Martina fick tillbaka sin son igen efter flera år av ovisshet

För några veckor sedan firade Martina Arbman Sundén och sonen Oliwer sin ettårsdag och att livet ville att de skulle få fortsätta sina resa tillsammans.

På sitt Instagramkonto skriver Martina:

Jag är den rikaste mamman i världen. För jag har båda mina barn vid min sida.

Två dagar innan Martina Arbman Sundén gifte sig förra sommaren kom sonen Oliwer tillbaka till hennes liv och hennes mammahjärta blev helt igen.

Tiden de inte hade varandra, tiden som gör så ont att tänka på, har de lämnat bakom sig. De försöker inte låtsas som att det inte har hänt utan plockar fram små bitar då och då, pratar och gråter ibland, men framför allt njuter de av att vara tillsammans igen.

– Jag vill ändå tro att det som händer i livet har en mening, säger Martina Arbman Sundén.

Martina Arbman Sundén är skådespelare, revyartist och verksamhetsutvecklare på Kalmar teaterförening. Hon och maken Jan bor i lägenhet på Stensö i Kalmar. Martinas äldste son Oliwer är 26 år, studerar och bor i Stockholm.

Oliwer har avböjt att vara med på intervjun, men har gett sitt godkännande till att Martina berättar deras historia.

Martina förstod ganska snabbt att något var fel när Oliwer började med droger i 14-15-årsåldern.

– Hans humör förändrades och han blev mer sluten. Vi hade alltid stått varandra nära och plötsligt hade vi inte samma kontakt längre. Som förälder känner man att något skaver.

Martina och familjen gjorde allt som stod i deras makt för att hjälpa Oliwer, men drogerna blev ett beroende och ett par år senare hoppade han av gymnasiet.

För Martina blev sorgen över att hennes son var drogberoende enorm, liksom skuld- och skamkänslorna.

– Det är så mycket skuld och skam i detta. Vad hade jag gjort för fel? Hur hade jag kunnat göra det annorlunda? Är jag en sådan dålig mamma? Först var vi i familjen tysta, sedan insåg vi att tystnad inte hjälper så då började vi prata med varandra. Vi förstod att vi inte kunde sopa det här under mattan längre.

Att våga prata om sorgen och skammen hjälpte i det svåra.

– Om man vågar prata om det finns det människor där. När man är tyst om det blir det så stort, som ett mörkt moln. När jag pratade om det skingrades molnet lite.

Som medberoende kastades Martina och familjen mellan hopp och förtvivlan.

– Jag kontaktade Anhöriglinjen samt pratade med människor med liknande erfarenheter. Ett av råden jag fick var att klippa med kontakten med Oliwer, men hur kommer man fram till att man som förälder måste bryta med sitt barn? Det är ju omänskligt. Man kan inte klippa med sitt barn, det är en omänsklig sak att göra. Vi bad, vi bönade, vi pratade, grät, var arga och allt där emellan. Att till slut kapa kontakten var den sista utvägen.

Från det att Oliwer hade fyllt 18 år hade han fått flera chanser innan Martina till slut insåg att de hade kommit till vägs ände och att hon hade två val; antingen följa med sonen ned i det svarta hålet som de båda var på väg mot eller släppa taget om honom.

– Jag har ett barn till och då var hon tolv år, jag måste finnas för henne. Så till slut bröt vi med varandra. Oliwer bröt med alla i familjen, alla sociala kanaler blockades och han drog, för vi var ju dumma i huvudet så klart.

Efter det visste ingen vart Oliwer tagit vägen, hur han mådde eller om han ens levde.

– Det var olidligt. Jag har varit halv sedan dess.

Hon skickade massor av meddelanden på Messenger under åren, trots att hon visste att de aldrig kom fram.

– Jag brukade tänka på hur det kändes att krama honom. Jag ”pratade” med honom när jag gick här hemma och jag tänkte ofta att det här hade han gillat eller det här hade han tyckt var roligt.

Även om Oliwer inte fanns hos henne fysiskt var han ständigt närvarande i hennes tankar.

– När vi andra varit samlade här hemma har det alltid fattats någon, men han har ändå alltid funnits vid bordet. Han har varit levande, vi har inte sopat honom under mattan utan vi har pratat om honom hela tiden.

Sommaren 2020 skulle Oliwers lillasyster Thelma ta studenten. Oliwers flickvän Jenny hade inte blockat Martina på Facebook, så en dag skickade Martina ett meddelande där hon skrev att Thelma snart skulle ta studenten.

