Som den här torsdagskvällen på den småländska ostkusten.

IK Oskarshamn kom från 0–12 i Karlstad. Veckan har bara handlat om en sak: Hur skulle Håkan Åhlunds gäng reagera på kölhalningarnas mamma?

Dessutom med Frölunda – svenska mästarna, en av de starkaste trupperna vi sett i SHL på många år – som motståndare.

Var 054-massakern i lördags en anomali eller början på en Golgatavandring tillbaka till allsvenskan?

Det började dessutom illa. Inför ögonen på 3 118 personer, inklusive assisterande förbundskaptenen Markus Åkerblom, dansade Joel Lundqvist – så mycket 37-åringar nu dansar – sig mellan Jesper Dahlroth och Filiph Sveningsson och lirkade in 1–0 med en hand efter bara ett par minuter.

Frölunda bombade på. Patric Carlsson prickade ribban, Max Friberg brände friläge.

Herrejösses. Efter fem minuter tänkte jag: ”IKO ska vara glada om det stannar vid 12–0 i kväll”.

Sedan hände något. IK Oskarshamn gaskade kollektivt upp sig. Tog fajter, kamper, visade kyla, spelade sig ur situationer. Tog Frölunda lite på sängen.

Första halvan av andra dominerade faktiskt IKO spelet med en slags hemgjord, kontrollerad hullerombullerhockey.

Tyler Kelleher brände en straff. IKO skapade chanser och visade självförtroende.

Så pass att Frölundacoachen Roger Rönnberg kände sig tvingad att ta timeout. Men i stället för en IKO-kvittering rullade Frölunda upp för 2–0. Lennström till Lasch till Hjalmarsson – pang.

Med 13 sekunder kvar av andra fick, med betoning på fick, IKO en biljett in. Karl Stollery passade fel, Filip Sveningsson skickade in 1–2. Ett viktigt mål för IKO som inte gjort mål på fem perioder, ett viktigt mål för Sveningsson som inte gjort mål på hela säsongen.

I tredje gav IKO det verkligen en chans. Joakim Thelin fick ett friläge från egen blå, men kändes totalt självförtroendelös när han flippade pucken i magen på Frölundakeepern Niklas Rubin.

Känslan var IKO-kvittering, verkligheten hette Ryan Lasch.

Fem minuter in i tredje pillade amerikanen in 3–1. När Nichlas Hardt sedan drog på sig ett matchstraff så var poängchansen borta.

Frölunda vann på sin sylvassa spets, IKO förlorade på sin impotenta trubbighet. Men poängen var faktiskt ganska så oväsentliga i den här matchen. En ny jättesmäll hade kunnat sätta spår för hela säsongen.

Nu lämnade IKO matchen utan poäng, med fem raka förluster i ryggsäcken, med tydlig riktning mot botten av tabellen – men ändå med insikten att de kan spela jämnt med Sveriges bästa hockeylag (jodå), med någorlunda upprättad heder och med vetskapen att 0–12-helvetet trots allt nog var ett undantag.

Det var viktigare än poängen den här kvällen.