I september kastade sig Nadja Ericson, 22, ut i det okända. Då flyttade hon till ön Qeqertaq på Grönlands västkust för att arbeta i en fiskfabrik.

Ön har knappt 120 invånare och bostäderna saknar rinnande vatten och avlopp, det finns inga bilar eller asfalterade vägar och under vinterhalvåret är helikopter det enda transportmedlet till och från ön.

Byggnaderna på Qeqertaq värms upp med diesel- eller oljeeldade värmepannor. Förutom bostadshus finns en matbutik, en kyrka, en skola och ett församlingshem. Närmaste stad är Ilulissat som, när det går båtar, tar cirka tre timmar att ta sig till.

– Det var väldigt annorlunda från hur jag är van vid att leva. Själva livsstilen på en isolerad ö är annorlunda. Man inser att det finns väldigt många saker som man tar för givet här hemma, berättar Nadja Ericson, som kom hem till Balebo för två veckor sedan.

Arbetsuppgifterna i fiskfabriken bestod av att väga, packa och rensa fisk. En arbetsvecka sträckte sig över sex dagar – endast lördagen var ledig.

– Jobbet var väldigt fysiskt påfrestande och vissa perioder var jag väldigt trött i kroppen för vi jobbade långa dagar. Samtidigt kunde man vila huvudet eftersom det inte var så psykiskt krävande. Men ja, jag har i alla fall blivit betydligt starkare – men i början var det tungt, säger Nadja Ericson och skrattar.

Nadja Ericson bodde tillsammans med två andra svenskar och en finländare. Alla i kvartetten hade hittat till Qeqertaq via det nordiska arbetsmarknadsprogrammet Nordjobb.

– Det är klart man kommer nära varandra när man bor och jobbar tillsammans, men ibland var det också ganska påfrestande.

Trots hårt arbete och få bekvämligheter beskriver Nadja Ericson tiden på Qeqertaq som givande och intressant. Återkommande norrsken, valsafari och isbad i alla ära, det som betydde mest för Nadja var att skapa relationer till den inhemska befolkningen och få en inblick i deras liv.

– Att komma nära de grönländska kollegorna var väl det som betydde mest för mig. Till en början var det ganska svårt för kommunikationen fungerade sådär. De flesta kan lite danska och några ord engelska men vissa talar bara grönländska. Då fick vi hitta egna sätt att kommunicera på. Det är häftigt hur man kan lära känna någon utan att ha ett gemensamt språk, säger Nadja Ericson.

Hon beskriver ett tajt samhälle där de boende hjälper varandra och lever ”med naturen”. Invånarnas liv kretsar kring jakt och fiske och vädret styr mycket av planeringen.

– Det fanns inte så mycket annat att göra mer än att vara ute i naturen och i dag är ju det en annorlunda livsstil. Man kommer närmare varandra på ett slags sätt. Man märkte att alla ställer upp om det är någonting. Om någon fyller år är hela ön bjuden, säger Nadja och skrattar.

Under tiden som Nadja bodde på Qeqertaq inträffade en tragisk händelse som kom att visa hur nära öns invånare står varandra. Under en fisketur miste tre fiskare livet. En av dem bodde på Qeqertaq. När hoppet om att hitta honom vid liv var borta anordnades en minnesstund vid familjens hus.

– Hela ön slöt upp. Även om det var en sorglig händelse i sig var det en väldigt fin gest. Man märkte hur nära de står varandra och att de ställer upp för varandra.

På vägen hem till Sverige mellanlandade Nadja Ericson i Grönlands huvudstad Nuuk som har nästan 20 000 invånare. Trots att hon bara varit borta i tre månader var det en liten chock att komma till en ”storstad”.

– Jag hade typ glömt bort hur man beter sig i trafiken, säger Nadja Ericson och skrattar.

– Att komma till Nuuk var en blandning av frihetskänsla och en saknad där man ville tillbaka till lugnet på ön. Det blev väldigt stora kontraster. Jag kan bara tänka mig hur det är för de som bor och är uppväxta på ön.

För två veckor sedan kom Nadja Ericson hem till föräldrahemmet i Balebo strax norr om Nybro.

– Då kände jag att jag var ganska nöjd med den lilla ön. Det är klart att det var jobbigt att säga hej då till dem man har lärt känna, men det finns mycket annat jag vill göra.

Och nästa äventyr dröjer inte länge. Den 6 januari flyttar Nadja Ericson till Wien där hon tidigare har bott. I den österrikiska huvudstaden slipper hon att rensa fisk men går å andra sidan miste om norrsken.

– Jag ser fram emot att komma tillbaka, träffa kompisarna och spela innebandy igen (Nadja tillhör Wiener Floorball Verein). De har tjatat på mig, säger hon och skrattar.