Eva Bergquist Andersson: Eva Bergquist Andersson: ”Av ren snålhet vägrar jag göra en dylik vanvettsaffär”
De för mera oljud än Pernilla Wahlgren och hennes nye pojkvän (som enligt media fått klagomål från grannarna för att det låter för mycket från deras amorösa äventyr i sovrummet varje natt).
Vid denna tid på dygnet är jag för trött för att stappla omkring och leta efter något att kasta upp på taket till mitt sovrum, som dessutom till stor del består av min grannes balkong. Om duvorna inte slutar snart har jag stoff till en ny krönika nästa månad, då med risk för en berättelse om ansträngd relation till grannen, för att inte tala om relationen till diverse djurskyddsföreningar.
En annan förtretlighet som infunnit sig den senaste tiden är att gräset på sommarstugan plötsligt börjat växa med vad jag uppfattar som samma hastighet som en del politiker bestämde sig för att tycka Sverige ska gå med i Nato.
För att slippa hugga mig fram till stugan med en machete i 1,5 meter högt gräs, bestämde jag mig häromdagen för att det var dags att ta fram gräsklipparen för första gången i år. Till min stora glädje fann jag en helt ny batteridriven sådan i trädgårdsboden och det berodde inte på att någon vänlig själ ställt in den där som en överraskningspresent utan helt enkelt på att jag förträngt att jag köpte en sådan förra sommaren.
När jag fått igång klipparen och insett hur lite den väger, var jag lika lycklig som väninnan C som skickat ett foto på sig själv med en bunt vit sparris som hon lyckats komma över i någon butik i Kalmar (fast det såg ut som om hon köpt ett familjepack dildoar). Den som inte har känt hur mycket mindre en plastig batteriklippare väger jämfört med den gammaldags stridsvagnsliknande bensindrivna modellen kan omöjligt förstå min extas över att jag investerat i denna trädgårdspryl. Jag hyllade tyst mig själv för ett utmärkt köp – i fyra minuter.
Då tog nämligen batteriet slut, vilket var ytterligare en detalj från förra sommaren som jag glömt.
Det blir inte mycket klippt på fyra minuter. Dessutom tar det 30 minuter att ladda upp batteriet igen, vilket gör att det kommer att dröja till augusti innan jag kommit igenom hela tomten.
Vän av ordning kanske tycker att en lösning är att köpa ett starkare batteri, men det drar förutom en kostnad på cirka 1500 kronor även med sig ett inköp av en ny laddare och vips har jag betalat lika mycket för det som för en helt ny gräsklippare. Av ren snålhet vägrar jag göra en dylik vanvettsaffär och försöker nu tänka positivt kring mina påtvingade pauser i klippandet.
”En av de sömnlösa morgnarna infann sig lösningen som betyder att jag kan bli av med både perversa duvor och en värdelös gräsklippare fortare än kvickt.”
En trevlig effekt är ju att man aldrig riskerar att överanstränga sig eftersom man bara kan jobba fyra minuter i taget för att sedan tvingas sitta i en solstol en halvtimme i väntan på att batteriet ska laddas. Tyvärr är jag inte en positiv person, så jag är fortfarande sur. Det enda jag vill är att slippa se klipparen igen.
Men en av de sömnlösa morgnarna infann sig lösningen som betyder att jag kan bli av med både perversa duvor och en värdelös gräsklippare fortare än kvickt.
Jag tar helt enkelt med mig gräsklipparen hem till lägenheten. När duvorna sätter igång med snusket på morgonkvisten, kastar jag helt enkelt upp den på grannens balkong för att skrämma iväg fåglarna för evigt. Grannen kommer aldrig att räkna ut att det är jag som slängt upp en gräsklippare eftersom han inte ens vet att jag äger en. Två flugor i en smäll, alltså. Eller två duvor, så att säga.
