•••

Museichefen sitter blick stilla. Försiktigt, försiktigt släpper glasblåsarmästaren taget. Den spröda nytillverkade drottningkronan tycks hålla balansen på Maja Heuers huvud. Ett 50-tal åskådare applåderar.

Omdömen som ”visionär”, ”kunnig” och ”skicklig” hörs i hyttan i Boda efter ceremonin.

– Med Maja kom solen tillbaka till Boda glasbruk, säger S-politikern Jan-­Olof Jäghagen.

Det är i augusti 2019 som museichefen Maja Heuer kröns till Glasrikets drottning. Utmärkelsen är högst informell – en vänskaplig hyllning från tacksamma glasblåsare, vänner och Bodabor. Hon är nyckelpersonen som byggt upp museet till ett hyllat besöksmål. Nu ska hon lämna The Glass Factory för ett nytt jobb i Karlskrona.

– Det var någonting för hjärtat, en sorts kärlek och passion när man såg hur museet växte, säger Maja Heuer till Barometern-OT fem månader senare.

Men historien om The Glass Factory börjar långt tidigare.

•••

Glasriket, år 2005. New Wave Group har köpt förlusttyngda Orrefors Kosta Boda. Över en natt har Torsten Jansson blivit ”Kostajesus” med befolkningen i de krisande delarna av inre Småland. Genom att skära i administrationen tror han sig kunna få företaget att gå med vinst. Det första varslet kommer redan efter ett par veckor.

Men det är inte så enkelt. Lönsamheten uteblir och tre år senare varslas ytterligare 100 personer. I köpet av företaget ingick också en gigantisk glassamling, en kulturskatt som mest står och samlar damm.

Aktiekursen är i fritt fall. Torsten Jansson behöver få loss kapital.

Det är dags att äta lunch.

Emmabodas dåvarande kommunchef Claes Lewander minns första mötet med den skäggprydde företagsledaren.

Han och kommunalrådet Ann-Marie Fagerström (S) träffar Torsten Jansson för en enkel måltid i Kosta. Det är sommar så det går bra att sitta utomhus. Restaurangen ligger strax intill den stora röda köpladan på området som sakta men säkert håller på att stöpas om från glasbruk till shoppingparadis med billiga kläder och husgeråd men också designföremål och en del glas.

Torsten Jansson hade en idé om att sponsra ett museum om kommunen kunde bygga och driva det. Glaskännaren och Barometern-OT-medarbetaren Peter Lejon skrev också ett medborgarförslag som bidrog till att det blev ett museum i just Boda.

Under hösten 2008 kommer ett mer formellt brev till kommunalråden i Nybro, Emmaboda och Lessebo. Även staten får propåer men tackar nej. Torsten Jansson förklarar att han har ett ansvar mot aktieägarna och sina anställda. Glassamlingen beskrivs som en ekonomisk belastning. Om ingen vill köpa hela samlingen riskerar pjäserna att säljas utomlands styckvis.

Torsten Jansson har bara ett krav: Affären ska vara klar den 30 november 2008, om mindre än två månader.

Lessebo drar sig ur. Efter att ha sponsrat verksamheten i Kosta kan de inte gärna satsa pengar i grannkommunen också. Nybroglaset köps till slut av en intresseförening. Kvar står lilla Emmaboda kommun som bestämmer sig för att börja förhandla om ett glasköp.

Claes Lewander får i uppdrag att låna tio miljoner kronor till bästa möjliga ränta.

Boda passar dessutom kommunen bra, nu finns en möjlighet att väcka liv i den lilla orten i norra delarna av kommunen som fört en tynande tillvaro sedan skolan lades ned på 1990-talet.

•••

Bollen är i rullning och nu går allt snabbt, i alla fall med kommunala mått mätt. Glasköpet klubbas i kommunfullmäktige i juni 2009 och i december samma år köper fastighetsbolaget Emfab glasbruksfastigheterna i Boda för att bygga om dem till museum.

Oppositionen är kritisk och i tidningarna svallar debatten. Anna Börje, då lokalredaktör på tidningen Östra Småland i Emmaboda, minns en presskonferens med Ann-Marie Fagerström och Torsten Jansson.

