Herman Rydeberg: Branden vid Åkerboskolan – en kris stärker!
Under mitt arbete som reporter har jag vid Åkerboskolan träffat massor med människor. Ledsna elever som sett sitt klassrum och minnen brinna ner. Chockade föräldrar som haft svårt att greppa vad som hänt. Hårt kämpande lärare som gör allt i sin makt för att ge sina elever de bästa förutsättningarna. Lokala entreprenörer som ville göra allt de kunde för att hjälpa till. Vissa tog dit sina grävmaskiner och kunde hindra branden från att sprida sig, vissa körde vatten till räddningstjänsten, vissa bakade 62 pizzor mitt i natten och andra strömmade in till Åkerbohemmet och ville volontärarbeta. Jag har även träffat dussintals personer från räddningstjänsten som jobbat stenhårt och nästintill omänskligt mycket.
Gemensamt bland alla finns en uppgivenhet men också en lättnad och styrka. Det var trots allt som många har konstaterat ”bara” materiella saker som försvann. Bilder från jubileum, teckningar till far- och morföräldrar, slöjdsaker, skolböcker och pennor. Materiella saker som kanske inte har så stort värde men som betytt mycket för många.
Ett dygn efter att larmet om branden vid Åkerboskolan kom informerade och presenterade flera av de inblandade hur planen inför framtiden såg ut. Efter ett dygn av hårt arbete med att släcka bränder, att planera framtiden, att inventera vad som försvunnit och flera krismöten fick invånarna en trovärdig plan presenterad. Under mötet var många barn, föräldrar och äldre som hade samlats. De fick ställa frågor, fick svar och utdelade applåder till de som arbetat med allt kring branden.
Flera brandmän var klara med sitt pass och hann inte mer än att åka och handla för att laga mat innan det var dags att ta sig in till stationen igen. Jag har träffat brandmän som jobbat i stort sett ett dygn i sträck innan de fick en fem timmars paus där de kunde ta en dusch och sova lite innan det var dags för att senare gå på nattens arbetspass. Trots det har de haft ett leende på läpparna, fokuset uppe och har mer än gärna svarat på oss journalisters, men även privatpersoners, frågor.
Vid en sådan här tragedi är sorgen bland många stor men viljan och arbetet med att ställa allt till rätta är större. Så blir det ofta vilket historien har visat många gånger. Människor kommer samman, avstånden krymper och samarbetet ökar i sådana här stunder. Jag skulle vilja säga att en kris verkligen stärker.
Min känsla är att samhället Löttorp och hela norra Öland stått upp bra de här dagarna. Alla människor jag mötte vittnade om det, att de tagits om hand på olika sätt, med omsorg eller bara information. Men också att de velat bidra och hjälpa till.
Som kommunalråd Ilko Corkovic sa till mig under ett av våra dussintals samtal de senaste dagarna:
"Tillsammans är vi starka och kommer ta oss starka ur det här.”
Jag tror han. Med den välvilja och kämpaglöd Löttorp och de jag träffat på norra Öland visat tror jag att samhället stärks. Det kommer innebära hårt arbete men tillsammans tror jag de kommer ta sig ur krisen.
