Karolina Ramqvists nya roman tar sig in i läsaren för att stanna där
Den första boken
Författare: Karolina Ramqvist.
Förlag: Albert Bonniers.
Det är lätt att fastna i Karolina Ramqvists romaner. Språket är både effektivt och avklarnat vackert, detaljrikt utan att trötta, varje iakttagelse av ting, rum och miljöer betydelsebärande.
I nya romanen ”Den första boken” når också Karolina Ramqvist en ny nivå av formmässigt mästerskap. Den utspelar sig under en förmiddag, i ett enkelt hus på Jamaica våren 2002. Till en början är texten klaustrofobiskt instängd i huset, med ödlor i taket som kikar på romanjaget och den sovande mannen bredvid henne i sängen, men sakta öppnar sig historien i både tid och rum och vi får en kärlekshistoria berättad, komplex, rik på nivåer; relationella, psykologiska, politiska.
Romanjaget, en ung kvinna från Sverige med författarambitioner, ska den dag romanen utspelas lämna Jamaica och sin jamaicanske älskare. Det vilar en sorg över avskedet och i tillbakablickar får vi följa den stundtals såriga, stundtals passionerade relationen. Romanjaget dras in i ett starkt patriarkalt samhällsmönster, skiljt från det hon är uppväxt i. Men kärleken hon möter, ofta beskriven fysiskt, nära det rent kroppsliga, är öppen och fri från dömande och förebråelser.
Pengar spelar en viktig roll. På Jamaica är det självklart att hon är hans. Men hon har pengar, han har det inte. Vad gör det med relationen? Köper hon honom? Vem äger vem?
”Det finns spår av autofiktion här, således. Men man kan bortse från det. Texten klarar sig utmärkt utan att man behöver fördjupa sig i det.”
Karolina Ramqvists debut från just 2002, ”More fire” utspelar sig också på Jamaica och det är lätt att se att den nu aktuella romanen till stor del handlar om tillkomsten av debuten. Skrivande av den första boken (titeln!) är en röd tråd genom texten och ställer till problem, vid ett avgörande tillfälle ett nästan dödligt sådant. Den beskrivning av en illegal abort som finns i romanen har stora likheter med det Karolina Ramqvist själv har berättat om i en krönika publicerad i Dagens Nyheter för ett par år sedan. Det finns spår av autofiktion här, således. Men man kan bortse från det. Texten klarar sig utmärkt utan att man behöver fördjupa sig i det.
Mer intressant är den återkommande skildringen av skrivandet som ett fåfängt försök att fånga det obeskrivliga: ”Hon hade skrivit för att försöka fånga in allt, om det nu ens var möjligt, kanske inbillade man sig bara sådant, kanske blev ingenting någonsin sant när det förvandlades till ord på en sida”.
Skrivandet som ett försök att stanna tiden finns där också. Romanjaget ser långt senare tillbaka på den sista dagen på Jamaica och inser att när allt hände förstod hon inte att den dagen, ”så försvinnande kort, skulle komma att tänjas ut över årtiondena och räcka över en hel livstid”.
Karolina Ramqvists författarskap tillhör de mest spännande vi har i Sverige, i ständig utveckling, synes det mig. Jag har fortfarande inte förstått hur Augustprisjuryn kunde förbigå hennes förra roman ”Bröd och mjölk” (2022), så rik och originell.
Även den ”Den första boken” visar upp en författare som har full kontroll över språk, stil och disposition. Det är en text som tar sig in i läsaren för att stanna där. Det är stort.