Christian Gustafsson: Christian Gustafsson: ”Puttes tårar ringar in tillståndet i kultur- och nöjes-Sverige”

Han har grundat Hultsfredsfestivalen, Rockparty, Rock City, Talentcoach, Popkollo och en massa annat och är någonstans Kalmar läns kulturella anfader. Han har vigt sitt 54-åriga liv åt kulturen och musiken i Hultsfred. Sedan januari 2013 driver han – tillsammans med hustrun Jenny – musikhotellet Hulingen.

Hotellet lever på sina evenemang. Förra året arrangerades 120 konserter.

I veckan brakade allt åt helvete.

Livsverket gick från en prunkande, musikalisk mötesplats till folktom betongkoloss. Personal har sagts upp, konserter har avbokats, publiken och gästerna stannar hemma, inkomster existerar knappt längre.

Putte Svensson Sahlin publicerade i söndags en video på Facebook där han desperat beskrev läget.

"På 48 timmar har allt rasat samman. Jag ser inte hur man ska komma ur det här”, säger han med gråt i rösten.

Han hulkar och snyftar, säger att Hultsfredsfestivalens fall inte var någonting mot det här. Han stryker sig över håret, torkar tårar, pratar om undantagstillstånd och att tvingas permittera sina vänner.

Det är så långt i från krokodiltårar det går att komma. Det är en bild av förtvivlan, av misströstan.

Det är svårt att titta på videon utan att själv brista i gråt. Han stirrar hålögt in i kameran. Tomma ögon, förtvivlad blick.

"Allt avbokas, allt försvinner. Om en och en halv eller två månader är pengarna slut.”

Den åtta minuter och trettiofem sekunder långa videon blev viral i helgen och spred sig över landet. I skrivande stund har över 30 000 människor sett den bara på Facebook. Kvällstidningar har publicerat, folk har delat. I måndags plockade Studio Ett i P1 upp den och bjöd in Putte och finansminister Magdalena Andersson.

Det säger en del om hans status och dignitet.

Finansministern kunde där och då inte ge några direkt besked om panikkulturstöd.

Videon avslutas med en av de värsta minuter jag sett. En fullständigt desperat Putte Svensson Sahlin tittar in i kameran och säger med så mycket förvriden gråt i hals och ögonglober att det knappt är hörbart:

"Vi försöker få samhället och vår verksamhet att leva. Det KAN FAN inte vara fel. Vi gör det vi TROR på. Jag hoppas att vi gör rätt.”

Nu är Hulingen långt i från ensamma om situationen. Tvärtom. De får statuera exempel.

Hur blir det med Latitud 57 i Oskarshamn? Alla konserter i Borgholms slott? Alla småscener och musiklador? Alla teatrar och revyer? Vad händer med Pelle Aldestams enorma konsertsatsning på Öland med tiotusentals biljetter i omlopp?

Hur ska det gå för alla krogar och restauranger? Ja, jag buntar ihop dem i kulturbegreppet, eftersom allt hänger samman.

Det här handlar om festivalfixare, restaurangidkare, ljudtekniker, konsertarrangörer, basister och kockar som stirrar tomma lokaler, stillastående biljettförsäljning, uteblivna jobb och annalkande ruinbranter i vitögat.

Kultur-Sverige behöver kort sagt pengar. Massor av pengar. Helst i går.

Folkets Hus och Parker har äskat om hjälp, Klys (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd) har haft ministermöten, Musikerförbundet kommer med konkreta krisförslag.

Ropen på hjälp kommer från alla håll.

Nödläget måste få konsekvenser i form av statlig handräckning – direkt adresserat Sveriges kulturliv. Regeringen måste lägga fram en förebyggande katastrofplan och ett långsiktigt kulturellt krispaket.

Hur det ska fördelas vet så klart inte jag. Men panikpengar måste hällas över kultur-Sverige och sippra genom hela ekosystemet.

Och det måste ske nu.

I alla fall om kultur- och nöjeslivet som vi känner det ska existera när det här en dag är över.

Till sist. Vad kan då vi Average Joes, vi vanliga medborgare göra?

Vi som på ett par veckor blivit varse hur förbenat torftig vardagen och livet är utan hockeymatcher, konserter, teatrar, fotbollsfester och fullproppade krogar.

Våra två största folkrörelser – idrotten och kulturen – står plötsligt stilla.

Personligen är jag av den här bestämda åsikten: så länge du inte är sjuk och så länge det inte är förbjudet att ta sig för saker – ta dig för saker. Gå ut och käka, gå på bio, gå och ta en öl. Finns det en spelning att se – se den.

Jag vägrar måla fan på väggen. Livet kan och får inte stanna.

Vill du inte sitta på en krog? Beställ hem maten. Många restauranger har börjat med hemkörning.

I idrotts-Sverige har supportrarna visat enormt hjärta och stor uppfinningsrikedom när klubbarna har svåra tider. Björklöven sålde över 30 000 biljetter till lördagens match mot Modo.

En match som inte spelades...

Flera andra följde efter. Folk swishade pengar för fiktiva matchbiljetter, låtsasöl, korv med bröd som inte fanns. Många köpte flera biljetter och bjöd med sina låtsaskompisar. Initiativ som drog in miljonbelopp och i mångt och mycket räddat föreningarna.

Nu finns inte samma supporterkultur och lojalitet inom kulturen, men nya tider kräver nya lösningar. Förhoppningsvis kan idrottens uppfinningsrikedom och hjärta även sprida sig till teatern, krogen och musiken.

Jag blir därför varm i själen när jag i kommentarsfältet under Puttes tårdrypande video ser Hultsfredsbor i förskingringen beställa hotellrum de inte tänker bo i, middagar de inte tänker äta, öl de inte tänker dricka och konsertbiljetter till konserter som inte finns.

För att rädda en verksamhet och det vi alla i vanliga fall tar helt för givet.

Det ger lite hopp.