Christian Gustafsson: ”Alsenfelt-nyheten – precis vad den här kantstötta klubben och stukade staden behövde”
Inom politiken brukar man prata om att en bra nyhet kan täcka upp för en dålig. Om nån lallare trampat i klaveret, kan man alltid komma dragandes med en stor och flådig satsning på någon Europaväg, så har klavertrampet snart glömts bort.
Det har varit en säsong som präglats av dassiga bulletiner och svarta rubriker. Kaptensbyte, trotjänare i frysbox, fyra spelare har fått lämna, fyra har tillkommit. Miljonerna har rullat, hittills till ingen nytta. Det har varit krismöten, skifte av spelsystem, 1–9 mot Växjö, 1–10 mot HV71 och laget har i princip varit klart för dystopiskt kval sedan långt före jul.
Supportrarna är ilskna så till den milda grad att Ferdinand, just efter att han satt sig på den där humlan, framstår som en valiumproppad filbunke i jämförelse.
Dessutom stod klubben utan sportchef för nästa säsong, sedan det blev klart att Thomas Fröberg lämnar.
Jag skriver stod.
• • •
Min största oro kring IK Oskarshamn är, som jag skrivit tidigare, inte huruvida laget spelar i SHL eller Hockeyallsvenskan till hösten.
Min farhåga är snarare att IKO-skeppet lämnas styrsellöst vind för våg om det kantrar ur SHL. Då kan det gå åt skogen geschwint.
Hockeykulturen i Oskarshamn är extremt stark. Rätt skött är jag övertygad att klubben kommer stå sig stark och ladan kommer fyllas, även om det skulle bli spel i Hockeyallsvenskan. Ekonomin är god och supporterskaran har växt explosionsartat under SHL-åren.
IK har gått från att vara stadens stora lag till att vara hela bygdens lag.
Därför: Rekryteringen av Oscar Alsenfelt kommer sannerligen i grevens tid och skänker åtminstone någon form av framtidstro.
Han kommer vara sportchef oavsett serie. Han kommer vara det till 2027.
Faktum som breder ut en varm filt av trygghet.
Det finns plötsligt någon att hålla sig i, någon som kommer vara här vad som än händer, när vi kommer ut där på andra sidan påsk.
Oscar Alsenfelt är den bra nyheten, som lite får folk att glömma alla de dåliga.
• • •
Alsenfelts spelarkarriär var på absolut toppnivå nationellt. Tre Kronor. Årets målvakt i Sverige 2016/17.
Däremot har han ingen erfarenhet av sportchefsjobb på klubblagsnivå.
Jag tycker det är av mindre intresse, faktiskt.
Ett tag trodde jag att klubben – som blivit sluten och otransparent – tappat sin identitet, sitt id, men den här rekryteringen visar att punkigheten ligger latent i blodet.
Oscar Alsenfelt är vad jag skulle kalla ett ”IKO-namn”, att lägga till raden av mer eller mindre okonventionella rekryteringar som: Tommy Salo, division 1-duon Fredrik Söderström och Roger Jönsson, Björn Hellkvist som hämtades från kylan i danska ligan, oprövade Per Kenttä från Haparanda, Daniel Stolt från division 1, kontroversielle Håkan Åhlund som just hade fått sparken, näst intill okände Thomas Fröberg och Martin Filander, som ju faktiskt kom från ett jobb som assisterande tränare.
Nu tar man alltså in Oscar Alsenfelt lite i samma anda.
En sportchef som aldrig varit sportchef.
IK-punken lever.
• • •
En kort snabbutvikning om beskedet att IKO inte sparkar tränare.
Att inte göra något är också att göra något.
Det är också avsevärt modigare. Den enkla utvägen hade varit att ta bort en eller flera tränare, då hade man gått opinionen till mötes. Nu väljer man – mitt i stormens öga – att ge tränarkvartetten fullt förtroende.
Som sagt: modigt.
• • •
Jag tror verkligen inte man ska stirra sig blind på oerfarenheten. Oscar Alsenfelt kommer med andra upplevelser och lärdomar. Som en lång spelarkarriär och alla kontakter det medfört. Som engagemang i spelarfacket Sico, där han lärt känna agenter på löpande band. Som ett jobb på SDHL med nära samarbete med SHL och Hockeyallsvenskan. Han kan korridorerna.
Och som självförtroende, ett huvud på skaft och att han i många år, som han säger, förberett sig på att en dag kliva in i branschen på allvar. Det är inget slumpartat beslut.
Så oerfarenstämpeln, den beror på hur man ser det.
Det som gör Oscar Alsenfelt fascinerande är personen och personligheten.
Nu har jag inte suttit ner med honom och gjort pretentiösa personlighetstester och digra djupintervjuer, men vi kan nog slå fast att han är tämligen långt från den gängse hockeyspelarprototypen.
Parallellt med hockeykarriären har han pluggat ihop ett par hundra högskolepoäng inom ekonomi, ledarskap, ishockeyns plats i samhället och sports management, bland annat på Linnéuniversitetet och Johan Cruyff Institute i Barcelona.
Det säger inte allt, men mycket.
”Det var något jag bestämde mig tidigt för att jag ville göra, utbilda mig och vara väl förberedd för ett liv utanför spelarkarriären”.
En hållning som vittnar om något.
När jag språkade med honom en bra stund vid lunchtid på onsdagen pratade han om värdet av att förstå och respektera en stad och dess kultur. Vikten av att bo på orten. Han sa exakt de saker alla vill höra. Som att han att han tillbringat 15 somrar i Oskarshamn, att IK är en unik förening, att han tar med sig familjen och flyttar hit, att det är ett hedersamt uppdrag, att klubben och deras supportrar imponerat på honom länge och så vidare.
På en medial rådgivar-skala var första dagen på jobbet femstjärnig.
Jag tror knappt jag läst en enda negativ kommentar om rekryteringen, vare sig i Oskarshamn eller ute i hockey-Sverige. Det betyder inte så mycket i det långa loppet, men det är slugt att skapa sig en smekmånad.
Eller åtminstone smekvecka...
• • •
Hur som helst. Det här var precis den kick, den defibrillation, den nystart som den här stukade staden och kantstötta klubben behövde.
Efter ett halvår av mer eller mindre misär, fick plötsligt både folk, fä och förening någon att hålla i handen. Hux flux vädras vårluft. Folk börjar tro på saker och se en framtid.
En tro som borde sippra in även i omklädningsrummet.
Konkluderat? Jag är försiktigt förtjust.
Man ska inte tro att man räddar något SHL-kontrakt bara för att man anställer en sportchef.
Men med tanke på fritt fall-läget IK Oskarshamn befunnit sig i, så skulle jag säga att chansen att hänga kvar faktiskt ökade en smula den här kylslagna februaridagen.