– Oliwer ringde på hennes student och sedan började de spela tv-spel och snacka med varandra varje dag, berättar hon.

Dottern Thelma berättade för Martina att Oliwer hade varit ren i ett halvår och Martina var tacksam att syskonen hade fått kontakt med varandra igen. Själv vågade hon inte närma sig sonen för tidigt eftersom hon var rädd att förlora honom igen.

– Han fyller år den första maj så i april 2021 bad jag Thelma fråga honom om det var okej att jag hörde av mig till honom och det var det! Jag var skitnervös och han också. Vi pratade i 45 minuter, det var lite vardagligt och trevande.

När Martina frågade om hon fick höra av sig igen svarade Oliwer:

”Ja, mamma, det får du jättegärna.”

Sakta började de få kontakt med varandra igen, men Martina vågade knappt hoppas att det var sant.

– Tänk om han försvinner igen, då går jag av.

När Martina och sambon Jan skulle gifta sig förra sommaren kom Oliwer och flickvännen Jenny till bröllopet.

Det var första gången Martina träffade sin son sedan 2017.

– Thelma hämtade dem på stationen och jag tänkte hela tiden när de var på väg att nu ska jag inte bryta ihop, men det blev väldigt känslosamt. Kramen som jag fick var precis som jag mindes den, säger hon och ler stort.

Resan tillbaka till varandra har bara börjat, försiktigt och fortfarande lite trevande, men framåt.

– Att titta bakåt blir ingen lycklig av, samtidigt som det som har hänt har hänt. Det finns fortfarande frågor och ärr. Vi förnekar inte det förflutna, men vi ältar inte. Vi försöker att blicka framåt, glada över att att få resten av våra liv tillsammans.

De skuldbelägger varken varandra eller någon annan.

– Vi är inte mer än människor. Ingen är felfri i detta, men vi skuldbelägger ingen. Oliwer mår bra och är tillbaka till livet och det är det viktigaste.

Hur ser din och Oliwers kontakt ut idag?

– Vi har fin kontakt idag. Vi har, precis som många andra familjer, en familjechatt och den används flitigt. Att inte ha den där självklara kontakten i vardagen, det man tar för givet i livet, var nästan det som var värst under de där åren.

Ibland går hon och Oliwer långa promenader tillsammans, hon i Kalmar och han i Stockholm, och bara pratar med varandra.

– Jag är så tacksam att livet ville att vi skulle hitta varandra igen och att han mår bra.

Själv känner Martina sig lugnare och mer tillfreds sedan Oliwer kom tillbaka i hennes liv.

– Jag har blivit hel.

Du jobbar ju som skådespelare – hur var det att stå på scen när du samtidigt kände dig som en halv människa?

– Jobbet har varit en jättestor hjälp för mig. Vi som brukar jobba ihop känner varandra väl vilket gör att det finns en enorm hjälp och stöttning och många kramar att få. Jag älskar ju mitt jobb. Det är klart att det har funnits dagar som varit svårare än andra, men så är det ju med allas jobb.

Hon fortsätter:

– Humor är en stor del av mitt jobb och den läker. Jag hade två val; antingen blir det fritt fall eller så har jag honom här i hjärtat. Målet var hela tiden att hitta honom igen. Jag måste ju fortsätta att leva för jag har ett barn till och en familj som jag älskar och i detta är humorn faktiskt läkande. Den hjälpte mig jättemycket. Familjen, jobbet och träningen har varit min räddning.

Genom att berätta hoppas Martina att hon kan hjälpa andra familjer och medberoende.

– Det här kan drabba vem som helst. Missbruk finns nära alla och i alla sorters familjer, alla kan råka ut för det. Det finns ingen etikett på vem som hamnar där. Prata med era barn! Använd mig och Oliwer som exempel, ta det till hjälp när ni pratar.

Hon vet hur nedbrytande det är att vara medberoende.

– För en medberoende är maktlösheten och ovissheten fruktansvärd, den äter upp en. Den tiden då vi inte hade kontakt med Oliwer var vidrig och det finns stunder under de här åren som gör för ont att tänka på.

Många har under åren frågat henne hur hon kunde bryta med sin egen son.

– Jag fattar det inte heller! Mamman i mig sa att det går inte – Martina i mig sa att jag måste. Halva jag fattade medan andra halvan inte fattade.