Han fortsätter att trotsa cancern i sitt uppdaterade liv 3.0

Peter Lendrop har anledning att fira. För någon vecka sedan belönades han för sina 31,5 år i rikets tjänst inom Försvarsmakten.

Och det toppade han med att springa 231 varv, motsvarande åtta mil, i ultraloppet i Personliga rekordens tävling (Sveriges längsta julbord ) i Växjö.

Med detta och ett i höstas fullföljt Stockholm maraton på sin rätta plats – med minst en guinness efter målgång – kan 53-åringen från Nättraby sätta bock på de träningsmål han satt upp för det här året. Inte på samma tider som innan cancern slog till sommaren 2019, men efter de förutsättningar som är nu. Med den kroniska sjukdomen i strama tyglar och en kampvilja utöver det vanliga.

–Jag har tagit flera steg framåt och är inte färdig på långa vägar ännu, men jag ska inte gnälla. Och kan jag inspirera någon annan att inte ge upp, då är allt värt det, säger han.

I Peters uppdaterade version av livet 3.0 har han liksom börjat om på noll och då är ju alla måltider nya rekord. Och så kommer det även att vara för nästa års Ironman i Kalmar, där han deltar för sjunde gången.

– Vi ska även göra Kustjagaren, en kompis och jag.

Alternativet att han skulle ha gett upp efter att läkarna konstaterat myelom, en obotlig cancersjukdom i benmärgen med tuffa behandlingar och en stamcellstransplantation som följd, fanns aldrig. Ej heller efter bakslaget för ett år sedan, då han drabbades av djupa ventromboser och fick tillbringa julen på IVA eller när hans pacemakeroperation misslyckades några månader senare.

– Det är många som gnäller när de fyller år för att de känner sig gamla. Men det gör inte jag. För mig är alternativet att inte få fylla år ganska kass.

–Jag har världens bästa arbetsgivare och jag trivs på mitt jobb. Jag njuter fult ut av att kunna jobba, jag vet ju att jag inte kommer att gå i pension när jag är lika gammal som alla andra. Det är ju ingen fråga om cancern kommer tillbaka utan när.

Den här julen tänker Peter Lendrop fira som sig bör, i Skåne, på skånska och med hela familjen. Och då inte minst med sin bror som bor i Tyskland och som han inte träffar så ofta.

– Det är ju det som är det viktigaste, att få umgås.

Om de har någon speciell jultradition?

– Nä, det tror jag inte. Fast på lillejulafton äter vi alltid pizza och klär granen. Det gäller ju att spara sig lite inför julmaten.