– Det var mycket diskussioner om varför man skulle rädda just Torsten Janssons glas och stoppa pengar i hans plånbok. Vanligt folk i Emmaboda var fruktansvärt upprörda, det fanns ett oerhört stort motstånd mot köpet, säger hon.

I ett brev till kommunalrådet skriver en Emmabodabo till exempel att museet är överdimensionerat och skulle passa bättre i en storstad. Brevskrivaren är också kritisk mot att kommunen drar ned på LSS samtidigt som det har anställts en museichef.

Enligt Anna Börje tycktes Socialdemokraterna vara ganska ensamma och om Ann-Marie Fagerström säger hon:

– Hon hade nog inte insett att det skulle bli så stora konsekvenser och så stor debatt. Hon kände sig nog som en frälsare och så blev hon en Judas i stället, säger Anna Börje.

På ett halvår förvandlas de gamla slitna glasbrukslokalerna till ett modernt museum. Det blir nästan tre gånger så dyrt som planerat. Först beviljas fastighetsbolaget tio miljoner kronor i borgen och bara tre månader senare ytterligare 24 miljoner. Tre politiker, däribland Ann-Marie Fagerström själv som är ordförande för fastighetsbolaget, låter bli att anmäla jäv, när fullmäktige ska ta beslut. Om de tre anmält jäv hade det blivit lika röstetal. För det här ska kommunen senare få kritik i en revisionsrapport.

Men jävsfrågan är inte det enda. Revisorerna radar upp brist efter brist i alltifrån internkontroll till beslutsgång och ekonomi.

Det är viktigt att hinna öppna i tid till turistsäsongen. Både The Glass Factory och Design House Stockholm vill kunna dra nytta av alla sommargäster som passerar längs 25:an.

Claes Lewander minns tidspressen än i dag.

– Under det halvåret tog det rätt mycket tid och energi. Det kändes så viktigt. Tärningen var kastad. Det hade varit en enorm prestigeförlust om det inte fungerat, säger han.

Inte heller Ann-Marie Fagerström låter sig rubbas. Hon driver på och tar själv stor plats i Bodasatsningen.

Inför öppningen av museet fotograferas kommunalrådet bland flyttlådor i trä och papp med en skir glasskål i händerna. En del av den stora glasskatten.

Kommunalrådet har en helt egen sida med rubriken ”Ann-Marie” i en skrift med titeln ”Kulturrevolutionen i Boda”.

Här får hon berätta om uppväxten, den politiska karriären i riksdagen och om hur hon blivit förtjust i Ulrika Hydman Valliens tulpaner.

Det konstateras att tio miljoner kronor är mycket för en kommun med 9 000 invånare.

– Men vi kunde inte missa den chansen. Det var vårt ansvar att rädda samlingen. Vi ser glaset som en investering för framtiden, det handlar om vår identitet, säger hon till den skribent kommunen anlitat.

Just formuleringen ”Kulturrevolutionen i Boda” återkommer i ett kaxigt brev till regionförbundet där Ann-Marie Fagerström och Claes Lewander ber om sponsring till invigningen. Satsningen beskrivs som ett unikt samarbete mellan kommun och näringsliv. Kommunen ber om 300 000 kronor och får 130 000.

Trots de spruckna kalkylerna och kritiken från revisorerna minns Claes Lewander hela satsningen som en succé. Museet får namnet The Glass Factory med en tydlig passning till Andy Warhols berömda studio i New York.

– Man nämnde konstmuseet Lousiana flera gånger. Tanken var att det skulle bli skulle bli magneten som Kultursverige pratade om, säger Claes Lewander.

Vem var det som sade det?

– Hon som blev chef – Maja Heuer

•••

Förvandlingen från glasbruk till museum startar på hösten 2010. Medan byggarbetena pågår för fullt försöker museets personal inreda provisoriska kontor i de utkylda lokalerna.

I början handlar mycket om att flytta glas. Konsthantverk som legat nedpackat i lådor i Åfors och Kosta ska samlas i det nya glascentret. Transporter ska bokas och utställningar planeras.

Känslan av att vara pionjärer svetsar samman personalen. Och motståndet triggar. Alla vill kämpa för att visa att det går att skapa ett livskraftigt museum i Boda. Maja Heuer är en av de som jobbar hårdast. 14-timmars arbetsdagar är inget ovanligt för museichefen.

