FN-polisen Terese i Sydsudan:”Jag känner stor tacksamhet över hur bra vi har det hemma”

Terese Lago har tagit skydd i skuggan när Bonus Weekend når henne på mobilen. Det är mitt på dagen i världens yngsta nation Sydsudan och termometern i huvudstaden Juba visar 40 grader.

– Det blir varmare och varmare nu för varje månad. I mars pikar det, sedan börjar regnperioden, berättar hon.

För knappt två år sedan berättade Bonus Weekend om Terese ”Tess” Lago i ett stort reportage. Terese växte upp i Oskarshamn och Ljungbyholm strax söder om Kalmar och gick på gymnasiet i Kalmar och utbildade sig senare till polis.

Hon arbetade i yttre tjänst i Malmö under den stora flyktingvågen 2015. Terese och hennes kollegor var de första som mötte många av flyktingarna när de anlände till Sverige och Terese uppmärksammades stort i media när hon läste en bok för några flyktingbarn på Centralstationen i Malmö.

De senaste åren har hon arbetat som utredare i demokrati- och hatbrottsgruppen i Malmö.

Som en kontrast till allt hat på nätet vill Terese själv sprida kärlek på sociala medier.

På sitt Instagramkonto ”bylingbilder” låter hon följarna få en inblick i hennes arbete som polis.

Hon brinner för allas lika värde och allas rätt att älska den man vill och 2019 invigde hon Kalmarsund pride hemma i Oskarshamn.

Sedan drygt två månader tillbaka tjänstgör Terese som FN-polis i Sydsudan, ett land som varit plats för väpnade konflikter under många årtionden. Hon är utsänd av den svenska polismyndigheten och anställd av utlandssektionen på uppdrag av FN.

– FN har flera organisationer här. Vi är poliser, men vi har inte mandat att vara beväpnade. Vår största uppgift är att skydda de civila genom kontroller vid flyktinglägren, bevakning och patrullering. Det är fred här nu, men det är fortfarande ett oroligt land, säger hon.

FN-missionen i Sydsudan (Unmiss) rapporterade nyligen om att fler än 1 000 människor dödats och 400 kidnappats i våldsamma konflikter mellan olika folkgrupper bara under det senare halvåret av 2020.

Det finns två flyktingläger i Juba, där Terese befinner sig, med 3 000 respektive 10 000 boende. I landets största flyktingläger bor ca 60 000.

Terese berättar om skottlossning utanför och knivskärningar inne i flyktinglägren i Juba.

– Det är en period nu när alla flyktingläger ska avvecklas och det är mycket bråk. Det kommer att ta lång tid att bygga upp landet så att det blir stabilt. Många här vet inte vad en demokrati eller mänskliga rättigheter är. De vet inte vad det innebär att alla har rätt till sin egen kropp och kvinnor och barn här är väldigt utsatta.

Därför är det extra viktigt med fler kvinnliga medarbetare i hjälporganisationerna menar Terese.

– Eftersom det är kvinnor och barn som drabbas mest är kvinnor viktiga i en fredsbevarande process, men av alla anställda i missionen är bara sex procent kvinnor! FN prioriterar kvinnliga sökanden och jag uppmanar mina kvinnliga kollegor att söka utlandstjänst i en fredsmission.

Terese ser ändå positivt på landets framtid, mycket tack vare FN:s närvaro.

– Det är en lång väg att gå, men med små steg så...och bara att vi är här betyder mycket. Det hade nog varit mycket mer oroligt om inte vi hade varit här. Det är många hjälporganisationer här och vi hjälps åt. Vi får inte lägga oss i hur de styr deras land utan mer ägna oss åt rådgivning och utbildning och det kan vara lite frustrerande ibland att titta på. Det vi kan göra är att upprätthålla lugnet och att utbilda i bland annat mänskliga rättigheter.

Varför ville du ha det här uppdraget?

– Jag har alltid varit intresserad av att göra en utlandsmission. När jag var liten och såg Barnjournalen och de fattiga barnen i Etiopien ville jag åka dit och hjälpa dem. När jag började jobba som polis fick jag höra talas om utlandsstyrkan och möjligheten att göra en mission utomlands men för att söka dit skulle jag först ha jobbat som polis i sju år. Nu tror jag de sänkt det till fem års tjänst.

Efter att ha utbildat sig på Livgardet i Stockholm samt utlandsstyrkan blev hon tilldelad uppdraget i Sydsudan.

– Egentligen skulle jag åkt i mars förra året, men så kom corona. Fem dagar innan jag skulle åka iväg fick jag packa upp allt igen och det var lite antiklimax, så sedan mars har jag bara gått och väntat på att få åka.

Hur har corona påverkat Sydsudan?

– Här nere har de haft 60 döda på en befolkning på 13 miljoner. Världen stannar inte upp för corona och här finns större problem än corona.

De första två månaderna i Sydsudan har varit lärorika.

– Det blir en liten kulturchock eftersom allt är så totalt annorlunda. Allt tar tid och man får ha tålamod, det är nog den största omställningen. Man märker hur stressade vi är i Europa. Här ser man inga människor med klockor.

Uppdraget är på sex eller 12 månader och hon får åka hem två gånger per halvår, vilket hon ska göra nu.

– Det ska bli skönt! Jag ska duscha, ta på andra kläder, äta tacos och bara gå ut och andas i kylan. Det är sådana saker man uppskattar nu när man har varit här.

Vad är det bästa med uppdraget?

– Samtidigt som kulturkrockarna är det värsta är det också det bästa och jag älskar när det blir annorlunda! Jag känner redan en stor tacksamhet över hur bra vi har det hemma. Bara det att vi har skolplikt, det kan de inte förstå här. Och att vi har asfalterade vägar. I Sydsudan finns det 30 kilometer asfalterad väg totalt.

Har det här uppdraget förändrat dig som människa?

– Det kanske är lite för tidigt att säga än, men jag känner att det nog kommer att göra det. Just tacksamheten och att få bättre tålamod, att inte haka upp mig på små bekymmer i livet.

Har du känt dig rädd någon gång?

– Ja, en gång när de hade sa att de sett en svart mamba där vi bor. Jag är mer rädd för ormarna än för beväpnade militärer, men det är klart att man ser mycket vapen här. Att se så mycket vapen är också en stor kulturkrock, vi i Sverige är ju så vana vid högsta säkerhetstänk.

Hon är medveten om att oron hemma bland nära och kära i Sverige är stor.

– Jag har en sjuårig dotter som är med sin andra förälder nu, jag har även en sambo och jag har familj i Oskarshamn och Kalmar och de är hemmahjältarna som vi kallar dem. Sydsudan är ändå ett farligt land så det är bra att det finns Facetime så man kan prata öga mot öga med varandra ibland. Jag fick frågan från min dotter när jag skulle åka om jag kunde dö där borta och...ja, vad ska man säga då, det kan man ju. Men jag tror hon är mest orolig för farliga djur.