Jordbroporten byggdes för margarinpengar

Båda har på senare år renoverats för miljoner, Västerport för att öppnas medan Kavaljeren stängs för biltrafik efter förbättringen. Det senare kan upplevas märkligt. Kavaljeren har sedan 1600-talet varit inkörsporten från hamnen och borde kunna fortsätta vara det.

Jordbrovalvet har förstås inte så fin historia. Den byggdes 1931 för margarinpengar. Det var en donation från Ragnar L Jeansson, Puttlas kallad, som drev margarinfabriken i hamnen. Gåvan blev en pratgrej på stan som uppmärksammades med en kuplett i nyårsrevy. Främsta anledningen var att donatorn först berättade om sin gåva men senare ändrade sig och ville vara anonym. Pengarna var hur som helst mycket välkomna. Den eländiga bron över Kaggensgatan kunde ersättas.

Fram till i mitten av 1880-talet fanns ett rejält stenvalv över gatan. Det var dock ganska lågt och smalt och hindrade den ökande trafiken. Valvet revs och ersattes av några järnvägsräls på vilka låg sylar så tätt att man kunde gå mellan de båda fästena. Det var inget arkitektoniskt mästerverk. När nya porten blev klar fanns fortfarande den så kallade värmestugan kvar. Den låg till höger sett från hamnen. Stugan som mest besöktes av sjöfolk och hamnarbetare var känd för mycket god mat. Till vänster var kvar en förrådsbyggnad på tomten där gasverket hade legat.

Varken Jordbroporten eller Kavaljeren är öppen för biltrafik. I nyrenoverade Kavaljerens fall kan det kännas lite märkligt. Den har sedan 1600-talet varit inkörsporten. Som det nu är kan bilister med svårighet ta sig in till Kvarnholmens centrum från söder och hamnen. Det krävs stor lokalkännedom. De flesta bilister lär därför köra flera hundra meter runt om och ta sig in norr ifrån. Kavaljeren har förbättrats minst två gånger tidigare. Först på 1930-talet med cementbruk vilket inte höll fukten borta och också orsakade sprängningar så att växtlighet kunde slå rot. I slutet av 1900-talet ersattes det med kalkbruk som håller emot betydligt bättre.

Det muromgärdade Kalmar hade sju portar. Förutom de tre nämnda också Holmporten i Storgatans slut på Kattrumpan samt Rackareporten där Landshövdingegatan slutade i Ängöfjärden. Namnet tyder på att rackaren, ett biträde till bödeln, bodde i krokarna. På norra sidan fanns två portar. Stan som i stort sett utgjordes av Kvarnholmen upplevdes isolerad långt in på 1800-talet. Så pass instängd att en läkare slog larm om för mycket inavel med missbildningar som följd. Men så kom järnvägar till Emmaboda, Torsås och Berga och Kalmarborna fick träffa andra.

I söder finns kvar några hundra meter av den mäktiga muren, som vi kallar Vallen. Den är värd sin promenad från Witten till Gröna stugan. På sin tid kunde man hyra sig en bit av Vallen och ordna med en liten berså. Det gjorde exempelvis Peter Fredrik Kock som 1794 hade kommit till Kalmar och blev den befästa stans siste befälhavare. Bestående minne av honom är att han började plantera träd på del av murarna som var kvar och på Tullslätten. Annars såg dåtida Kalmarbor honom mest som festprisse. Han var sällan nykter sägs det. Två av hans dryckesbröder var de betydligt yngre Erik Johan Stagnelius och lektor Johan Henrik Berggren. Numera är det ganska tomt på Vallen. Även de så kallade A-lagarna är borta. Ja, dessa olyckliga spritfångar tycks mer eller mindre ha försvunnit från Kvarnholmen förutom utanför brännvinsbutiken på Norra Långgatan.

Hur skulle det vara om stan i dag hyrde ut delar av Vallen? De kunde sedan lottas ut bland intresserade. I varje fall kan det vara på sin plats att sommartid placera ut små sittgrupper med bord där Kalmarbor och för den del också turister kunde äta och dricka medhavt. Dock inte starkt för då kan det bli störande som på Kocks och A-lagarnas tid.