– Egentligen var det en ganska omöjlig uppgift, att starta ett museum mitt i ingenstans.

Maja Heuer beskriver en ödslig ort i Smålands skogar. En nedlagd fabrik. Minskande befolkning. Minimala bussförbindelser till omvärlden.

– Vi kallade det för vårt lilla Twin Peaks, säger hon.

•••

I slutet av mars 2011, två och en halv månad innan museet ska öppna, är det ännu inte klart vem som ska inviga det. Kungen har fått frågan, men varken han eller någon annan ur Hovet har tid.

Men Socialdemokraternas relativt nytillträdde partiledare Håkan Juholt, bördig från Oskarshamn, tackar ja till uppdraget.

I all hast sänks hastigheten i Boda till 30 kilometer i timmen inför den stora invasion av besökare som väntar.

Omkring 3 000 personer kommer till Boda för att vara med vid den storslagna invigningen en mulen och lite blåsig lördag veckan före midsommar. Enligt tidningen Östra Småland slår kiosken rekord i korvförsäljning.

Förutom själva museet öppnar Design House Stockholm en galleria med outlet-försäljning samt glashyttan Vet Hut. Företaget har också sitt lager i Boda vid den här tiden.

En kvinna i folkhopen säger till Barometern-OT:s reporter att hon tycker att det är en fantastisk satsning även om det kommit en del kritik längs vägen. Hon konstaterar att även Lessebo kommun fick kritik för satsningen i Kosta som ändå kom att falla väl ut.

Håkan Juholt håller tal och hyllar kommunen som ”räddat en kulturskatt med 30 000 fantastiska föremål”. Vid en spektakulär ceremoni klipper han med en rejäl sax av ett band av ännu inte stelnad glasmassa som två glasblåsare tillsammans blåser upp på scenen.

Mitt i vimlet finns Maja Heuer, museichefen som handplockats till uppdraget.

Redan under uppväxten i tyska Lübeck kom hon i kontakt med det småländska glaset. I Sverige läste hon konst och hon hann skaffa sig erfarenhet från olika museer i Stockholm innan hon flyttade till Småland för en tjänst som glasantikvarie på Växjö museum.

Första året blir tufft för The Glass Factory. Besökarna är inte så många som förväntat och ekonomin svajar. Knappt en halv miljon kronor kommer in i biljettintäkter första halvåret. Senare ska det visa sig att den summan står sig rätt så väl. Under de kommande åren är det bara 2016 som museet drar in mer än en halv miljon kronor i entréavgifter.

•••

Slitet i glasfabriken tycks betala sig. Museet uppmärksammas i Dagens Nyheter och andra riksmedier. Antalet utställningar och evenemang växer. Internationella konstnärer experimenterar i Boda. I den nya hyttan anordnas workshopar.

I broschyren om ”kulturrevolutionen” beskrivs Boda som en plats där upplevelser, kreativitet och gränsöverskridande samarbeten står i centrum.

Samtidigt ställs nya utmaningar. Anslaget från kommunen och bidraget från New Wave Group räcker inte för att klara de höga ambitionerna.

Och när företaget Design House Stockholm börjar dra sig ur satsningen 2012 blir läget akut. Om planerna på en unik mötesplats i Smålandsskogarna ska bli verklighet behövs mer pengar.

Lösningen stavas PROJEKT. Maja Heuer lägger stor del av sin arbetstid på att skriva ihop projektansökningar till både regionen och staten.

Projekten är ett smart sätt att skapa verksamhet och visa upp Boda som en viktig plats på konstkartan. Men framför allt handlar det om pengar.

– De har varit väldigt viktiga de här projekten. Annars hade vi inte haft någon hytta, säger Maja Heuer.

Det projektbaserade arbetssättet krockar ibland med det kommunala. En tidigare anställd beskriver en arbetsplats där vissa upplever en fantastisk arbetsmiljö, medan personer med kommunal bakgrund kan känna sig pressade.

Boda var som en öde ö – isolerad från resten av kommunen, förklarar ytterligare en person som jobbat på The Glass Factory.

