Därför lämnade Simon Després IKO: ”Trodde karriären var slut”

Simon Després brister ut i skratt över den knastriga Whatsapp-linjen. De sista veckorna har varit lite konstiga, medger han själv. Nu sitter han i Berlin med ett färskt kontrakt med DEL-laget Eisbären Berlin.

Barometern-OT har vid upprepade tillfällen frågat Després om en intervju, men han har avböjt vid samtliga tillfällen. Nu är han redo att prata – och berätta om det märkliga året.

– Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag har sagt nej till mycket media i Québec också. Men det har absolut inte handlat om att jag inte vill prata med er, jag visste inte vad jag skulle säga bara. Det har varit ett sådant konstigt år, inleder Després.

– Hur det senaste året har varit? Det är svårt att prata om ett helt år på det sättet. Något sådant här händer väl kanske en gång på 100 år. Jag åkte hem till Kanada, träffade familjen, bodde i skogen ett tag. Sedan började jag träna som vanligt i juni, gick på is och…

Vänta nu. Har du bott i skogen?

– Haha, alltså jag köpte en bit mark, ungefär 9 000 kvadratmeter, cirka en timme från Montreal. När du kört en bit på vägen finns det inga städer. Jag tillbringade en hel del tid där, hängde mycket i naturen och levde väl inte ett pandemiliv på det sättet. Jag hade det bra och har lyckligtvis kunnat göra ett par bra investeringar som inte blivit så mycket påverkade under det här året. Sedan hade jag möjligheten att gå ett år utan lön och det är jag så klart tacksam för.

Men vad gjorde du i skogen?

– Jag bodde i en stuga och sedan har jag fått en ny passion: Ta hand om hästar. Jag har ridit barbacka till exempel. Min tjej har alltid hållit på med hästar och nu har vi importerat en häst från Polen och en från Tyskland.

Så, i stället för en traditionell träning tillsammans med NHL-spelare på hemmaplan, hamnade Després uppe i den kanadensiska vildmarken.

– Det finns björnar, älgar, prärievargar och sköldpaddor. Deras natursystem är ganska häftigt. Sedan var det ganska ”independent”. Jag har eget vatten och så där. Det är väl fem år sedan jag köpte det för 300 000 kanadensiska dollar och nu är det värt ungefär en miljon dollar. Det är nästan en stöld, haha. Det är cirka 1,8 kilometer långt och man kan enkelt gå vilse, skrattar Després.

Men det fanns också något annat som gjorde att 29-åringen drog sig undan från omvärlden. Hans hockeyframtid var oviss – och det fanns långt gångna planer på att avsluta hockeykarriären.

– Jag sa till min agent att det var slut två gånger. Men det är inte första gången jag har gjort det. Första gången var nog när jag var 24 år. Du vet, det är mycket energi, tankar och press. Nu trodde jag att det var slut, men telefonen fortsatte ringa och det är en grym upplevelse att få spela hockey i Europa.

Har det varit jobbigt?

– Ärligt talat: Mentalt har det varit jobbigt och nu spelar jag varje match som om det vore min sista. Livet är skört ibland. Hockey är en fysisk sport och i slutet av förra säsongen var jag sliten. Men jag kör mycket yoga, healing – och det som inte dödar dig gör dig starkare.

Under förra hösten var du en av SHL:s bästa spelare. Sedan tog du en paus efter jul. Vad hände?

– Det var en situation som laget inte ville prata om i media. Det var personliga saker och i dag är det bra. Jag kom tillbaka, sedan blev jag skadad. Jag vill helst inte kommentera något om det – men vill verkligen påtala att jag älskade min tid i Oskarshamn. Organisationen och laget var fantastiskt och jag lärde mig enormt mycket.

Var det aktuellt att stanna i IK Oskarshamn?

– Well… Vi hade diskussioner om det. Det var ungefär i samma veva som Tyler (Kelleher) skrev nytt kontrakt. Jag var smickrad, men ville vänta och se. Sedan gick det inte så bra som vi trodde, pandemin kom och Oskarshamn tog beslutet att inte förlänga med mig. Det respekterar jag. Jag har sett lite matcher och hoppas verkligen att de går till slutspel.

Det gick en hel del rykten om att andra SHL-klubbar tittade på dig. Fanns det någon sanning i det?

– Jag hörde från min agent att Växjö tittade på mig. Men sedan hörde jag inget mer. Det var många spelare utan kontrakt och sedan var allting nedstängt.

I dagens IKO-upplaga känner han en del spelare från förra året, men han är också nära vän med Philip Samuelsson, som han tidigare spelat med i Pittsburgh Penguins.

– Jag pratar en del med honom. Vi draftades samtidigt och var backpartners. ”GM” (Thomas Fröberg) frågade om honom när han blev sajnad. Sedan känner jag Andrew O'Brien också. Hans familj tog hand om mig under ett par veckor när jag var liten. Det var en liten pojk då, men nu är han enorm. Hans pappa är extremt lång också. Vad är det man säger? Äpplet faller inte långt från trädet.

Hur kommer det sig att det till slut blev spel i Tyskland?

– Jag tackade nej till en del erbjudanden. Men sedan kände jag att jag verkligen ville spela och när Eisbären Berlin ringde sa jag ja nästan med en gång. Jag har bronkit och är i en riskgrupp, men har tagit hand om mig själv, druckit mycket ingefära och bestämde mig till slut för att jag vill vara en del av ett lag igen. Det här är något som passar mig väldigt bra. Jag spelar inte hockey för pengar, utan för att jag älskar sporten.

Tack för att du tog dig tid, Simon. Vill du säga något mer innan vi lägger på?

– Jag kanske redan har sagt för mycket.