Sussie Eriksson är 56 år. För ett tag sedan insåg hon att hon i år kan fira 50 år som artist.

– Jag kom på det när jag läste en artikel om Lasse Berghagen nyligen, om att han firar 55 år som artist. Och jag insåg då att jag minsann firar 50 år. Det är helt galet.

Under de 50 åren har Sussie Eriksson sällan varit utan jobb. Som alla frilansare har hon ibland ”varit mellan två jobb” och levt på snabbmakaroner och ris. Men mestadels har det rullat på i hög fart.

– Jag har haft en jäkla tur, hittat saker och personer som passat mig. Rätt plats och rätt tillfälle.

När Sussie Eriksson är sex år jobbar hon alltså som skådespelare. Hon växer upp i Stockholm men hennes föräldrar driver Ludvikarevyn och där gör hon scendebut som treåring och älskar det. Från att hon är sex år medverkar hon ofta i Radioteaterns pjäser. På mellanstadiet börjar hon göra tv. Hon gör novellfilmer och spelar mot Birgitta Andersson i barnprogrammet Från A till Ö. Efter skoldagarna hoppar hon ofta in i en väntande taxi som kör henne till radio- och tv-huset på Gärdet.

– Kompisarna var avundsjuka minns jag. Jag höll igång med skådespeleriet under hela skolgången. Min mamma brukade skryta om att jag var självförsörjande, säger Sussie Eriksson med ett skratt.

Hon går med i den lokala teaterföreningen i Solna. Gymnasiet ser hon bara som en transportsträcka.

– Det var ju solklart för mig att jag skulle gå teaterskola. Jag skulle först gå på en förberedande teaterskola och sen söka till Scenskolan.

Efter gymnasiet börjar hon en förberedande teaterlinje på Kulturama i Stockholm. Men väl där ska hon snart byta spår.

– Jag satt och fikade på skolan en dag och hörde att de sjöng i ett rum. Då fick jag veta att det fanns en musikallinje. Det hade jag helt missat. Jag hoppade på musikallinjen och insåg att Scenskolan inte var min grej. Jag måste få sjunga och showa.

Och det har Sussie Eriksson gjort i princip konstant sedan dess.

Men även om hon aldrig tvivlat på om hon valt rätt bana i livet kom det en period då hon tvingades ta en paus.

– Det var när jag fick en roll i Les Misérables. Min första stora musikal. Jag var så glad att jag gick sönder. Jag fick panikångest.

Sussie Eriksson drabbades av panikångestattacker när hon skulle gå på scenen. Hon förstod då inte var det var.

– Då fanns inte begreppet panikångest och det var så otäckt att inte förstå vad som hände med mig. Det var en kamp för mig varenda kväll och det höll i sig i två år. Det överskuggade tyvärr de två åren.

Men så läste hon en artikel där en läkare förklarade vad panikångest är och i samma veva fick hon polyper på sina stämband. Det blev operation och hon blev sjukskriven ett par månader.

– Den där vilan, att få koppla bort, den helade mig. Jag flyttade upp till mina föräldrar som bodde i Dalarna då och lärde mig hantera rädslan. Det låg där och skvalpade några år därefter men jag blev inte lika rädd.

Hon berättar också att hennes första professionella jobb, med tjejtrion Crème Fraiche som både backade upp artister som Siw Malmqvist och Bosse Parnevik och gjorde sina egna shower, hjälpt henne mycket genom åren.

– Vi jobbade flera dagar i veckan med shower i alla möjliga sammanhang. Det var väldigt mycket konferenser, vi kunde uppträda för 30 män i kostym som inte alls kanske tyckte att det skulle bli kul. Jag lärde mig ta en publik, att vara orädd. Ibland når man inte en publik och jag lärde mig att inte ta det personligt.

När hon fick jobbet i Les Misérables hoppade Sussie Eriksson av Crème Fraiche. Sedan dess har hon varvat musikalroller med shower, tv och film. Hon blev känd för en bredare publik i tv-serien c/o Segemyhr där hon spelade tillsammans med Johan Ulveson.

– Det är så roligt att göra att tv och film just för att det är något annat. Det handlar om att hitta den energin där och då. Man behöver en lyssnande och inkännande regissör, som vet var energinivån ska ligga.

Andra milstolpar i hennes karriär är den långlivade krogshowen R.E.A. (Roligt. Elakt. Aktuellt.), som spelades på Börsen i Stockholm och åkte ut på turnéer under åren 2001-2013, och Mamma Mia!-musikalerna. Mamma Mia! The Party! spelas fortfarande på Tyrol i Stockholm. Under försommaren avverkades den 700:e föreställningen.

– Det är så skoj. Jag kan fortsätta hur länge som helst, så länge de vill ha mig. Jag får ibland frågan om jag inte blir trött på Mamma Mia! men det blir jag inte. Jag får nya impulser varje kväll. Konceptet med att vi uppträder bland publiken gör det så lätt att få energin.

En levande publik blir det också i sommar då hon återvänder till Kalmar och Krusenstiernska teatern. Det var förra sommaren som hon ställde sig på utomhusscenen i Krusenstiernska för första gången. Hon spelade kokerskan Gittan i farsen Dubbeltrubbel mot bland andra Thomas Petersson, Johan Petersson, Anna Rydell och Martin Rydell.

I sommar spelar hon i farsen Trassel och de flesta i ensemblen är gamla vänner.

– Det är ett underbart gäng, Jag har spelat med de flesta tidigare så det är fantastiskt vilket lyxgäng man hamnat i. Jag har inte spelat tillsammans med Robert sedan i början av 90-talet så det ska bli jättespännande. Jag är så imponerad av honom, han är en briljant komiker som tar hand om varje situation.

Erfarenheterna från förra året gör henne ännu mer laddad för sommaren i Kalmar.

– Jag kände mig så välkommen. Krusenstiernska är en fantastisk plats att få spela teater på och jag hade en väldigt rolig roll. Kalmar är dessutom en urmysig stad. Jag har bara passerat Kalmar tidigare. Öland har jag varit desto mer på. Min syster bor i Byxelkrok på somrarna.

Att spela fars tilltalar Sussie Eriksson.

– Jag är ju uppvuxen i revytraditionen och jag spelade min första fars 1996-1997. Jag säger som Edvard af Sillén - en bra fars är som ett musikstycke. När det sitter så svänger det. Tajmingen är så viktig i fars. När du slår igen en dörr ska något annat hända direkt.

I Trassel spelar hon partisekreteraren Lena Stjernström som ska ha ett hemligt möte med försvarsministern.

– Hon ska ha en liten affär och hon är fullt medveten om vad hon ska ge sig in i. Det är ingen bimbotyp. Hon är en vettig person som befinner sig i en absurd situation.

Vissa roller är lättare att gå in i än andra, säger hon. Men alla kommer henne nära.

– Det blir från mig själv jag plockar. Alla mina roller är släkt med mig.