– Vi var fysiskt isolerade. Jag kände det aldrig som att Emmaboda kommun hade någon aning om vad som försiggick på museet.

I stället lades allt ansvar på museichefen, hävdar hen.

– Kommunen hade nog ingen plan egentligen. De hade ingen aning om hur man driver ett museum. De förlitade sig till 200 procent på en person, att hon skulle fixa allt detta.

•••

I den vita 1970-talsvillan i södra Boda bor Lena Persson. Hon är pensionär och har själv jobbat på glasbrukets kontor.

– Min far var glasarbetare. Han var mästare i Orrefors. Ända sen jag var liten har jag hängt i hyttan och tittat och varit fascinerad av glasarbetet. Sen fick jag tag i en glasarbetare, och gifte mig med honom, säger Lena Persson och ler.

Maken Jan-Evert Persson har arbetat som glasblåsare i Boda i 50 år. Glasbrukets nedläggning 2003 var en svart dag för paret. Plötsligt kändes Boda som en vit fläck på kartan. Byggnader började förfalla och det blev mörkt och tyst.

– Man såg aldrig någon som var ute och gick. Folk började prata om att flytta härifrån, säger Lena Persson.

Till skillnad från folket i centralorten tycktes Bodaborna vara mer positivt inställda till satsningen. Museet gav orten en viktig injektion av hopp. Designstudenter och turister började synas i samhället, nya jobb skapades. Under åren har The Glass Factory blivit en stolthet för Boda – och kritikerna har tystnat.

– Nu kommer de hit, de som var negativa förut. Nu kommer de och tycker att det är jättebra här, säger Jan-Evert Persson.

Bybor berättar om utländska konstnärer som flyttat till orten och inbjudningar till vernissager och utställningar. Samhällsföreningens ordförande Dennis Landelius bekräftar bilden av en ort som fått nytt liv.

– The Glass Factory har satt Boda på kartan. Från att ha varit en ganska tyst punkt så sjuder det av liv och konstnärer kommer på besök till de här ateljéerna, säger han.

Ändå har inte den negativa befolkningsutvecklingen vänt. I Statistiska centralbyråns mätningar upphörde Boda som tätort 2010, när befolkningen kröp under 200 personer. Och åtta år senare var antalet Bodabor nere i 159 personer.

•••

Blev det någon ”kulturrevolution” i Boda?

Emmaboda kommun har nu ägt glassamlingen i tio år. Den står ännu i museets källare och även om det mesta har packats upp är samlingen ännu inte katalogiserad.

När Barometern-OT besöker Boda en höstkulen tisdag i november är museet stängt för besökare.

Asfaltsytan utanför entrén har smyckats med rosa- och orangelackade rundade metallkrukor. När vi går in och ut genom dörren registreras vi som besökare för framtida statistik.

Museet är öppet året runt fast inte varje dag i veckan under lågsäsong. Men hyttan är i gång och värmen från ugnen gör gott.

Den gamla hyttan där Design House Stockholm hade outlet står öde men används vid enstaka tillfällen, senast som utställningslokal för Konst Runt, i väntan på en ny permanent hyresgäst.

Maja Heuer har lämnat chefsskapet och gått vidare till en tjänst som museiutvecklare på Blekinge museum. Först hösten 2020 ska en ny museichef rekryteras och i väntan på det drivs verksamheten av Emmabodas kulturchef Jan Dzedins och konsulten Erica Månsson.

Efter valet 2018 blev det maktskifte i Emmaboda. Numera är det Moderaterna och Centerpartiet som håller i taktpinnen tillsammans med Kristdemokraterna och Bästa Alternativet.

Ann-Marie Fagerström har dragit ner på sitt politiska engagemang, hon har bara kvar ett enda uppdrag – det som ledamot i kommunrevisionen.

Claes Lewander lämnade Emmaboda kommun 2012. I dag lever han lugnt pensionärsliv i Linköping och ha inte besökt Emmaboda sedan dess.

Vad tänker du om satsningen i dag, var det rätt beslut?

– Ja det tror jag, historien kommer att ge Emmaboda rätt. Det här är en kulturskatt, värdet kommer att öka med tiden. Det räddades från alla möjliga små lador och det kommer nog kulturhistorien att tacka Emmaboda för. Det tror jag.