit samma”).
En kvinna med motsvarande frisyr hade inte ens fått jobb som städerska i brittiska underhuset, tro mig.
Men det finns en lösning. När allt är klart med Brexit kan Boris i lugn och ro ta en tripp till Högsby. I denna kommun med cirka 6 000 invånare finns sex frisersalonger bara längs Storgatan. Ett presentkort till någon av dem vore årets julklapp
- för premiärminstern åtminstone.
