Eva Bergquist Andersson: Eva Bergquist Andersson: ”Trovärdigheten sitter inte i håret, försöker jag inbilla mig”
Han brukar faktiskt inte få godsaker direkt från köksbordet även om han dagligen verkar få nytt hopp om att det plötsligt ska hända. En annan orsak till att han inte kommer att få en godbit är att man inte ser vad som är fram och bak på honom längre eftersom han, liksom sin matte, har drabbats av vad som i vardagligt tal kallas coronafrissa.
Han är så långhårig att jag skulle kunna ta fel på honom och en gammaldags hederlig skurmopp. I normala fall hade han varit vårklippt för länge sedan, men i dessa tider har jag dragit ut på det tills gränsen är nådd, vilket innebär för ungefär fem veckor sedan.
Just den här hundrasen fäller inte hår, står det i beskrivningarna, men nu är han så vildvuxen att underhåret börjar lossna i form av bomullsliknande tussar. Dessa pryder nu bland annat mina golv och har visat sig vara extremt svåra att få loss även om man kör dammsugaren på högsta uppsugningsförmåga eller vad det heter. Jag gör dagliga försök att få bort det värsta, men det kommer nya tussar efter fem minuter.
Jag kan tänka mig att hans frisör, för han har en sådan, kommer att sucka mycket tungt när jag kommer dit med honom för att hon ska ansa bort kubikmeter av lång päls.Tid är beställd men den dröjer ett par veckor eftersom det tydligen finns fler som väntat in i det längsta med att vårklippa sina fyrfota vänner.
Det är dock inget mot min egen coronafrisyr som för länge sedan passerat alla gränser man kan tänka sig. Både Boris Johnson och Anders Ankan Johansson ser välfriserade ut jämfört med mig och jag har inte ens beställt någon tid, eftersom jag tänker vänta tills jag är vaccinerad. ”Man ska inte utmana ödet”, som en väninnas åldrande fader brukar säga och jag håller med.
Visserligen är min frisör troligen helt ofarlig att besöka i coronatider, eftersom hon i princip är helt inplastad i allt från visir till handskar och dessutom erbjuder tider då det bara är en kund i salongen, men som den lätt hypokondriska person jag är, avvaktar jag och tänker så göra tills jag fått mina två stick i armen.
Såg i en tidning att även oraklet Agnes Wold verkar ha samma inställning; hennes vanligen chica korta klippning har förvandlats till en frisyr som vanligen bärs av afghanhundar. Denna läkare och professor i klinisk bakteriologi blev för en månad framröstad till Årets Kvinna i en kvällstidning trots sina grå hårtestar och det känns mycket befriande. Trovärdigheten sitter inte i håret, försöker jag inbilla mig.
Men när vaccinet kommit och allt börjar lugna ner sig kommer jag att unna mig ett besök med extra allt hos frissan. Kosta vad det kosta vill, tänker jag och surfar in på min banks hemsida för att se hur mycket pengar jag sparat på att inte klippa vare sig mig eller hunden, inte ha rest på ett år, inte shoppat loss i något köpcentrum, inte köpt gymkort och inte flängt runt på caféer, restauranger och konserter.
Döm om min förvåning när jag konstaterar att jag inte har mer pengar än ett vanligt år på kontot.Var är den förmodade förmögenheten?
Jag reser mig upp och vadar i tussar av hundhår mot kylskåpet för att lägga in salamin. Då inser jag vart kosingen tagit vägen.
De har gått till kontot för dammsugarpåsar.
