Christian Gustafsson: ”Kalla mig gärna tönt – jag kommer aldrig vänja mig vid sociala medier-hatet”

Finländaren försökte resa sig upp, men var helt groggy. Ramlade igen. Domaren blåste av.

På jumbotronen vevades reprisen. Det visade sig att Palola petat Mantas Armalis i sidan med klubban.

Mantas Armalis reaktion var förbluffande. Leksandsmålvakten svingade sin plockhandske och knockade Palola bakifrån. Ron Hextall-stajl. En sucker punch. Bakifrån, mot en oförberedd motståndare och med en hård plockhandske (de är stenhårda) i stället för boxningshandske.

Palola stöp som en oxe. Slogs medvetslös. Var helt borta, kunde inte prata och fördes omedelbart till sjukhus.

Det var obehagligt att se.

Till saken hör: Armalis knock föregicks av att Olli Palola tryckte till målvakten i sidan med klubban. Enligt etablerade X-kontot Domarfrågan – som typ recenserar domslut – skulle det rendera i 2+2 minuter på isen för Palola och det låter väl rimligt. En spearingrörelse. Kanske skulle det varit matchstraff, kanske inte. Meningarna går isär.

Men det är egentligen oviktigt.

Mantas Armalis agerande är en brutal överreaktion och vad Palola gjorde rättfärdigar på intet sätt misshandeln – om vi ska kalla en spade för en spade – som följde.

Som tur är verkar det ha gått förhållandevis väl för finländaren och ser ut att stanna vid en hjärnskakning.

Med det sagt är jag helt säker på att Armalis är djupt ångerfull, han såg skamsen ut redan på isen, har ingen historisk av den här typen av uppförande, tvärt om vittnar många som känner honom om att det är en bra och vettig person. Han hörde även – till skillnad från vissa Örebrobor – omgående av sig till Palola och bad förbehållslöst om ursäkt.

Domen? Fyra matchers avstängning och nästan 30 000 kronor i böter. ”Direkt efter att det skett och jag såg konsekvensen känner jag extrem ånger”, säger Armalis i domen.

Vi stannar vid handlingen på isen där – och går över till det som hände på internet.

• • •

Jag har X/Twitter i princip enkom i jobbsyfte numera. Plattformen som en gång i tiden var det bästa som fanns på www har utvecklats till en kloak. Det är inget nytt. X är en hård värld, sluggerfesterna duggar tätt mellan politiska motståndare, mellan ”folk som håller på lag”.

En del av finessen finns kvar, det kan bli underhållande, till och med djuplodande och ofta får jag mina nyheter först via X. Fördelarna består alltjämt.

Men många användare smyger runt under falsk flagg, anonymt med påhittade namn och typ Kapten Haddock som avatar.

Det bjuder liksom in till att man kan skriva vad fan som helst, saker man inte står för bortom skärmen. ”Men jag måste ju få avreagera mig”-lingot.

”Här har vi HÖGT I TAK!”. ”Ger du dig in i leken...”.

Efter Armalis knockout gick jag in på X och tänkte – på fullt allvar, det skulle visa sig naivt – att ”det här kan väl ingen försvara”.

Tji! Fick! Jag!

”Hoppas du missar resten av säsongen din jävla horunge”. ”Vi vill se Palola blöda vi vill se”. ”Hoppas smällen tog bra”. ”Palola vilken jävla fjant”. ”Så jävla vackert”. ”Den smällen förtjänade han”.

Min kollega, Jesper Hallberg, skrev en uppdatering om ”fullständigt hjärnsläpp”. Reaktionerna? Typ som ovan. Palola skulle skylla sig själv, Jesper var ”bög” och så vidare.

Det var heller inte bara på Twitter som det barkade över alla gränser. Även på Facebook, Instagram och TikTok flödade hatet. Jo, vi kan kalla det hat. Totalt rörde det sig om tusentals kommentarer – bara på TV4 Hockeys Facebook-sida var det över 1 100 kommentarer – kring händelsen. De allra flesta fördömande, vänliga och humana, men andelen hatiska, vidriga kommentarer var på intet sätt enstaka.

Och heller inte bara från anonyma trollkonton, frapperande många skrev med sina namn och tyckte det var karlakarligt av Armalis att drämma på fjollan Palola.

• • •

Jag har för övrigt skrivit potato-potato-varianter av den här texten förut.

Som när IK Oskarshamn bjöd några ensamkommande flyktingbarn på hockey. ”VARFÖR SKA DOM FÅ GÅ GRATIS, MEN INTE MINA BARN?”, dundrades det i flock, främst på Facebook, inte sällan med rasistisk underton. Den hedersknyfflige oskarshamnaren Klas Häll skrev på Facebook att han erbjöd sig att personligen bjuda alla som hörde av sig på hockey. Hur många som hörde av sig? Noll.

Det handlade inte om hockey.

• • •

Om jag så ska koka ner och konkludera; det är i själva verket inte händelsen i sig som primärt etsar sig fast, straffet var i underkant, men det är vad det är, Armalis insåg geschwint sitt hjärnsläpp och Palola är förhoppningsvis snart tillbaka.

Nä, det som får mig att reagera och fundera över människors respekt för varandra – samhällsklimatet, om jag ska vara ännu präktigare – är det fullständigt gränslösa, anonyma beteendet som unga män, till 95 procent, flashar med bakom sina tangentbord.

Sociala medier är laglöst land. Du kan önska livet ur folk, kalla folk för horungar (det stora modeskällsordet i idrottsvärlden, var och varannan klack skanderar det) och så vidare, enkom för att man håller på olika lag eller har divergerande politiska åsikter.

Inga regler, inga konsekvenser.

En del tycker säkert att jag är töntig som skriver en sådan här text. ”Det är ju bara Twitter”. Där ska det ”vara lite hård jargong”. Ja, kanske, men språket, attityden och – framför allt – värderingarna som blottläggs inför öppen ridå föder annat.

Gränser flyttas och hänger med ut i det verkliga livet.

Kort sagt: jag spyr på ”horunge”-mentaliteten.